Hej Emilie!
Först vill jag tacka dej för att du skriver din dagbok här. Jag tror att dina inlägg kan ge hopp till andra BDD:are om att det finns en väg ur den hemska mardröm av förtvivlan och självhat som så många skriver om här, (tack till Mia för en väldigt gripande dikt som beskriver hur hemsk BDD:n kan vara) även om det är svårt ibland när BDD:n tar över igen.
Skriv gärna mer om vad det är som gör att du kan känna dig "lugnare" ibland, är det "farbrorn i Malmö" som har en bra behandlingsmetod eller är det du själv som har kommit på ett bra sätt att kämpa mot BDD:n?
För "utomstående" som inte vet nåt om BDD är det väldigt svårt att förstå sjukdomen. Jag antar att alla ni som har talat om för nån att ni känner er fula har fått höra saker som: ... men du som är så fin, ... du ser ju jättebra ut, ... det är inget fel på dej, ... dedär små prickarna syns ju knappt, ... osv.
En oinsatt tycker att det borde räcka med att tala om för BDD:aren att han ser bra ut och sen skulle sjukdomen bara försvinna ... men som ni alla vet så är det inte så enkelt.
För föräldrar är det svårt att acceptera att nåt som egentligen inte finns (fulhet) hindrar ens barn att få leva ett bra liv. Därför är det bra om man får veta hur det KÄNNS att ha BDD. Det är ju känslorna som kommer av "fulheten" som är det jobbiga, eller hur?
Berätta så mycket du kan om hur du känner dej och rita gärna ett självporträtt som visar hur du upplever ditt utseende.
Jag vet att det är många BDD:are som skäms så mycket för sitt utseende så de inte ens kan prata om det och en del är rädda för att folk ska fokusera ännu mer på "defekten" om de säger nåt. Andra tycker inte att de behöver säga nåt alls eftersom alla redan ser "defekten".
BDD, speciellt den svårare formen är en allvarlig sjukdom som bör tas på allvar av anhöriga, vänner och framförallt av psykvården.
Jag tycker det är viktigt att alla närstående och psykologer/terapeuter skaffar sig information om BDD för att de ska kunna förstå den drabbade och inse att det inte räcker med att säga "du är inte ful".
Emilie, jag bor en bit utanför Karlstad. Jag kan nog inte komma till Stockholm men om det skulle bli en träff i Karlstad nångång så kommer jag gärna. Det skulle vara roligt att träffa er alla.

Mvh/ Malins mamma