det var länge sen jag var inne på den här sdan nu. skrev dagbok ett tag här. vet inte om någon minns.
mycket har hänt. ska flytta in med en klasskompis (är tillbaka på skolan) och ville berätta för honom innan. känns viktigt att jag vågar vara ärlig. har lärt mig att man vinner mycket på att våga visa sina svaga sidor. för när man väl blottat sig slipper man vara rädd. följande text är mailet jag skickade till honom. hoppas det kan inspirera någon.
kram emilie.
jag har en sjukdom som heter BDD, body dysmorphic disorder, "inbillad fulhet" kallas det ibland. på samma sätt som anorexia har det dock väldigt lite med fåfänga att göra. trots det är det svårt att berätta om sjukdomen eftersom det är så lätt att den missuppfattas som just detta.
för att utveckla sjukomen så tror jag det krävs det en viss personlighetstyp och dessutom något/någon som utlöser den.
jag har personligheten. det har alltid varit väldigt viktigt för mig vad andra tycker och tänker om mig. har aldrig riktigt litat på mitt eget omdöme, måste alltid fråga andra... perfektionist. ett fel överskuggar alla rätt, oavsett situation. och oändligt känslig. jag blir jätteglad av glada saker och jätteledsen av ledsna saker. superlativen ligger nära...
så flyttade jag till stockolm och började på skolan. i min klass gick mats. blev förhäxad av hans självsäkerhet, på gränsen till narcissistiska beteende. det var många som hade svårt för honom. han var killen som stod framför spegeln i timmar. inte för att fixa till sig. för att beundra sig själv. han var...nöjd kan vi kalla det. och jag häpnade. ville vara mer som han. nöjd.
vårt förhållande var en katastrof. det märkte nästan alla rätt snart. utom jag.
trots att jag alltid har haft många omkring mig har det handlat om bekanta snarare än vänner. förstod aldrig varför jag inte kunde hitta en riktig vän. en tjejkompis. nu vet jag. trots att jag var jätterädd uppfattades jag alltid som säker. min mask (bestående av mängder med smink) lurade alla. jag visade aldrig mina svagheter. jag var för rädd.
tjejer är underbara. trots att jag själv är en förstod jag inte att jag blev ett hot, även om det aldrig var mig avsikt. nu vet jag att ju skitigare man är i håret, desto fler tjejer sluter upp vid ens sida. det slår aldrig fel...
men jag skulle vid den här tiden ALDRIG lämna hemmet utan en massa smink, oavsett vem jag skulle träffa . så mats blev på sätt och vis den länge efterlängtade vännen för han ringde och verkade vilja umgås med mig. det räckte.
det som sen pågick under ganska exakt ett och ett halvt år säger egentligen mer om min egen syn på mig än hans. han hade ungefär lika låga tankar om mig som jag. märkligt nog gjorde det mig bara mer fäst vid honom. kände att jag kunde lita på honom. taskig logik.
en massa saker var fel på mig. jag åt för mycket (eller för lite. poängen var väl egentligen att jag inte dög som jag var), kunde för få språk, sov för mycket (emilie, 4 timmars sömn är mer än nog. det är bevisat), pluggade för lite (vilket jag faktiskt invände mot. i alla fall i början), hade fel hårfärg (emilie, blont hår är rätt fult, tycker du inte det också...? och långt också för den delen...), klädde mig fel, sminkade mig för lite (?!), sjöng fel (fan emilie, du får ju allt att låta som julsånger) etc etc.
jag lärde mig snart att mörka för hans värsta sidor och framhäva de positiva sakerna inför mina vänner och familjen.
har tagit lång tid för mig att inse att jag inte kan skylla allt på mats. jag anvarar själv för mina tankar om mig själv, oavsett vad någon annan tycker. jag ansvarar själv för min egen lycka. trodde länge att det var någon annans uppgift att ta hand om mig och göra mig lycklig. det mest troliga var också att han ägde en vit springare... jag hade ju fullt upp att ta hand om alla andra och göra dom lyckliga.
tillbaka till mats. ju taskigare han blev desto mer gjorde jag för honom. vände ut och in på mig själv i patetiska försök att räcka till, att duga. vårt sexliv...ja du förstår säkert hur det såg ut.
så en dag gjorde han slut. och marken försvann under mina fötter. jag satt vid skrivbordet och pluggade. i bakgrunden spelade en av mats skivor. hela skivsamlingen var mats val. jag hade slutat sjunga sen länge. på pappret framför mig fanns någon annans handstil. min egen hade jag bytt ut mot en som mats tyckte bättre om. i garderoben fanns bara kläder som han valt och i spegeln...ja korthårig och mörkhårig. sminkad bortom allt förnuft. det fanns inget kvar av mig. och jag visste inte hur jag skulle hitta tillbaka.
min BDD var fullt utvecklad. jag undvek speglar. var övertygad om att jag förstörde livet för andra om de tvingades se på mig. gick till slut inte utanför dörren. familjen var förtvivlad och kände sig nog lika maktlösa som jag. jag lades in på sjukhus och fick så mycket mediciner att jag domnade bort.
så träffade jag en psykolog som läste allt hon kom över om BDD. och hon ville verkligen att jag skulle bli bättre. till slut smittade det av sig på mig. sakta men säkert började jag komma tillbaka under hösten. små små steg som vart och ett kändes som att bestiga mount everest. var konstant trött. men det gav effekt. jag lämnade hemmet. jag klarade att gå in på konsum. följde med mamma till hennes jobb på fritids. fick lära mig att umgås på nytt. och som detta inte räckte: jag fick göra det osminkad... det låter säkert helt sjukt. som om det här skulle vara någon prestation? men jag var sjuk.
så formulerade vi ett mål, psykologen och jag. jag skulle börja på skolan igen till vårterminen. jag skulle i alla fall försöka.
jag började i ett hockeylag. och fick mitt livs första tjejkompis!!! jag tog fram skolböckerna och började bläddra lite i dom. jag åkte buss själv till psykologen i nyköping. jag gick på stan. jag gick på krogen. jag flög till min storasyster i umeå. och jag var rädd hela tiden. i umeå bor också min vän calle. innan jag skulle träffa honom, osminkad för första gången, var jag jätterädd att han inte skulle vilja vara min vän längre när han fick se mig... sorgligt.
jag tränade på själva resan till skolan. att åka själv med pendeln var svårt. trångt och mååånga som tittar på en. det känns så i alla fall.
så kom första skoldagen. och det var hemskt och läskigt. men jag överlevde. och det blev lättare och lättare. jag vet inte om du har tänkt på det men er/min klass är unik. det är så mycket värme i rummet att det nästan går att ta på det.
jag slutade med den sista medicinen. under någon vecka hade jag konstant yrsel och höll på att tuppa av på lektionerna. men det gick över det också. psykologen sparkade ut mig, hon tyckte att jag lärde henne mer än hon lärde mig... finaste komplimangen jag fått. jag blev "friskförklarad".
sammanfattingsvis så var mats dum. och jag var ännu dummare som stannade kvar.
jag har fortfarande svårt för speglar även om jag inte undviker dom på samma sätt längre. men jag märker att ju mindre tid jag lägger på min yta, desto bättre mår jag. de dagar jag känner mig fin har det oftast väldigt lite med yttre attribut att göra. det tycker jag om.
så, det var min mörka hemlighet. i klassen vet jeanne, pernilla och karin. och nu du. har inte känt att jag har velat berätta. ville inte få en stämpel i pannan. jag är mer än min historia och min sjukdom och ville inte att den skulle vara det första intrycket jag gav i en ny klass.
på
www.bdd-sverige.net (länkar) tas upp detaljer som jag hoppade över för att inte det här mailet också skulle bli olidligt långt...
hoppas du förstår.
kram em.
"och när vi inte orkar låtsas mer, tillverkar vi en mask att lägga över vårt sanna jag. en mask av blank och intaglig styrka som ska dölja vårt verkliga jag och lura våra medmänniskor att tro att här- står en stark, stabil och orädd människa. -ja, jag vet att det är en mask men snart ska jag ta av den och visa mitt verkliga ansikte, mitt sanna jag, tänker de flesta och putsar vidare på sin mask..."
