min pojkvän kan vara mullig o otränad o trots det, kan han tro på att jag vill ha bara honom i hela världen. så kan aldrig jag tänka.. om han säger att någon annan har snygg kropp t ex, måste jag träna som sjutton i veckor för att jag känner det som att han inte vill ha mig utan att jag är så perfekt det går på utsidan.
När jag var yngre kände jag precis som du, jag var t v u n g e n att vara perfekt på ytan... Men det är mer än svårt att erkänna för mig själv att jag hade dessa tankar (och jag skulle aldrig ha erkänt det då (jag uppnådde ju aldrig (långt ifrån) perfekthets-nivån!)).
Mitt första riktiga förhållande var med en kille som före mig hade varit tillsammans med en extremt mager tjej och trots att jag var väldigt smal så kunde jag inte låta bli att hålla in magen när jag låg ner i sängen eftersom jag visste att han var van med -och tidigare hade attraherats av- en tjej vars mage i princip gick inåt när hon stod upprätt! (jag överdriver kanske lite). Jag antog att jag hade större chans att behålla honom om jag efterliknade henne... Han å andra sidan stoltserade gärna naken, såsom under och efter han duschat och var tillfreds med sitt utseende trots "kärlekshandtag" och mage. (Ja, jag var avis på den känslan :-)
alla fick väl kommentarer om sitt utseende i skolan, men jag la så väldigt stor vikt vid vad andra tyckte om mitt utseende.. kommer fortfarande ihåg kommentarer.. var de sas, hur de sas o vem som sa dem..
Även jag har varit väldigt känslig för kommentarer om mitt utseende när jag var yngre. Minns att min äldre bror sminkade mig en gång och utbrast att jag var ful i läppstift för min mun var så konstig; det såg bara kletigt ut (kommer inte ihåg hans exakta ord). Än idag måste jag stå vid en spegel när jag ska sätta på läppstift för att få det rätt vid amorbågen och mungiporna (ifall att det skulle se kletigt ut).
Fylliga läppar har under åren varit ett ideal; min mammas mun är perfekt (enligt mina mått mätt). Hon har alltid burit läppstift (som hon satt på utan att stå vid ngn spegel). Vi barn har istället fått trådsmala läppar efter pappa.
Jag minns även att min bror gav nedvärderande kommentarer till tjejer/kvinnor på TV och att jag omedvetet tog hans ord som nån sorts sanning för hur killar/män tänker (om tjejer).
Det fanns även en massa "regler" om hur en tjej "ska" vara medan killar (enligt brorsan) kunde göra och bete sig i princip hur som helst ("dom var ju killar!"). Av någon anledning etsade även sådana tankegångar sig fast och satte krokben för mig när jag blev äldre (tonåring).
Däremot minns jag inte att mamma eller pappa haft någon speciell attityd i relation till utseende och jag har heller inget minne av att de någonsin talat om sitt eller andras utseende genom någon sorts bedömning? De har varit nöjda helt enkelt (som jag minns det). Och min syster har absolut inte brytt sig om utseende (hon var t ex jättestolt över sin kropp och traskade runt topless eller i enbart trosor för det mesta).
I tonåren kom mina kroppskomplex som även kastade mig in i långvariga depressioner. Jag slutade sporta för att slippa visa mig i duschen, jag struntade i gympan i skolan (om jag inte kom extremt sent), jag bar a l l t i d jeansjacka (även när jag gosade med min kille) för jag skämdes så vansinnigt mkt över min kropp och framför allt mina bröst.
Redan väldigt tidigt hade jag en bestämd åsikt om hur en ´vacker kvinnokropp´ såg ut (och jag undrar varför?). En granntjej som var 5 år äldre än mig visade upp sina bröst för mig och mamma en kväll när hon var på besök hos oss. Hon hade blivit 12-13 år och hennes kropp hade börjat utvecklas. Hon drog upp tröjan och visade brösten för att hon var lite stolt (hon höll ju på att bli vuxen). Jag var bara en liten parvel men min spontana reaktion var: "-Fy sjutton, får jag några såna där nångång så ska jag klippa av dom!"
Mamma och granntjejen skrattade förtjust (hon tog min kommentar på rätt sätt!).
Som barn var jag så övertygad om att jag skulle få en kvinnokropp som var jättefin. Det var liksom en självklarhet i tanken. När det nu inte blev så la jag all min kraft och energi på att l å t s a s ha det utseende (kropp/ansikte) som jag så vanvettigt starkt önskade mig. Människor i min omgivning såg mitt "perfekta" jag och förväntade sig att jag skulle se sådan ut i alla situationer. Bdd-resan -med alla sina begränsningar- blev allt mer påfrestande.
Många gånger har jag valt ensamhet framför ett (kärleks-)förhållande för att slippa utsätta mig; dvs visa mig sårbar, naken, osminkad och ful ("inte perfekt"). Kärleken (från den intresserade) närdes på avstånd och gav ändå bekräftelse. Men det allra viktigaste för mig; jag var skyddad ! (detta som ung tjej).
Idag har alla dessa tankar m o g n a t (tack och lov) och utgör inte samma hinder som tidigare! Däremot kan jag sörja att jag aldrig kunde leva "normalt" under tonåren och som ung kvinna pga alla dessa tärande komplex. Jag kan även känna mig a r g på att jag trodde att jag inte dög utseendemässigt. Helidiotiskt!
Å andra sidan är det svårare idag då jag inte längre kan dölja mitt utseende. Jag har ökat för mkt i vikt. Det är lättare att se vad jag tidigare borde ha gillat hos mig själv (ansikte/kropp) så här i efterskott, i backspegeln. Min självkänsla har fått sig en regäl smäll. Jag kan inte gömma mig bakom kläder längre (för inte heller då ser jag acceptabel ut). Samtidigt är jag nu för tiden inte särskilt känslig beträffande andra människors kommentarer!! Det är jag själv som bedömer, dömer och nedvärerar mig själv.
Vissa aspekter av mitt bdd-tänk har blivit bättre med åren medan andra aspekter gjort det hela värre. Och nu när jag har skrivit så här långt om mina erfarenheter kan jag bara känna att jag blir s å å trött på mig själv. Jag ser ut som jag gör; "- F a t t a att du är duger, människa!", ekot i mitt huvud som inte riktigt når fram...
Jag fastnade i "kvinnofällan" men ser verkligen ner på de förlegade (ouppnåerliga) kvinnoideal som hänger sig kvar på cellnivå.
