Har jag början av BDD eller är jag bara missnöjd med mitt utseende?

[vendela994]

Hej
Vet inte riktigt när eller hur dessa tankar startade hos mig men dom växer sig starkare år för år.

Till att börja med kan jag säga att jag hatar att se mig själv på bild,undviker kameror och får nästan panik inombords när någon tar fram en kamera.
När jag ser mig själv på bild ser jag alla mina brister,jag ser så himla ful ut.Samma gäller när jag ser mig själv på video,jag kan ha en ok kväll,men vi säger då att jag ser en nytagen bild lr video på mig själv där man ser min kropp o ansikte tydligt.Det kan i princip ta flera dagar innan jag känner mig "ok" efter det.Jag ser så fruktansvärt fet/smalfet ut på bilder och video,tycker jag har helt konstiga proportioner i kroppen och ansiktet är svullet,små hängande ögon,ojämna läppar hög panna osv.
Om jag kollar på kort som togs för 1-2 år sedan är det lättare att kolla på dom än att kolla på foton som tagits nyligen,också jättekonstigt.

Jag undviker speglar i klädaffärer,på jobbet,provrum ska vi inte ens tala om jag kan stå framför en spegel och undvika att titta in i den för jag inte vill se hur jag ser ut,för vill inte se verkligheten därför vill jag inte heller att folk tar kort för jag vill inte se hur hemsk jag egentligen ser ut.Ibland struntar jag i att ta på mig linser/glasögon för att jag inte vill se mig själv,då ser jag suddigt och slipper se.
Jag tänker flera timmar per dag på hur jag kan förbättra mitt utseende.

Jag känner oftast att allt som händer beror på mitt utseende,beter sig killar dåligt/har någon dumpat mig känns det alltid som det beror på mitt utseende,det känns som att om jag varit vackrare hade killen varit mycket snällare och gillat mig mer.
Jag KAN gå ut osminkad osv och gå och handla osminkad,men självklart tänker jag på hur alla måste tycka hur rutten och ful jag måste vara.
Tar ofta på mig kläder som döljer min kropp,t.ex gillar jag att ha dunjacka.Gärna har jag solglasögon med om jag är ute på stan ifall någon jag känner skulle se mig.

Känns liksom som att det inte är någon mening med något alls när man inte är vacker,inget blir roligt.
Ingen har nog någonsin sagt till mig att jag är ful snarare tvärtom men det känns som att dom bara säger så för att vara snälla/för att dom vill ha något av mig.

Men som sagt så kretsar allt runt mitt utseende,och jag undrar om jag håller på att få BDD eller vad det är jag har för problem?Borde jag söka hjälp eller hur ska man tänka för att slippa tänka såhär? Eller är det normalt? Tänker dom flesta som inte är snygga/vackra så här?

[Moonlight]

Hej.

För att bli bra så måste man utsätta sig för allt det som är jobbigt. Det är det psykologer kallar för "KBT-terapi". man kan göra sånt själv men känner man att man behöver stöd kan man antingen gå i så kallad KBT-terapi, man kan också få det via nätet så slipper man gå till psykiatrin varje gång. Det har visat sig vara lika effektivt. Många blir hjälpta av att exponeras för det dem känner rädsla för. Om man har mycket ångest kan man ta antidepressiva läkemedel också. Det finns naturläkemedel som fungerar lika bra som de man får av psykiatriker. Då ska det vara av märken som är registrerade hos läkemedelsverket. Jag läste om detta på en sida och någon nämnde om Neurokan, finns att köpa receptfritt på apotek. Så det bestämmer man själv hur man vill göra.
Det som krävs är vilja, tro, hopp, mod, styrka och stöd

[Malins mamma]

Hej Vendela och välkommen!

Nej de flesta tänker inte som du gör. Enligt min mening så har du tankar, känslor, uppfattningar och beteenden som är typiska för BDD-drabbade. Men sen beror det på hur mycket detta inverkar på hur du kan leva ditt liv. Om du ännu kan leva som du vill tex jobba, umgås med kompisar, ha fritidsaktiviteter mm så är du inte helt fast i sjukdomen än.

Jag tycker att du borde söka hjälp (KBT) men du kan också göra en del själv. Försök att vara uppmärksam och medveten om vad du tänker och tror. Börja ifrågasätta uppfattningar som du har. Tex kan det finnas någon annan orsak till att bli dumpad än hur man ser ut? Är det möjligt att folk faktist tycker du är fin om de säger det? Man kan inte veta vad folk tänker, kan det vara så att folk i affären tänker på nåt helt annat än hur just du ser ut, som vad de ska handla tex?

Du kan också försöka sluta med säkerhetsbeteendena så mycket du kan, typ döljande kläder, dunjackan och solglasögon, om det inte är motiverat förstås.

Börja absolut inte isolera dig, lev som vanligt och håll kontakten med andra människor.
Gör vad du kan för att inte fastna i den här sjukdomen för det vill du inte, tro mig.

[Anna-Karin]

Hej!

Jag hoppas att det känns okej att jag skriver om detta i er tråd. Jag har gjort en egen tråd som heter "Projekt om BDD" men har inte fått någon respons ännu och ville skriva och berätta om ett projekt som vi arbetar med. Om ni själva känner att ni kan delta genom en kort intervju via telefon eller via mail eller vet om någon som kan tänkas vara aktuell så skriv gärna till mig. Här kommer lite information:

Jag arbetar i ett nationellt projekt som heter ”Livet är skönt” som handlar om ungas livsstil och psykiska hälsa. Just nu undersöker vi möjligheterna att bilda ett socialt företag i Uppsala, där syftet är att rekrytera och ge utbildning och praktik till unga personer med BDD (Body dysmorphic disorder) och/eller ätstörning som på grund av denna problemtik inte har haft möjlighet att ta sig ut i arbetslivet. Många spenderar mesta delen av tiden hemma.
 
Vi söker deltagare som är mellan 18-29 år och är arbetssökande eller har aktivitetsersättning eller försörjningsstöd. Känner du igen dig i beskrivningen eller kommer att tänka på någon i din närhet som kan tänkas vara intresserad? Kontakta mig då gärna på anna-karin.sahlin@ocdforbundet.se. Vi är intresserade att komma i kontakt oavsett var du bor, men i början prioriteras personer som bor i Uppsala län. Planen är att starta verksamhet också i andra län, då är det bra att veta var det finns intresse.

Vi försöker med andra ord att ta reda om detta skulle vara genomförbart. Vi är tacksam för alla tips.

Tack på förhand!

Hälsningar Anna-Karin

[Malins mamma]

Hej Anna-Karin!

Tråkigt att du inte fått några svar ännu. Jag vet inte hur det är för andra men jag har lite svårt att få begrepp om vad projektet skulle innebära.

Vad skulle BDDare och ätstörda få utbildning och praktik i? Är det OCD-förbundet som ska bilda det sociala företaget, ska BDD-drabbade vara medarbetare eller "patienter" i företaget? Jag antar att 29-årsgränsen har att göra med regler i försäkringskassan/arbetsförmedlingen men är deltagande i projektet helt uteslutet för de som är äldre? Lite mer info skulle kanske vara bra.
Som du skrev så spenderar många mesta delen av tiden hemma, pga BDDn så har de svårt att ta sig ut i arbetslivet. Dessvärre har många även stora problem att ta sig ut överhuvudtaget.

Berätta gärna lite mer, det är mycket glädjande att ni vill göra något för BDD-drabbade och det är vi väldigt tacksamma för! 

[Anna-Karin]

Hej Malins mamma!

Har du möjligtvis någon mailadress jag kan nå dig på? Om det känns okej

Allt gott!

Hälsningar Anna-Karin

[Malins mamma]

Ja det är okej, ritasundqvist@hotmail.com   

[Julmust]

Hej
Vet inte riktigt när eller hur dessa tankar startade hos mig men dom växer sig starkare år för år.

Till att börja med kan jag säga att jag hatar att se mig själv på bild,undviker kameror och får nästan panik inombords när någon tar fram en kamera.
När jag ser mig själv på bild ser jag alla mina brister,jag ser så himla ful ut.Samma gäller när jag ser mig själv på video,jag kan ha en ok kväll,men vi säger då att jag ser en nytagen bild lr video på mig själv där man ser min kropp o ansikte tydligt.Det kan i princip ta flera dagar innan jag känner mig "ok" efter det.Jag ser så fruktansvärt fet/smalfet ut på bilder och video,tycker jag har helt konstiga proportioner i kroppen och ansiktet är svullet,små hängande ögon,ojämna läppar hög panna osv.
Om jag kollar på kort som togs för 1-2 år sedan är det lättare att kolla på dom än att kolla på foton som tagits nyligen,också jättekonstigt.

Jag undviker speglar i klädaffärer,på jobbet,provrum ska vi inte ens tala om jag kan stå framför en spegel och undvika att titta in i den för jag inte vill se hur jag ser ut,för vill inte se verkligheten därför vill jag inte heller att folk tar kort för jag vill inte se hur hemsk jag egentligen ser ut.Ibland struntar jag i att ta på mig linser/glasögon för att jag inte vill se mig själv,då ser jag suddigt och slipper se.
Jag tänker flera timmar per dag på hur jag kan förbättra mitt utseende.

Jag känner oftast att allt som händer beror på mitt utseende,beter sig killar dåligt/har någon dumpat mig känns det alltid som det beror på mitt utseende,det känns som att om jag varit vackrare hade killen varit mycket snällare och gillat mig mer.
Jag KAN gå ut osminkad osv och gå och handla osminkad,men självklart tänker jag på hur alla måste tycka hur rutten och ful jag måste vara.
Tar ofta på mig kläder som döljer min kropp,t.ex gillar jag att ha dunjacka.Gärna har jag solglasögon med om jag är ute på stan ifall någon jag känner skulle se mig.

Känns liksom som att det inte är någon mening med något alls när man inte är vacker,inget blir roligt.
Ingen har nog någonsin sagt till mig att jag är ful snarare tvärtom men det känns som att dom bara säger så för att vara snälla/för att dom vill ha något av mig.

Men som sagt så kretsar allt runt mitt utseende,och jag undrar om jag håller på att få BDD eller vad det är jag har för problem?Borde jag söka hjälp eller hur ska man tänka för att slippa tänka såhär? Eller är det normalt? Tänker dom flesta som inte är snygga/vackra så här?

Jag Känner igen mig i nästan allt som du skriver. Känns hemskt att se sig själv på film, speciellt om man inte hinner förbereda sig mentalt innan. Brukar också tycka att jag ser mycket bättre ut på gamla foton. Varje gång jag visar intresse för en tjej och det inte är ömsesidigt tänker jag att det beror på mitt utseende. Har pratat med psykolog om detta och han hävdar att det rör sig om BDD. Testar antidepressiva just nu, tror det blivit lite bättre under period men fick tillbaka tankarna när jag dejtat en tjej nyligen som inte ville träffas igen. Antidepressiva och terapi är nog enda lösningen.