Funderingar..

[pelle]

Varför tänker jag så här?

Om en person skulle säga nåt negativt om mig, som rör min personlighet och inte mitt utseende skulle min reaktion vara tämligen obekymrad. Skulle samma person säga nåt negativt om mitt utseende skulle jag bli förkrossad och inte kunna släppa den åsikten ifrån mig. Han eller hon skulle kunna säga dom mest taskiga saker om mig som person utan att jag skulle ta åt mig nämnvärt(finns ju undantag), medan en kommentar om utseendet med negativ klang sänker mig totalt. Känns ju helfel!!

Sedan tänker jag ofta på att folk verkar tycka man är skum när man lever ensam och inte har nån. Ungefär som att man har nåt handikapp, eftersom man inte hittat nån att dela lya och liv med. Lite föraktfullt känns det som. Möjligen så styr bddtankarna detta till felaktiga proportioner, men det känns som man är mindre värd i folks ögon när man lever själv. Men det är väl många som är singlar idag?


Sedan undrar jag hur många här inne som har svår bdd har lyckats träffa någon. Känns ju som alla har en partner? För mig känns det omöjligt!

/ Hls  Pelle

[mattias77]

I min kompiskrets är kanske 2/3 singlar, inkl jag själv. Normen bland oss är väl "singel-aktig". Så jag upplever nästan tvärt om att det är dem som kan bli lite diskriminerade. D v s, vi ska iväg på någon fest och har inte lust att släpa med massa par som bryter upp och ska hem kl 23. Så det beror nog mest på vilka man umgås med hur man uppfattar situationen.

/Mattias

[Malin]

pelle: Ja det är jättevanligt att vara singel, speciellt i sverige. Det här stod på DN:

"Enligt europeisk statistik från år 2001/ 2002 toppar Sverige singellistan i Europa. Hela 42 procent av svenskarna bor i så kallat enboende; hushåll med endast en person. Det är 2,5 miljoner i åldrarna 16-74 år eller 1,5 miljoner i åldrarna 30-55 år. På andra plats i singelstatistiken kommer Finland med 40 procent ensamboende och på tredje plats Danmark med 26 procent."

Förövrigt så tycker jag mig ha funnit ett mönster. När jag har varit singel och velat ha en partner är det ingen som visar intresse, men när man är upptagen och inte letar efter nån då dyker det plötsligt upp intresserade killar överallt. Är det inte typiskt så säg

Mvh
Malin

[pelle]

Mattias: Jo, det beror ju lite hur man ser det. Har du problem och är blyg inför tjejer? Jag är det jämt!

Malin: Jag har också hittat ett mönster, och det är konstant ointresse.

/ Pelle

[mattias77]

Pelle: Det varierar jätte mycket. Vissa perioder kan jag känna mig väldigt självsäker i tjejers sällskap. Andra perioder undviker jag dem helt. Tror att en av anledningen till det är att inte vill få eventuella "framgångar" motbevisade när jag är i en sämre period.

Har dessutom upptäckt en jäkligt skadlig tankegång hos mig själv. Dem gånger jag har en bra period och träffar några som jag tycker är "intressanta" känns det naturligtvis jäkligt bra. Men sen blir det som att ju bättre den bra perioden var desto sämre blir nästa dåliga. Eftersom jag då blir LIVRÄDD för att träffa någon av dem jag är intresserad av och tycker att jag har gjort ett bra intryck på. Är mao livrädd för att "förstöra" det positiva intrycket som jag tror mig ha lyckats ge vid ett tidigare tillfälle.

Måste nog jobba en hel del med det. Hur intressanta dem än är så är dem definitivt inte värda den ångesten och oron som det skapar.

/Mattias

[pelle]

Jag hade nog tänkt och agerat exakt så, som du beskriver. I mitt fall handlar det endast om utseendet. Hur dom upplever det andra vållar ingen som helst ångest. Jag oroar mig bara för att jag ska bli dumpad som "för ful", helt enkelt! Jag kommer nog bli en sån som springer runt till olika plastikkirurger framöver. Känns så nu. Hopplöst!

/ Pelle