oj, vad tråkigt
Men jag förstår hur du resonerade ang. ditt beslut att lägga ner intervjuerna.
Själv gör jag ett projekt arbete om bdd, min strävan med arbetet är att väcka mer och mer uppmärksamhet kring sjukdomen så att behandlingarna kan bli bättre och fler människor kan få rätt hjälp.
Stor del i mitt arbete är också att få mina närmsta att förstå vad jag, som själv gått igenom djupa bdd-liknande perioder där mina vänner och min skolgång blivit lidande, ska förstå bättre vad jag gått igenom, att den där tjejen med jätte mycket smink som aldrig hör av sig och knappt är i skolan inte är en fåfäng bimbo.
Utan i själva verket är en tjej som ser en man i spegeln, en grotesk gammal man.
En tjej som kunde spendera 3 timmar framför spegeln innan hon gick till skolan, hela buss resan in med en liten spegel i sin hand för att kolla så att inget förvärrades. Ja, det var jag för ungefär 1 år sedan. Nu har jag på ett näst intill magiskt sätt tillfrisknat och har samma komplex, men lever utan den dagliga ångesten.. Det ända jag är rädd för är att jag ska trilla tillbaka lika lätt.