Plastikoperationer!

[pelle]

Malin: Är du osminkad när du är hemma hos din familj? Vid vilka tillfällen annars kan du vara osminkad? Hur reagerade din kille när du var osminkad första gången/gångerna? Är det några komplimanger kring ditt utseende som du kan ta till dig? Det skulle kännas jobbigt att möta dig nu, även om jag verkligen skulle vilja det. Jag är rädd att du ska tycka jag är för ful!!! Jag ska f.ö korrigera de undre ögonlocken lite till, men den här gången i Stockholm. Blev inte riktigt nöjd.

Tack för den kollektiva kramen, Christina. Det är väl det enda sättet för mig att få en kram

/ Pelle

[16-åringens mamma]

Ett inlägg angående ärftlighet: vi har en nära släkting som troligtvis har bdd. En psykolog på Östra sa till mig att det är  
genetiskt att utveckla bdd. Sen behövs vissa yttre omständigheter
för att det ska utvecklas. Vet ej om finns någon forskning bakom detta eller om det var hennes egna åsikter. Bryr mig väl själv om en del hur jag ser ut,annars skulle jag ljuga. Men jag är liksom nöjd med mig själv,sminkar mig i tio minuter och tycker att jag har förstärkt mina drag. Hur andra ser ut reflekterar jag knappt över utan märker bara deras personlighet. Jag och min dotter Rebecca är lika utseendemässigt. Vet inte om det är lättare att tänka så här när man blivit lite äldre,är det någon som vet om det är vanligt att ha bdd när man kommit upp i 30,40,50 års-åldern?
Rebecca har också börjat använda detta forumet vilket jag tror är positivt för henne. Håller med Pelle att Malins mamma,Malin och många andra här har mycket bättre att komma med än de flesta psykologer(som vi har träffat i alla fall). Men idag träffade vi en som var rätt kunnig om detta och hade en del bra att komma med, tyvärr verkade hon inte ha möjlighet att bedriva KBT, fortsättning följer...

[mattias77]

Tänkte på det här med små defekter som knappt syns. Har många gånger lagt märke till "små" defekter i andras utseende som påminner om, eller ser nästan likadana ut som mina egna, och ändå tyckt att dem ser jäkligt bra ut. För egen del tror jag att alla jäkla badrumsbelysningar har varit ganska skadliga för mig. Börjar inse det mer och mer nu faktiskt. Tänk själv...ett litet j-a utrymme på tre kvadratmeter med EN stark ljuskälla som lyser upp vissa delar av ansiktet medan andra skuggas på märkliga sätt. Det är ju nästan ALDRIG någon annan som ser en i den situationen. Ändå är det så man föreställer sig att folk ser på en när man kommer ut från toaletten. Man har kvar den felaktiga och onaturliga spegelbilden av sig själv i minnet och tror att andra ser en så. De gör dem inte! Utomhus fördelas ju ljuset mycket jämnare och även i vanliga rum med flera ljuskällor som inte skapar konstiga skuggeffekter som dem obehagliga toalettlamporna gör.
Jag tror att icke bdd-are med liknande defekter för länge sen har insett detta och delvis därför inte tar någon särskild notis om dem.

/Mattias

[Malins mamma]

Rebeccas mamma, för de flesta börjar bddn i tonåren men man kan även drabbas senare, eller tidigare. Den äldsta som K. Phillips skriver om är en 80-årig dam, hon hade haft bdd sen hon var ung. I övrigt så var hennes patienter i alla möjliga åldrar. Om man inte lyckas bli frisk så har man ju bddn kvar vartefter man blir äldre.
De flesta som skriver här på forumet är unga men jag tror inte att det är representativt för bddns utbredning bland befolkningen, det finns nog många som är äldre och lider av bdd.

Mattias, du har så rätt i det du skriver, något att tänka på för alla bdd-are.

Linedance: Man står i rader (line) bredvid varann men var och en dansar själv. Man lär sig olika stegkombinationer som upprepas under låten. Varje låt har en egen stegkombination (dans). Det finns ca 12.000 olika danser. Jag har hittills lärt mej runt 100 av dom. Det ska egentligen vara countrymusik men vi dansar till alla möjliga låtar.
Linedance är inte nån väldigt social grej, var och en har nog med att komma ihåg och ta de rätta stegen, dessutom ser man bara ryggen på alla andra vartefter man vänder sig åt olika håll. Men det är jätteroligt och så förebygger det benskörhet också.

/ Christinas, Malins och Lindas mamma

[pelle]

Malins mamma: Den där linedancen kanske kan vara nåt för mig, eftersom den inte är social och man bara ser ryggarna?Förhoppningsvis vistas man i en dunkel miljö också! Jag kom ihåg att vi blev "tvingade" att dansa i gymnasiet, olika sorters danser. Man dansade med olika tjejer och jag kom ihåg att jag gillade det, men det erkände man ju aldrig...



/ Pelle

[Malins mamma]

Pelle visst, det finns nog linedancekurser där du bor också.

Hade du några problem med utseendet och sociala kontakter när du gick i skolan, eller har det kommit senare?

Sen undrar jag en annan sak som inte har med nåt att göra, jag är bara lite nyfiken. Vilka tycker du har ett bättre utseende, din pappa/din brorsa eller din mamma/du själv?
Det blev lite förvirrande för jag fick för mej att du tyckte att du/din mamma var attraktivare men ändå är du rädd att Malin ska tycka att du är ful....?

/ Malins mamma

[pelle]

Jag har alltid tyckt att det har varit viktigt att försöka se bra ut och varit känslig för kommentarer kring det. Jag har aldrig gillat folksamlingar och har väldigt sällan varit ute på krogen o.s.v p.g.a det. Har dock inte varit speciellt folkskygg tidigare utan jag har haft relativt lätt att
flyta in och snacka på. Jag har nog alltid varit mer eller mindre blyg för tjejer, speciellt då i början, men nu är det ju extremt.
Har också varit inne i en lång period av överdriven styrketräning, då det i princip var det enda jag gjorde. Tränade, åt och sov. Var även väldigt nära att testa sterioider för att det skulle gå fortare. Det gjorde jag inte som tur var. Kom ihåg att en polare sa: " Tränar du? Men det händer ju inget, du ser ju tunn ut." Den kommentaren satt i väldigt länge och jag tog väldigt illa vid mig av vad han sa. Jag gjorde allt för att se biffig och vältränad ut, så jag blev totalknäckt över den kommentaren.

Svårt att göra den bedömningen om farsan och morsan. Jag är mer lik morsan och min bror är mer lik min far, både till sätt och utseende. Jag sa nog mer att jag och morsan är mer måna om att försöka se bra ut än att vi i själva verket gör det. Men farsan såg väldigt bra ut när han var yngre. Nu bryr han sig inte det minsta om sitt uteseende och det är t.o.m så att jag skäms ibland när jag är med honom. Han klär sig så onödigt fult och gammalmodigt och har en hållning som är komisk i sig.

/ Pelle

[Malins mamma]

Ok Pelle, då förstår jag.  

Eftersom du har funderingar på att göra en operation till tänkte jag skriva ner en berättelse från Dr. Claiborns bok, den finns under rubriken:
Behandling som vanligtvis inte hjälper.

Cameron tyckte att den ena sidan av hans haka var mycket större än den andra sidan. Det var faktiskt en liten asymmetri mellan sidorna så en kirurg gick med på att utföra operationen. . Cameron var mycket nöjd med resultatet först, men han fortsatte att granska sin haka i spegeln. Han köpte tom ett måttband för att mäta sina ansiktshalvor. Han tittade på andra mäns hakor för att se om han kunde upptäcka nån asymmetri. För honom verkade det som att hans haka var mycket mer asymmetrisk än andras hakor. Cameron konsulterade flera kirurger och blev opererad igen. Efter ett tag gjorde han en tredje operation. En tid efter den tredje operationen tyckte han att hans ansikte såg värre ut än nånsin, han övervägde tom självmord.

Så småningom började han i alla fall acceptera sin "deformerade" haka men så upptäckte han att hans näsa var alldeles för lång och bucklig. Efter att ha pratat med tre olika kirurger hittade han en som var villig att operera näsan. Återigen var han först nöjd med resultatet, men han var snart tillbaka hos kirurgen och krävde en om-operation.
Cameron bröt ihop på kirurgens kontor. Gråtande berättade han om operationerna på sin haka. Han hotade med att ta sitt liv om inte kirurgen opererade hans näsa så att den såg bra ut.

Kirurgen remitterade Cameron till en psykolog och han blev framgångsrikt behandlad med kognitiv beteendeterapi och medicin.
Idag mår Cameron bra och har accepterat sitt utseende. Han är inte helt nöjd med sin näsa och haka men det är inget problem för honom längre.

Många bdd-drabbade söker kirurgisk hjälp för sina "defekter". Eftersom deras "defekt" endera är minimal eller inte finns är det många kirurger som vägrar att operera. De kan gå från kirurg till kirurg innan de slutligen hittar nån som går med på att utföra operationen.
Medan de flesta som inte lider av bdd blir nöjda med resultatet av en plastikoperation så har K. Phillips funnit att ungefär två tredjedelar av BDD-drabbade som har gjort plastikoperation har blivit sämre eller inte har märkt nån förbättring alls. Upptagenheten och oron över den förmodade "defekten" kvarstår eller så hittar man en ny "defekt" att oroa sig över.

Pelle,
Om du har bdd så måste du räkna med att du betydligt överdriver betydelsen av "ögonlocksdefekten".
Vad väntar du dej ska hända om du genomgår operationen? Vad hände efter förra operationen? Du fick en kick som varade några veckor, månader, men sen då...?
Är det faktiskt värt all smärta och obehag, är det värt alla pengar?
Jag har inte sett dej men om du "hänger upp dej" på en sån sak som att det är nåt litet fel på ett undre ögonlock så ser du förmodligen väldigt bra ut redan.

Syftet med operationen är väl att du ska slippa oroa dej för ditt utseende, kunna känna dej säker när du träffar folk och att inte ständigt behöva tänka på hur du ser ut.
Det vore ju toppen om det fungerade så men måste säga att jag tvivlar på att det är så enkelt.  Varför inte pröva med psykologhjälp, det är mycket större chans för dej att få ett bättre liv.

Pelle, du gör förstås som du vill med opertionen, jag kommer inte att döma dig på nåt sätt om du gör det. Jag tycker bara att jag är tvungen att avråda dej i all välmening.  

Hälsningar, Malins mamma

[Malin]

Hej storasyster!

Vi har ju pratat i telefon sen du skrev här men jag känner att jag vill tillägga lite angående kommentarerna jag fått efter att jag varit med i tv. Visst var det en hel del som handlade om utseendet, men det var också många som uttryckte sin tacksamhet och tyckte att jag hade gjort något bra, och de är bland de allra bästa komplimangerna jag någonsin har fått. Jag sög i mig dom som en svamp Vi ses om ett par dar *stor kram*

/Malin

[Malin]

pelle, jag skulle kunna vara osminkad hemma hos min familj. Problemet ligger i att ta sig dit och hem, jag vågar inte gå genom trappupgången och ut till bilen utan smink. Jag körde dock en "fuling" i höstas då jag ville testa mina föräldrars bastu men inte orkade sminka mig. Det gick till så här: *nynnar musiken till mission impossible* Det var mörkt ute, jag hoppade ut på balkongen som ligger på markplan. Min sambo sprang runt och körde fram bilen till vägen utanför och jag klättrade över räcket och hoppade in i bilen

Det är egentligen bara min sambo och min familj som jag visar mig osminkad för. Men andra osminkade tillfällen har också inträffat på senare tid när jag medvetet har övat på att exponera mig (de tio dagarna i Arvika + en dag i sthlm). Sen har det också varit ett fåtal gånger då nöden har krävt det (allmänna duschar på festivaler). Utöver det kan jag inte komma på något tillfälle då jag varit helt osminkad bland folk. Det är jättesvårt för mig.

Den första gången/de första gångerna Henrik fick se mig utan smink reagerade han bra. Han tyckte jag var jätteduktig och var väldigt glad över att jag kände tillräckligt mycket tillit till honom för att "ta det stora steget". Men jag måste erkänna att jag inte har fullt så tydliga minnen av hans reaktion eftersom jag var helt uppslukad av mina tankar och min ångest vid tillfället, resten är lite suddigt.

Du undrade om jag kunde ta åt mig några komplimanger kring mitt utseende alls. Jag var tvungen att tänka till riktigt ordentligt där och kom fram till att komplimanger om utstrålning och leende går fram ganska bra. De handlar ju inte exakt om utseendet men är ändå något som syns utanpå. "Blick" kan iofs också funka, men där är ändå risken ganska stor att "äran" tillskrivs min kajal.

Jag tänkte skriva lite om att mötas upp IRL, men jag tar det i en ny tråd (jag ska åka till sthlm den här veckan)

Kram
/Malin

[Malin]

16-åringens mamma,

det som psykologen på Östra sa om ärftlighet är den uppfattningen som de flesta proffesionella verkar dela i dagsläget om bdd. Forskare tror sig till och med ha identifierat en gen som markant ökar risken för ocd och andra mentala störningar. Här finns en artikel (på engelska) om det: http://msnbc.msn.com/id/3341620/

Jag ville också kommentera det här med åldern. Bdd försvinner tyvärr inte i och med att man blir äldre, men samtidigt kan jag tänka mig att det måste vara oerhört svårt att jobba med sin bdd som tonåring i dagsläget. Det ligger en alldeles löjligt stor press på ungdomar idag om att se bra ut. Det är inte alls ovanligt att även "normala" tjejer inte vill visa sig ute bland folk utan smink. Osminkat verkar inte längre vara normen. Men även om den här miljön kan försvåra tillfriskningsprocessen finns det också en stor fördel med att jobba med (mot?) bddn i den här åldern, och det är tidsaspekten. Ju kortare tid man har haft ett beteende desto lättare blir det att bryta det.

Jag kom förresten på en "övning" som jag själv använder mig av som jag tänkte kanske skulle passa din dotter också. Om man är med i communitys på internet brukar man ha en presentationsbild samt ett eventuellt galleri med bilder. Normalt sett brukar man ju lägga upp de bilder man tycker är "bäst", men övningen består i att lägga upp bilder som man är mindre förtjust i. Man behöver ju inte lägga upp den sämsta bilden man har, men testa lite gradvis (och försök att undvika bilder som har tagit ett varv i photoshop).

Mvh
Malin Sundqvist

[pelle]

Nu är jag på väg till kirurgen på S:t erik och jag är supernervis. Var bara tvungen att skriva nåt.... Ska skriva och svara på de frågor jag fick ikväll.

/Pelle

[Anonym]

Malin. är det inte jätte svårt att lägga ut bilder på sig själv på internet som man inte är så förtjusta i? jag skulle nog inte klara det. Skulle vara jätte rädd för folks reaktioner och kommentarer.. Förut så hade jag bilder på mig själv på internet som jag tyckte var bra, men jag har tagit bort allt nu, vill inte ha en endaste bild på mig själv längre, inte så att andra kan se.
Det spelar ingen roll om jag tycker bilden är bra eller dålig, är den bra och folk säger att dom tycker jag ser bra ut tycker jag att det bara är jag som lyckats fejka över det genom sminkning och ljus osv, då blir det också jobbigt för att man måste bevisa att det är så man ser ut. En bild som jag inte är nöjd med kan jag överhuvudtaget inte visa för någon. Jag brukar ta en massa kort på mig själv för att hitta mina defekter och mina fel i utseendet. När jag gör det förvärrar det alltid min bdd och jag mår jätte dåligt. För ett tagsen sa jag till min mamma att gömma min kamera, men jag hittade den igen och började ta en massa kort. Blev inte glad över vad jag såg och blev jätte ledsen. Jag bad sedan min mamma att gömma kameran igen på ett bättre ställe, sen dess har jag inte hittat den. Man blir så förvirrad, i spegeln hittar man vissa fel, på kort hittar man en massa andra. Man vet inte vad man ska lita på, kameran eller spegeln eller hmm ?
Hälsningar Rebecca

[pelle]

Malins mamma: Syftet med ingreppet är att förbättra mitt obefintliga självförtroende och strävan efter ett så fläckfritt utseende som möjligt, vilket jag tror kommer leda till att jag får lättare att skaffa en tjej så småningom. Jag hoppas också att resultatet kommer göra att jag ser piggare och yngre ut. Tycker inte att första kirurgen lyckades fullt ut. Det blev bättre, men långtifrån som jag skulle vilja ha det. Jag ska även göra en fullständig amalgamsanering om två veckor och fixa en del tänder.
Jag tror säkert att de flesta härinne tycker jag är en jobbig galning som håller på så här. Jag har även gjort en planering över vad jag ska åtgärda detta året. Smärtan bekymrar mig inte och jag har heller inga problem att finansiera det hela. Jag oroar mig bara för hur det kommer att se ut när det är klart och färdigläkt. Jag tror också att jag överdriver mina defekter och betydelsen av dom.
Det där att få en "kick" stämmer väldigt bra för mig, det blir som ett lyckorus, även om jag bara läser nåt som jag tror kan hjälpa mig.
Nu är jag peppad för amalgamsaneringen. Har ju sagt att jag är en tragisk och komisk figur, men det måste ju finnas losers också.
Stort tack igen för alla dina intressanta inlägg och för att du bryr dig och tar dig tid! Det är som en liten mental medicinkur i sig när man läser dina inlägg.

/ Pelle

[Malins mamma]

Rebecca, du kan inte lita på varken spegelbilden eller fotografier så länge du har bdd. När du tittar på dej själv så fokuserar du på "defekterna" så mycket att du inte ser helheten som alla andra ser. Att du ser vissa "fel" på foton och vissa i spegeln beror nog på det som ni alla skriver om, ljuset, vinkeln och skuggorna. (Vilket bevisar att "defekterna" är ytterst små eftersom de inte syns alls i vissa positioner).
 
När du tittar i spegeln eller på foton försök att INTE se "defekterna" utan bara helheten ... jag vet inte om det funkar när man har bdd ... men om det lyckas så kommer du att se en helt annan bild av dej själv.

Pelle, jag ser dej inte alls som nån jobbig galning, inte heller som nån tragisk loser. Däremot tycker jag att du är en väldigt trevlig person som bryr dej mycket om andra. Jag är också väldigt imponerad av att du har så lätt för att skriva och uttrycka dej.
Skulle så gärna byta den egenskapen med dej ... eller med de flesta andra här, för mej tar det "e-e-evigheter" att skriva ett inlägg.

Malins mamma