Jag har verkligen varit längst nere på botten nu ett långt tag..men börjar ta mig upp nu! Vilket jag trodde jag aldrig skulle klara ett tag!!
Just denna veckan har varit rätt bra. Jag har varit i skolan o hälsat på, jag har gått och lämnat lillasyster på förskolan en dag, jag har varit ute me hunden någa gånger, jag har varit i våran trädgård o solat i bikini och osminkad, har ridit och även då gått till stallet, hälsat på min mormor o morfar och igår var jag ute o partade lite med vänner!! Min närmsta kompis sa till alla som var där innan jag kom att jag har bdd och berättade för dom vad de innebär o sådär! Jag som inte ens vågade erkänna för mig själv för ett årsen att jag hade denna sjukdomen, nu vågar jag säga det till en del! Men iaf tyckte jag att det var väldigt omtänksamt av henne att göra det, för att jag inte skulle få jobbiga frågor utan känna mig välkommen...och det var precis vad jag gjorde! Alla var jätte gulliga och sa att det var jätte kul att se mig igen..Men en sak som var jobbig var att alla verkligen sa att hur kan du ha en sådan här sjukdom?du som verkligen e så himla söt..Det var rätt jobbigt för jag tror att dom bara sa så för att jag sminkat mig så länge..men sedan sa en kompis att det är ju inte sminket som gör att du är så söt utan det är själva du..Dina ögon, ditt ansikte, din naturlighet och väldigt mkt hur du är som person, du är så himla gullig,snäll och omtänksam....Faktiskt...det kunde jag ta åt mig av! Kunde faktiskt det!
.. Men det var verkligen så att alla försökte övertyga mig om att jag inte alls är ful..dom ville väl bara vara snälla o visste inte hur dom skulle bete sig..Det kan inte vara lätt för folk omkring heller. Men som sagt dom sa vissa bra saker som jag kunde ta åt mig av! Det var som en befrielse att kunna komma ut igår.. Hade jätte kul och framför allt var det så kul att se alla igen..och jag kände verkligen att dom tyckte detsamma
(verkade det som iaf).
Hur konstig som helst har denna veckan varit, eller snarare en normal vecka kanske man ska säga. Tänk att för ett tagsedan gick jag inte ut på veckor, kunde inte ens gå ut till brevlådan, låg bara i min säng och ville helst sova hela tiden..Mitt hopp var nästan borta då..Jag trodde att resten av mitt liv skulle fortsätta vara såhär..Sen vet jag inte vad som hände...Jag får bara hoppas att det kan bli bättre o bättre nu och att jag inte faller så långt ner igen. Kom ihåg att aldrig sluta hoppas..Någon gång ordnar det sig...någon dag!
Kram Rebecca
