Vill inte ha behandling

[Tonårsmamma]

Jag har en son på 17 år som har haft OCD i flera år och som nu har övergått i BDD med fixering på håret. Han har blivit lite tunnhårig, men det är inte så mycket som han tycker. Jag vet att de som har BDD upplever det mycket värre än det är. Under flera år har vi haft behandlande läkare på BUP samtidigt som han har fått KBT hos en av de bästa privata psykologerna inom området i Sverige (landstinget har betalat). Han har periodvis varit bättre innan något nytt tvång kommit. Nu alltså BDD. I höstas fick han för sig att orsaken var Zoloft som han ätit i flera år och slutade tvärt med medicinen. Rasade ner i botten och låg till slut bara i sängen och stirrade och ville inte leva längre. Eftersom han fyller 18 i år har vi nu fått honom överflyttad till vuxenpsyk eftersom läkaren på BUP varit helt oduglig anser både vi och sonen. Efter mycket lirkande och övertalande varenda dag och besök dag och natt av mobila teamet har vi lyckats få honom att börja med annan medicin. Har blivit något stabilare och han hade tom börjat i terapi igen, där vi varit 2 gånger. Där får han höra att det enda sättet för honom att bli fri från sin BDD är att "gilla läget" och acceptera att han ser ut som han gör, han kommer inte att få sitt "gamla" hår tillbaka! Men det kan han ALDRIG acceptera säger han, LYCKAN SITTER I HÅRET! Hans liv är förstört. Han isolerar sig från kompisar, periodvis har han inte varit i skolan, när han är där (eller nån annan stans) han han alltid keps eller mössa på sig. Ingen utom vi får se honom utan. Han är fullständigt känslokall mot oss här hemma, det är som en främling som går runt här, oftast sitter han på sitt rum. Hela vår familj håller på att slås i spillror. Droppen kom i veckan på sista psykologbesöket när han talade om att han inte ville gå dit och att om ingen kunde ge honom håret tillbaka så blir det aldrig bra. Då gav tom psykologen upp och sa att han är ett hopplöst fall just nu i alla fall eftersom han inte ens VILL bli hjälpt! Då bröt jag fullständigt ihop också! Jag orkar inte mer! Har kämpat så i så många år och hade hoppats så mycket på det här. Han bara kräver att vi ska göra det ena och det andra, vill pröva alla behandligar som finns men vi vet ju att det inte löser några problem, att det bara flyttas till nåt annat så vi vägrar och då blir han vansinnig. Vad ska vi göra, vi går under allihop, hans bror hatar honom säger han.

[Anonym]

Förstår att ni har det jättejobbigt.

Ingen alls som föreslagit att han ska raka av sig håret istället?
Många killar med början till tunnhårighet rakar ju av sig håret. Många gånger om jag sett någon som varit tunnhårig har jag tänkt att det skulle ju se tusen gånger bättre ut om han rakade av sig håret. Vet att det kan låta drastiskt och lättare sagt än gjort. Nog enormt svårt om man från början haft stor fixering kring just håret som din son. Men tänk vilken befrielse för er alla om det hade funkat.
Känner en kille som led svårt av sin tunnhårighet och han var rejält kal på hjässan med bara hår på sidorna. Han använde tupe i många år. Besvärligt, varmt och äckligt tyckte han. Till slut en dag fick han nog och rakade av det. Ska säga att han har aldrig fått så många komplimanger efter det. Han är en helt annan kille idag. Fri med andra ord. det bästa han gjort.
Kan inte din son försöka med det? Det är ju så många som är rakade idag så det är ju inget konstigt alls med det.
Hör gärna av dig hit igen och berätta hur det går.

Mvh caroline

[Malins mamma]

Hej tonårsmamman!

Jag förstår att ni har och har haft det mycket jobbigt.

Där får han höra att det enda sättet för honom att bli fri från sin BDD är att "gilla läget" och acceptera att han ser ut som han gör, han kommer inte att få sitt "gamla" hår tillbaka! Men det kan han ALDRIG acceptera säger han, LYCKAN SITTER I HÅRET! Hans liv är förstört.

Jag skulle vilja ställa några frågor först:

* Vet sonen om att han har BDD?
* Vet han vad det innebär?
* Vet psykologen om att er son har BDD?
* Vet psykologen vad BDD är och hur den ska behandlas?

För att vara mottaglig för KBT när man har BDD måste man ha iaf en viss sjukdomsinsikt. Av er sons resonemang att döma har han inte det, därför borde den första insatsen vara att han får det.

Sjukdomsinsikt är något som han måste komma underfund med själv. Det går inte genom att försöka övertyga honom om att det inte är något större fel på håret eller att få honom att "gilla läget".
I hans ögon är det håret som är problemet och den enda lösningen för honom är att få tillbaka det hår han hade förut.

Det bästa sättet att få sjukdomsinsikt är att läsa om andra som har BDD. Har ni The Broken Mirror? Om inte så rekommenderar jag verkligen att han får läsa den (finns att beställa på www.amazon.com). Den finns bara på engelska men den är lätt att förstå även om man inte är så bra på språket.

Om han brukar sitta vid datorn så kunde ni föreslå att han läser vad andra har skrivit här på forumet eller på det amerikanska forumet BDDCentral.

Det är kanske för mycket att hoppas på att han ska inse att det inte är håret som är problemet men han kanske kan gå med på att hans beteende inte är normalt iaf och att han därmed kan inse att han har en sjukdom.

vill pröva alla behandligar som finns men vi vet ju att det inte löser några problem, att det bara flyttas till nåt annat så vi vägrar och då blir han vansinnig.

Ni gör helt rätt i det, K. Phillips skriver:
"Att medverka till att bdd-relaterade ritualer och beteenden kan utföras har aldrig och kommer aldig att bota sjukdomen. Det kan tom göra det värre."
"Gå inte med med på att betala för dyra skönhetsprodukter eller operationer".

Men tillika kan det vara en risk i att ta bort hans (som han ser det nu) enda hopp om att kunna leva normalt. Så stäng inte vägen helt, säg att när man är fri från BDD kan man göra behandlingar.

Jag tror att din son VILL ha hjälp, men hjälpen är inte den han tror just nu. Han måste få insikt i att förstå att hårbehandlingar eller dyl inte hjälper mot BDD.

Mvh Malins mamma

[Tonårsmamma]

Hej igen och TACK ni som tagit er tid och läst och svarat! Det värmer för man känner sig så fruktansvärt ensam i det här. Jag och maken bara ältar samma saker med varandra om och om igen och undrar vad vi gjort för fel för att det skulle bli så här.

Till Caroline vill jag säga att vi har flera gånger föreslagit honom att han ska raka av sig håret, men det kan han ju inte säger han eftersom då blir han ju ännu mindre värd i andras ögon. Det alla dömer folk efter är efter hur mycket hår man har anser han och att lyckan sitter i håret. I stället låter han det växa så det spretar och lockar sig åt alla håll och ser hur tokit ut som helst. Vi tror han skulle bli jättesnygg om han istället klippte sig i en kort frisyr för då skulle det knappt märkas att han blivit lite tunnhårig.

Till Malins mamma:
Psykologen vi går hos är jätteduktig på det här området och har förklarat på ett jättebra sätt för honom att han har BDD, vad det betyder, vad det är och hur det yttrar sig. Han har också givit honom flera exempel på andra personer och problem som de har eller har haft. Men han tar inte till sig att det är något "fel" på honom. Vi satt och tittade på Oprah tillsammans och han satt och skrattade åt de som var med och tyckte att de var ju helt dumma i huvudet. När jag sa att "de har ju samma sjukdom som du har" så säger han att "det är inget fel med mig, jag är inte sjuk".

Det är även psykologen som har "lärt" oss hur vi ska tackla honom med alla behandlingar han vill ha och att man inte ska ge försäkringar hela tiden. Men nu ser han ju ingen mening i att fortsätta terapin eftersom han inte är motiverad och inser att han är sjuk. Men han sa också att den dagen, om den kommer, när han känner att han vill bli bra och ha hjälp, då är han välkommen tillbaka och då kan han hjälpa honom.

Sitter vid datorn gör han massor. Han har nog läst allt som finns att läsa om håravfall. Tyvärr finns ju mycket oseriöst att läsa på nätet också och han tar bara till sig det som han inte borde. Sedan står han framför spegeln och pillar och pillar i håret. Ibland vill han inte se sig alls så då har han släckt i badrummet när han är där. Allt detta pillande i håret är ju inte heller bra, det kan ju också göra att håret lättare lossnar och att han drar bort hår.

Jag har försökt att få honom att läsa om BDD, både boken och på nätet, men han förnekar att det är nåt fel på honom förutom att han tappar hår så sån "skit" behöver han inte läsa. Det är vårat fel att han tappar hår eftersom vi har gett honom Zoloft. Nu ska han sluta med den medicinen han äter nu också säger han (det hotar han med titt och tätt). Han har ju gjort det en gång så det kan ju hända igen.

När han mådde som sämst runt årsskiftet var han även inne på självmordssajter och kollade efter de bästa sätten att ta livet av sig på (vi snokade i hans dator, gud förbjude, men vad gör man?). Jag går med en ständig oro att han ska göra något dumt och det värsta är att jag tror att någon gång kommer han att göra det eftersom han ser så svart på livet.

[Anonym]

Detta är hemskt, inte klokt.
Skulle kunna vara så mycket "enklare". (Förstå mig rätt)
Mm håller med om att han borde prova att klippa en kortare frisyr för det där med att han låter det växa och det bara blir spretigare och lustigare gör ju säkerligen att början till det kala syns ännu mer. Att han inte förstår det själv. Han är i en känslig ålder och klart att han inte vill lyssna till ert "skitsnack".
Förstår verkligen att den alltför tidiga tunnhårigheten gjort att det blivit en besatthet för honom. Så var det för mig med då jag kom i puberteten men inte med håret utan med att jag fick finnar. Det utlöste min bdd.
Om det ändå fanns någon som kunde övertyga honom om att det skulle bli så mycket bättre om han rakade sig eller iallafall klippte det kortare. Frustrerande förstår jag. Lider med dig.
Anser att detta definitivt borde lösas och kan lösas.
Det är ju så många killar i dagens samhälle som man ser har rakade huvuden och dom ser hur coola ut som helst. Måste va underbart skönt att slippa hålla på med ett hår överhuvudtaget.
Han borde komma till någon trendig kille/tjej (frisör) som kunde tala honom till rätta och få honom att inse hur mycket bättre det skulle bli om man gjorde si eller så...

Phu blir själv frustrerad här för detta....    skulle vilja prata med honom...

Hälsningar caroline

[Anonym]

Tycker också att det låter som en mycket jobbig situation.

Jag vet att BDD:n kan förvärras eller "flytta" på sig om man ger efter för diverse behandlingar. Men om han lider så väldigt mycket av detta och vägrar behandling, är det ändå inte då bättre att han fick prova någon sorts behandling för håret. Man kan ju fortfarande säga att det inte är något fel på hans hår, men att han ändå måste kunna bestämma själv hur han vill ha det. Det kan ju iallafall finnas en chans att han känner en tillfällig förbättring om han får vara med och påverka hur han vill ha det. Sjukomsinsikten kan ju kanske får komma sen då. Otroligt svårt att veta vad som är rätt i det här fallet, men det är nog inte bra att gå och ältra det här för länge heller. Tycker man ändå måste våga prova alternativ om nu ändå inte viljan för BDD behandling finns och kanske kolla runt lite med de psykologer som ni har kontakt med.

//M