Hur ber man om hjälp?

[ticka]

24 år. Jag är inte frisk, jag har dagar då jag kan gå omkring som ett kolli och inte svara på tilltal för att jag grävt ner mig i självförakt. En del av självföraktet som ligger i att skämmas över att jag inte kan komma över problemet. Det blir en neråtgående spiral.
Att jag är en fullt fysiskt frisk person som lider av dåligt självförtroende på grund av ett ofördelaktigt utseende som tydligen bara jag uppfattar som sådant. Hade jag en förlorat en arm, eller led av obotlig sjukdom skulle jag inte skämmas över att be om hjälp.  

Dessutom maskerar jag mitt problem för bra. Så ingen tycks se att jag faller isär. Jag vet nu att jag måste söka hjälp utifrån. Att jag måste tala med någon. Nu är bara de där jätte klivet att våga ringa någon och fråga hur jag ska ta mig till och att bara gå dit för att säga något.  Det känns i stor sätt som om jag ska bestiga Himalaya iklädd kort kjol och träskor.

Men de är nog enda möjligheten för mig att komma vidare. Jag har kommit rätt långt på egen hand. Men nu har jag en bit till att knata innan jag kan få ett liv. Jag vill bara ha lika många bra som dålig dagar. Så skulle jag var nöjd.

Har någon tipps om hur man som ber om hjälp?

Det känns bra att veta att man inte är ensam, samtidigt som det suger att jag inte är det.  Det är inte meningen att människan själv ska bistå med egna hinder i livet. De fixar livet så bra åt oss ändå.

[Vulgarbrigaden]

Börja med att berätta för någon att du har ett problem. Du behöver inte säga mer än så.
Sen säger du att det är ett allvarligt problem.
Nu är personen mycket uppmärksam på vad du säger och kommer om du försöker dra dig ur konversationen försöka dra ut vad det är som är ditt problem och du kommer inte ha något annat val än att berätta. (Gör allt det här vid samma tillfälle annars undviker du bara det sen)

Annars är ett tips att på ett sätt bara spotta ur sig det; Jag lider av en sjukdom och behöver hjälp!
Att försöka förklara och ingående beskriva är ingen bra idé, berätta bara att du vill ha hjälp så kan man ta resten stegvis. Det är alltid den där första och största tröskeln som är jobbig!

Hoppas det hjälper dig lite iaf...

Mvh John

[ticka]

Tack för rådet.
Det ligger mycket i vad du skrev, att börja med pudelns kärnan. Hoppas bara att personen jag talar med inte är avvisande för då kommer jag mig nog inte för att säga något.
Jag är mest rädd för att bli avvisa, eller behandlad som en fartbuckla på vägen mot kafferasten. Som på vårdcentralen.  

Jag har alltid varit väldigt försiktig med att visa känslor. Det krävs rätt mycket innan jag blir arg, eller lessen nog att visa dem utåt.

Hur gjorde du/ ni som vågat?  Och hur gick ni tillväga rent praktiskt? Och hur tycker blev ni mottagna?  

Och tack i ännu en gång för de goda råden.