ny historia

ny i forumet,. hade igentligen bara tänkt smyga runt här och se vad som sägs, men...

det var igentligen inte så länge sedan jag förstod att jag förmodligen har bdd.
såg en dokumentär och kände mig efteråt verkligen "lättad" då jag äntligen fått ett riktigt NAMN på vad jag hållt på med så många år...
ska kanske tillägga att jag verkar ha en mildare variant än många andra här inne;
har alltid lyckats ta mig ut bland folk, till skolor & jobb - trots att det funnits dagar när jag mått så psykiskt dåligt av detta och önskat jag stannat hemma (- det blir många strategiska omvägar).
evighetsarbetet framför spegeln är bekant..
kånkar runt på sminkväskan vart jag än går/åker, får panik vid tillfällen då jag glömt denna hemma. vänner som vill att man ska vara SPONTAN och hänga med på något oplanerat, har fått lyssna till många långa undanflykter..
jag älskar musik, men har fått välja bort festivallivet då jag hela tiden känner mig besvärad och orolig över hur alla min rutiner skall funka när jag inte är hemma.
under alla mina skolår skolkade jag ofta från gympan, så jag skulle slippa behöva duscha och göra om hela den "yttre processen" igen, som jag lagt ner stort jobb på innan skolan.
har ångest om någon skall sova över hos mig & min kille.. då kommer de kanske se mig innan jag är "färdig" på morgonen, samt antagligen undra hur fasen man kan vara så länge på toaletten..
har dessutom haft, vad jag nu förstått, en skev uppfattning om min kropp. min längd och vikt de sista tio åren har varit 1.74, 52kg. detta har till och från klassats som övervikt i mina ögon (obs! detta har endast gällt mig själv!)

tror ni att jag är ett milt bdd-fall?
känns märkligt att bara ösa ur sig om massa personliga saker - känns så otroligt skönt att berätta om några av alla små moment jag lägger ner min kraft och energi på..