hej!
försöker undvika speglar så gått det går, har bara en liten spegel hemma - som jag kollar mig i när jag fixar håret och rakar mig. och ibland däremellan
i denna kan jag se lite ok ut (om jag inte kollar mig för nära då). men i andra speglar och annat ljus kan det se hemskt ut..och flyr därifrån alt undviker att överhuvudtaget spegla mig (om jag kan). oftast måste jag kolla lite iaf. inte ens hemma i den 'bra' spegeln kan jag stå någon längre stund..känner starka obehagskänslor efter ett tag.
t.ex när jag var på toaletten på min psykmottagning, så var det en hemsk spegel och ljus där, avslöjade allt. sade detta till min läkare och han svarade att man vet inte varför personer med bdd uppfattar sig så olika i olika speglar/ljus.
inte bara spegeln och ljuset spelar in, utan även betraktningsavståndet. men inte lätt att motstå frestelsen att ställa sig nära spegeln (gärna bara någon centimeter ifrån). men stod man så nära spegeln innan man fick bdd..antagligen inte. man lutade sig inte framåt tills näsan nästan nuddar spegelglaset..man ställde inte ena foten på badkaret bara för att komma riktigt nära spegeln. jag kommer ihåg när det var som värst, jag fick nästan värk i kroppen av att stå i dom obekväma ställningarna. man kunde stå där i timtals. nu kanske jag är nere på en 5-10 min per dag.
har ingen spegel alls framför mig i badrummet utan en liten bakom mig. har lysrör i badrummet (standard numera). kanske borde man sätta upp en rökfärgad spegel istället, såna som många krogar har. till råga på allt har min mp3-spelare en inbyggd spegel i displayen. så varje gång jag tar upp den och ska byta låt, så ser jag mig själv och det ser oftast inte bra ut. borde kanske byta den till en annan, men har inte råd just nu.
så jovisst man kan se olika ut i olika speglar! kanske beror det också på ens sinnesstämning hur man uppfattar sig själv. är man glad kanske man ser sig på ett visst sätt, medans om man är nedstämd, så ser man sig på ett annat sätt. jag vet inte. ibland tycker jag man kan vara lite glad och så får man se sig själv i spegeln och då är det kört! antagligen kan vi bddare inte lita på det vi ser i spegeln, då vi har en förvrängd (inre) mental bild av hur vi ser ut och en osäkerhet, som gör att vi gång på gång måste spegla oss. vi måste kontrollera vårt utseende antingen genom att spegla oss, ta kort och kolla på dom eller fråga andra om vårt utseende, då vi inte kan lita på vår egen mentala bild av hur vi ser ut! och vi måste kontrollera om och om igen, då 'bilden' av hur vi såg ut liksom inte fastnar i vårt medvetande. vilket gör att vi ständigt är osäkra. men vi blir oftast inte mindre osäkra genom att ständigt kontrollera, snarast ökar det osäkerheten..och om det sker en minskning, så är den oftast tillfällig, för att sedan komma tillbaka eller t.om. öka. och vi känner oss ännu mer förvillade och osäkra på hur vi ser ut och hur vi kan uppfatta oss själv så olika. då syftet eg var att bli mer säker.
förmodligen har andra en mer korrekt bild av hur man ser ut - får man hoppas - för inte kan det väl se så illa ut som man själv tycker det gör..eller? hoppas hoppas 'bara' det är en förvrängd bild. och hoppas att det här är en mardröm, som jag snart vaknar ur. ingen stirrar ju på mig, när jag är ute, så då kan man ju inte se ut som ett monster iaf.
referential thinking, kallas det när man tror att andra ser, hör och säger negativa saker om en som person, som inte stämmer med verkligheten, eg som dom inte sagt, hört el. sett. t.ex om några man går förbi skrattar och man tror att det är en själv dom skrattar åt, ens person, utseende el dyl. referential thinking är vanligt vid bdd. jag själv har det emellanåt. sedan kan det ju faktiskt inträffa att en person faktiskt tittar på en eller säger ngt när man går förbi, men det kan ju faktiskt vara positivt menat, men vi bddare uppfattar det nästan alltid självkrtitiskt. vi tror genast att det måste vara något fel på vårt utseende eller sätt, vilket det inte är, för bdd handlar om en förvrängd bild av hur man ser ut, även om det kan kännas jävligt verkligt.
/mattias
