Har jag BDD

[Anna-78]

Det är konstigt att man kan vara så upptagen av sina ärr. Jag var och firade midsommar i helgen och jag kunde inte slappna av pga av ärr på mina armar. De är två stycken, den ena ett smalt två cm ljust ärr på insidan av handleden, den andra är ett är som orsakades av att jag satte armen i en dörr med en spik. Är åtgärdat av plastikkirurg som gjorde ett kanonjobb.

Ändå kan jag "stirra" på de andra och kolla om de har några defekter på armarna. Kan inte tänka på annat. Blir så jävla lessen och ville bara hem hela tiden. Varför är utseendet så jävla viktigt.

Tänker ofta att jag skulle vara lycklig utan alla ärr både på ben och armar och blir så JÄVLA AVUNDSJUK  på dem som inte har ett enda märke på armarna. Jag har haft allvarliga självmordstankar och tyckt att det hade varit bättre att vara död än ha dessa på sig. Det orsakar så mycket ångest att det kryper inpå skinna på mig.

Här är det ju något som jag verkligen har. Är det bdd då eller. Går det någonsin att bli fri från detta någon gång. Kan tilläggas att jag går i terapi, men vi har inte tagit upp något om att jag skulle kunna tänkas ha bdd. Kram Anna

[Synthesized]

Här är det ju något som jag verkligen har. Är det bdd då eller.

Om du har ärr eller inte avgör inte ifall du har BDD, utan det är din reaktion av det hela. Om du inte kan sluta tänka på dina ärr och till och med har övervägt självmord pga dem, låter det som att du med stor sannolikhet har BDD.

[SpegelSpegel]

Ja, det är verkligen inte så att man måste ha ett "perfekt" utseende och hallucinera för att ha bdd. De flesta är fixerade vid "defekter" som finns där, t ex akne, ärr eller ojämn hudfärg om det gäller hud-bdd, men vi lägger kanske större vikt vid dem än andra gör och överdriver deras utseende och  betydelse, precis som du gör.

[Anonym]

[Anonym]

Vissa dagar när allt känns lite lättare kan jag se på mig själv med lite andra ögon, kan se att te x att dö är värre än att ha ett par märken på kroppen. Då kan jag ha lite mer realistiska perspektiv på saker och ting. Jag har förstått att majoriteten av befolkningen mår inte som jag gör och bara vetskapen om detta kan göra att jag är avundsjuk på människor som slipper vara jag, för att vara jag är så hemskt.

Kanske är det så att problem kan överflyttas, i stället för att ta tag i saker och ting, jobb etc så kan problemen koncentreras till problemområdena, märken och dylikt, eller är det så bara för att man har skavanker GÖR DET att jag och alla ni andra inte kan leva ett bra och rikt liv.

Jag vet ju att mitt tankesätt är helt fel egentligen. Det är ingen som VILL leva så här, eller gör man det? Likså som vissa kan känna trygghet i depressionen. Är man inte deprimerad, vad är man då? Det kan jag känna från och till. Jag har oerhört svårt att släppa min nedstämdhet för är jag nedstämd har jag kontroll på mig själv. Anna

[Anna-78]

Jag pratade med min pojkvän i helgen om ett ärr på armen. Det var när vi var i sthlm och väntade på flyget hem. Det var en tjej från Blekinge som hade skurit sig något så hemskt och var på förstasidan i tidningen. Jag kan liksom tycka att jag ser lika hemsk ut som henne, men jag VET att det gör jag inte. Jag pratade med min pojkvän om mina ärr och han började skratta. Han hade inte ens tänkt på det sade han. Lite hudveck på armen, som det är. Han sa att hans öra (som är lite vikt) ses lättare av andra än det jag har på armen. Jag skulle gå och handla lite fika, och då så jag honom skratta lite för sig själv åt mig och mina dumheter.