När jag mår som allra sämst brukar jag läsa
Kamalas Bok av Inger Edelfeldt. Det är en skönlitterär bok (alltså ingen biografi eller dylikt) där man får följa en 22-årig tjejs tankar om sig själv och sitt liv. Boken är skriven i mitten av 1980-talet, men där finns tankar som nog alla som har BDD idag kan känna igen sig i.
Här följer några av mina favoritavsnitt.
Någon mer som känner igen sig....?

”På toaletten tittar jag mig i spegeln. Då får jag alltid lust att ta en kniv och skära bort lite av kinderna, som en skulptör skulle göra med ett lerhuvud. Jag klappar Kinderna snabbt och hårt tio-femton gånger nedifrån och upp. För jag har hört att det ska göra dem stramare. Om det inte vore för Kinderna tror jag att jag skulle tycka om mitt ansikte.”
”Sedan kan det hända att jag fattar det fatala beslutet att gå in och prova kläder någonstans – för mitt nya jag måste ju ha nya kläder. Jag går in och väljer ut något utmanande. Sen går jag till provhytten. Där träffar jag min spegelbild. Jag stirrar och stirrar men kan inte fatta att det är sant. Jag som var så lycklig att jag nästan flög. En lycklig människa är väl vacker? Och figuren i spegeln är slätstruken, håret stripigt, kinderna bulliga. De här läckra kläderna är inte gjorda för henne. Hon ska inte ha nåt. Ner i källaren med henne.”
”Jag smög ut förbi deras bord, de var säkert ännu yngre än jag hade trott, kanske bara femton. Tre tjejer och en kille, släta i hyn och mycket lika varandra, med långa svallande hårmanar och nougatfärgad solbränna. En av flickorna hade stora, alldeles ovanligt ljusgröna ögon. Hon tittade upp på mig när jag gick förbi. De där ögonen med sina långa fransar hängde kvar i luften framför mig som något slags insekter medan jag gick ner mot Sveavägen.
Om jag hade sådana ögon skulle jag våga vad som helst, tänkte jag. Sedan slog det mig att hon kanske hade färgade kontaktlinser. Sådana skulle ju jag också kunna köpa. Färgade kontaktlinser, färgat permanentat hår och komplett make up – simsalabim! Kanske skulle jag istället köpa en sån där prinsessmask, med ansikte, hår och allt av plast, på Buttericks och täcka hela skiten med? Och en lång svart mantel att täcka kroppen med?”
”För att kunna gå ut på banken måste jag tvätta håret igen och måla mig. Alltsammans verkade plötsligt oöverstigligt. Med fasa närmade jag mig spegeln och det var värre än jag hade trott. Nu kände jag mig inte det minsta välvillig längre. Jag hatade gud eller ödet eller vem det nu var som hade förpackat min rena vackra ande i det här stripiga, finniga fodralet, inlåst, inlåst för evigt eller tills döden skiljer oss åt. Jag närmade ansiktet till spegeln och det slog mig att jag skulle kunna rita en karta av det, ur minnet rita av varenda ojämnhet och underlighet och por. Det syntes hur jag skulle komma att se ut när jag var trettio eller ännu äldre. Här skulle det växa fram en påse, här ett veck. Och alltsammans obönhörligt. Kanske var vi skapade för att gud skulle ha något att skratta åt? Och jag försökte tänka på folk som svalt eller blev torterade eller hade hemska sjukdomar, och hur tacksam och ödmjuk jag borde vara, men jag såg bara det där hemska månlandskapet som uppfyllde spegeln, och som alla mina tankar traskade fram i, fram och tillbaka, fram och tillbaka, i evighet amen.”