Acceptens

[MirandaP]

Hej!
Jag är ny här men tycker att det verkar vara ett bra ställe att dela och utbyta åsikter med andra i samma sits.

Jag har nog en ganska lindrig form av BDD, jag pluggar, jobbar extra och har pojkvän. I ca ett år har jag tagit sertralin nu och börjar komma till mer och mer sjukdomsinsikt. För mig går det att leva ett hyfsat normalt liv, eller jag snarare tvingar mig själv att leva för att inte sjunka till botten i en total depression. Varje ledig sekund jag får förs tankarna direkt till mer eller mindre BDD-kopplade tankar och för att klara av vardagen måste jag försäkra mig om att jag ser okej ut. Hela tiden har jag ångest för att jag inte har råd att göra alla de där ingreppen eller förändringarna som jag just den dagen känner att jag verkligen behöver. Vad det är som behöver fixas varierar från dag till dag. Jag googlar desperat efter vackra kvinnor att jämföra mig med och känner ömsom ångest, ömsom förtjusning över att jag kan fixa mitt utseende mer.

Hursomhelst har jag nu insett att jag aldrig kommer att bli helt frisk från denna besatthet av skönhet och jag har så otroligt svårt att förlika mig med att det kanske faktiskt är en del av mig och att jag alltid kommer vara lite mer fixerad vid utseendet än de allra flesta.

Hur känner ni? Är det någon som känner igen sig? Är det någon som anser att de har blivit mer friska än den insikten som jag ovan beskriver?

Kram kram

[Lyckofågel]

Visst känner jag igen mig men jag anser inte att jag egentligen någonsin varit besatt av skönhet. Jag vill inte se ut som ett omänskligt freak. Jag hatar helt enkelt att vara ful.

[Synthesized]

Jag tror man kan bli friskare än så.. Fömodligen helt fri. Däremot misstänker jag att man (jag, iaf) alltid kommer behöva vara på min vakt för att inte trilla dit igen. Lite som en nykter alkoholist, blir ju lättare alkis igen än nån som aldrig varit det...

[abcdefghi18]

MirandaP, jag känner igen mig i en del av det du skriver.

Jag pluggar, jobbar, har familj, vänner och pojkvän. Visst har jag dippar, men min vardag fungerar allt som oftast helt okej.
Ja, jag har nog också vad man skulle kalla en "lindrig form" av BDD.

Samtidigt är varje dag en kamp för att flyta ovanpå, för att inte låta mig själv dras ner under ytan. Jag fightas mot mitt BDD-monster vareviga dag, för jag vet att om jag gav efter för mina dumma tankar skulle mitt liv stanna av helt. Ibland känns det nästan som att det skulle vara en lättnad, att bara låsa in sig i något mörkt rum, sluta kämpa när man inte orkar. Men jag fortsätter, inte alltid för min egen skull, utan för att inte göra illa dem jag älskar. För mig är det lättare att tänka så när jag själv inte riktigt kan känna att jag förtjänar att må bra.

När man läser vissa inlägg på detta forum förstår man verkligen vilken handikappande sjukdom BDD är. Det gör ont i mitt hjärta av att veta hur mycket alla dessa drabbade människor lider. Men jag tror att vi kan bli bättre. Nej, jag tror inte. Jag vet. VI KAN.
Vi kan bli friska. Vi kan leva normala liv. Vi behöver inte låta oss hindras. Vi kan göra vad fan vi vill. Vi kan bli fria.

Näe, det kommer antagligen inte att bli speciellt lätt. Tvärtom. Det kommer att bli så sjukt jävla svårt.
Men när vi ser tillbaka på den delen av vårt liv som vi befinner oss i just nu kommer vi att vara väldigt, väldigt stolta över oss själva. Över att vi tog oss ur det. Över att vi klarade det.

Jag vet att det går. Vi kan.

[Wolfie]

Jag accepterar hur jag ser ut mer och mer ångesten är nästan borta, tack vare att jag jobbat psykiskt, skulle jag hålla på med operationer and shit skulle jag bara bli värre.
Stärker man sig psykiskt till den grad då man lever ett liv man är nöjd så är det nog svårt att falla tillbaka. Omöjligt för mig att gå tillbaka som jag var för ett år sen, finns inte på kartan.
Kommer nog aldrig vara nöjd med hur jag ser ut men det är ok för mig, för vem är ok med hur de ser ut?
Alla har ju någon form av psykisk störning/störningar, alla har något att övervinna, så att säga att man skulle vakna med ett leende och trippa på tå, e nog inte möjligt för någon, det gör man bara när någon tittar. Alla mår halv pissigt more or less, enligt mina erfarenheter.
Jag tror någon frisk från bdd har lärt sig knep och bearbetat sina tankar i den mån som folk utan bdd inte har gjort och därmed blivit mindre utseende fixerade än folk utan bdd. Dem har stärkt sitt psyke så mycket att samhällets påtryckningar inte längre tar överhanden över jagets bestämmande(Se vad som händer om man är uppe för sent, gonatt )