Som ett exempel på hur man kan uppmärksamma och rätta till sina uppfattningar har jag översatt det som "Ayla" skrev på BDDcentral om vad hon gjorde en dag.
"Idag har jag bestämt mig för att gå ut och betala min telefonräkning personligen. Jag ska också försöka shoppa lite.
Medan jag är ute ska jag också ….
…prata med integritet (och se folk i ögonen när jag gör det)
…VÄGRA att ta något (en kommentar eller en blick) personligt! … eftersom jag måste hålla i minnet att ”Ingenting som andra personer säger eller gör handlar om mig utan om dem själva. JAG MÅSTE KOMMA IHÅG DETTA!
…inte förutspå nånting idag. Speciellt inte att alla tittar på mig.
… och slutligen så ska jag göra mitt bästa för att hålla mig till det ovanstående.
Jag skulle precis skriva… ”Det kommer att bli svårt… men jag ska göra det” … men så kom jag på att det var en förutsägning jag gjorde. Det kommer kanske inte att bli svårt. Kanske blir det lätt! OK. Ni ser. Jag förutspår i alla fall. Det här är svårt.
Men det är okej ändå .. övning ger färdighet .. så länge jag är medveten om att jag gör det, så kan jag fixa det iaf.
Jag återkommer med en rapport om hur det har gått.
Uppdatering!
Jag gjorde det!! Men universum arbetade verkligen emot mig, för precis innan jag skulle gå ut ur huset blev mitt ena öga riktigt irriterat (jag vet inte varför?). Hela vitögat var alldeles rött. Jag kollade upp det på internet och jag tror det är det som kallas ”pink eye”. Röd och inflammerad ögonvita. Hursomhelst tänkte jag: ”Great!”, precis vad jag behövde just nu när jag hade sagt till mig själv att jag ska ta ögonkontakt med folk när jag pratar med dom.
Men jag tog på mig en baseball-keps för ögat såg verkligen inte bra ut och det är väldigt blåsigt här och jag var rädd att det skulle bli mer irriterat när jag kom ut.
Hursomhelst, jag var verkligen frestad att betala min räkning online. Jag menar, det behövdes ju bara ett klick så skulle den vara betald, men jag ville verkligen gå ut och göra detta personligen och inte vara rädd för det. Så det gjorde jag.
Jag gick till affären i närheten. Två killar jobbade där. Jag gick in med mitt röda öga och betalade räkningen. Killen var pratsam men jag försökte hela tiden säga till mig själv: ”Tro ingenting nu! Tro inte att han tänker nånting om dig!” Han frågade mig nåt två gånger men jag hörde honom knappt för jag pratade hela tiden med mig själv i huvudet. Det händer mig ofta. Så han fick upprepa frågan två gånger.
Jag fortsatte med att gå runt och shoppa. Det gick bra. Som jag sa, jag pratade hela tiden med mig själv i huvudet. Jag sa att ”ingenting som folk säger eller gör har något att göra med mig”. (Jag försöker verkligen få in det i mitt huvud, repetition, repetition, repetition.)
Det gick riktigt bra ända tills en tjej som stod nära mig när vi tittade på kläder i ett ställ sa ”EWW”, riktigt högt. Och naturligtvis var min första tanke att det var jag som var orsaken till hennes avsky, men så fort jag kände den obehagliga känslan som jag känner när något sånt här händer, rättade jag mig själv den här gången. Jag sa till mig själv. ”Det handlar inte om mig. Fortsätt bara…” Och så var det med det.
Vanligen skulle jag ha ältat en sån kommentar länge, men här sitter jag nu och bryr mig inte om den alls.
Det är svårt att förebygga den här första reaktionen ”Oh, det måste bero på mig” när nånting sånt här händer, för jag har programmerat mig att tänka på det sättet en lång tid, men genom att korrigera mina tankar direkt när det händer så gör det stor skillnad. Men jag måste hålla mig till att göra det.
Jag vägrar att ge andra okända människor makten över mina känslor. De är MINA. Det är jag som ansvarar för hur jag känner mig och det är bara jag som ska bestämma hur jag ska må från och med nu. Och jag ska inte må dåligt mera. Jag har insett att jag är så van att skylla på andra runt mig för hur jag mår, men det är helt enkelt inte sant. Det är inte de personer som stirrar på oss eller kommenterar som får oss att må dåligt. Tänk på det, de har inte den kontrollen, de har ingen magisk kraft att kontrollera andra. Kan du göra det? Nej, det kan du inte. Ingen kan göra det. Så varför går vi med på att överlåta VÅR makt till andra personer, så att vi börjar må dåligt? Därför att det är lättare att säga att det är nån annans fel än att säga att det är vårt eget fel.
Hursomhelst, jag tog tillbaka min makt efter den incidenten och beslöt mig för att gå vidare till en annan större affär med mycket folk, en affär som jag brukade undvika till varje pris. Och jag och mitt röda öga klarade oss utmärkt!
Jag hoppas att min nya attityd håller i sig. Jag är trött på att lida utan orsak. Ingen ska kunna stoppa mig från att leva det liv jag vill. Jag ska komma dithän, och jag ska ha roligt när jag gör det. Sakta men säkert. Jag ska inte göra det för att min familj och mina vänner vill det, utan för att jag själv vill det. Det ska ske på mina villkor. Jag tar en dag i taget. Jag ska inte bekymra mig om framtiden och jag ska lämna det som har varit bakom mig.
Det här betyder inte att jag kommer att utsätta mig för extrema saker som inte passar mig. Jag är en ganska inåtvänd person som gillar att vara ensam och stilla ibland, oberoende om jag har BDD eller inte. Jag tycker att stora, högljudda sociala situationer är påfrestande, och även om jag skulle klara av att vara på såna tillställningar så vill jag inte vara där nån längre tid. Det är så jag är, och har varit (före BDD:n). Men de gånger jag väljer att vara bland folk så kommer jag inte att bekymra mig för vad de tycker. För det handlar egentligen inte om mig."
/Malins mamma
