Osäker på om jag verkligen har BDD.

[Anonym]

Hej.

Jag har känt till sjukdomen BDD i ungefär 2,5 år nu, tror jag. Redan första gången jag hörde talas om det kände jag igen mig väldigt mycket, men lyckades mer eller mindre förtränga det hela. Så småningom fick jag veta mer, och nu har jag varit ganska övertygad i nästan ett år om att jag har BDD, fast ändå med en viss tveksamhet ibland. Jag har till och med diagnosen och symptomen stämmer ju in på mig. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera kring om jag verkligen är sjuk eller inte. Jag har haft många fixeringar, men min nuvarande starkaste fixering är huden. Saken är att jag verkligen har dålig hud. De få gånger min hud ser bättre ut mår jag ju faktiskt bättre. Så om huden kunde fortsätta vara bra skulle jag fortsätta må bra. Det är det här som får mig att undra om jag verkligen har BDD eller inte.

Jag vet inte riktigt jag vill fråga egentligen... Men förstår ni hur jag menar? Och vad tror ni om saken?

[Anonym]

Ja, jag förstår precis vad du menar. Jag tycker detsamma och förstår inte folk som babblar om att man inte skulle må bättre om man vore snyggare. Om jag ser extra ful ut någon dag..beroende på platt hår, sjukdom, finnar..så fäster jag mycket uppmärksamhet kring det. Dagar då jag tycker jag ser ok ut eller till och med bra så är jag mycket lugnare och öppen, jag får helt enkelt tillfälle att tänka på något annat än utseendet. Jag tror fortfarande att jag har BDD.

//antonym

[Anonym]

Fortsättning...

Samtidigt har ju detta, oavsätt vad det är, förstört väldigt mycket för mig och verkligen begränsat mitt liv. Det är ju som sagt väldigt typiska symptom. När jag upplever att jag inte ser lika grotesk ut så kan jag ju faktiskt leva nästan som en frisk, normal människa. Vad är det som säger att det inte skulle hålla i sig om jag bara inte återgick till mitt allra hemskaste utseende, om jag bara kunde få se "okej" ut? Och om det nu vore på det viset, så skulle jag väl inte ha BDD?

Hoppas att någon förstår vad jag menar. Jag är lite trött och virrig just nu, ursäkta om jag formulerar mig otydligt.

[Anonym]

Antonym:

Hej, skönt att du förstår hur jag menar. Jag tror som sagt också för det mesta att jag har BDD. Allt tyder ju på det... Men det är precis den här biten som gör mig så osäker. Det känns ju inte som att det hänger ihop, eftersom BDD skulle innebära att man inte blev lyckligare av ett bättre utseende?

[Anonym]

Är det verkligen så? Isåfall är jag dåligt påläst. Men jag förstår osäkerheten, en dag tänker man "jag har väl inte bdd", en annan dag "jag har utan tvekan bdd",,jag har helt enkelt kommit till insikt om att jag struntar i om ingen diagnoserat mig..lägger jag så mycket vikt kring utseendet då är det något fel på mig, då har jag BDD..även om det är mild BDD. Försvårar det mitt liv av att gå och tänka på mitt utseende hela tiden, ja då är jag ju inte frisk precis..

[Anonym]

Eller fan, jag vet inte. Jag är förvirrad! Egentligen kan det ju inte vara en avgörande faktor för huruvida man lider av BDD eller inte, eftersom så mycket annat stämmer in. Det förstår jag ju egentligen. Men ändå kan jag inte sluta fundera kring det här!

Men vad jag menar är att man läser ju överallt att någon med BDD "tror att han/hon blir lyckligare av ett annat utseende, fast det inte stämmer eftersom det felet sitter i huvudet och inte på utsidan". Jag förstår visserligen att jag har något fel i huvudet såsom jag beter mig, men ändå har jag ju faktiskt fått bevisat för mig ett flertal gånger att jag mår bättre de dagar jag ser mindre ful ut. Det är alltså inte bara något jag tror, utan jag har upplevt det.

[SpegelSpegel]

Man har BDD om man är fixerad vid sitt yttre och låter sitt utseende kontrollera livet och hur man mår. Om jag förstår saken rätt är det det ni gör? Tillåter er bara att leva livet fullt ut och må bra när er hud ser bättre ut? Man måste inte hallucinera defekter och tycka att man är fulast i världen jämt för att ha BDD, om allt hänger på ens hud och man ständigt speglar sig, oroar sig över och tänker på den, bara känner att livet är värt att leva när man har "fin" hud och att allt rasar ihop och man lika gärna kan dö om man får några finnar, ärr, utslag eller liknande - då har man BDD.

[SpegelSpegel]

Dock är det så att väldigt många med BDD som "förbättrar" utseendet med hjälp av t ex plastikkirurgi blir missnöjda eller hittar andra "defekter" att fixera sig vid, alltså att fokus flyttar runt på kroppen när man upplever att man är hyfsat nöjd med en del. Det är ju våra hjärnor som bestämt sig för att vi är defekta, det är där sjukdomen sitter och därför hjälper oftast inte kirurgi. Det är nog det som menas med det ni hört om att BDD-are inte blir lyckligare fast deras utseende förbättras, inte att en BDD-are inte kan tycka att hon/han ser bättre ut ibland och sämre ibland och att detta påverkar humöret.

[Anonym]

Men låt säga att en plastikoperation, eller vilken tänkbar "åtgärd" som helst, skulle få en att må bra och att man faktiskt kunde leva normalt (som de dagar man inte tycker att man är lika ful som annars). Det ska ju inte gå att bota BDD på det sättet? Skulle min hud se bra ut varje dag så skulle jag nog i princip vara "botad", för även om jag fortfarande ogillar mitt utseende så skulle jag åtminstone kunna leva ganska normalt.

[Malins mamma]

Du tar upp en mycket viktig fråga.
Jag tror att det är många som har upplevt att man mår bättre och känner sig "normal" de gånger man är nöjd med utseendet.
 
Man tänker typ: "Men jag mår ju bättre när mitt utseende är bra, då måste mina problem bero på hur jag ser ut och inte på mina tankar."
BDD är en förj*vlig sjukom som hela tiden försöker hindra en från att bli frisk. Just detta är en av fällorna.

Jag skrev om nåt liknande igår på privata forumet. Om ni loggar in kan ni läsa hela men jag klistrar in en liten del här.
 
"Så länge man tror att ett förbättrat utseende hjälper och håller på och kämpar med det med salvor, smink, frisyrer, operationer eller vad man nu gör, så göder man hela tiden BDD:n.
 
Jag har läst otaliga gånger att man har gjort det och det och det men att det inte har hjälpt. Man får hela tiden bevis för att förbättringar av utseendet INTE hjälper (i längden) men ändå tror man att det ska hjälpa nästa gång.

En orsak till det är troligen de kortvariga framgångarna, det känns bra en stund när man tex har fått sminket rätt, hittat en bra frisyr, gjort en lyckad plastikoperation eller dyl. Felet med de kortvariga "kickarna" är just att de är kortvariga. I det långa loppet så håller de inte. Men de bidrar stort till att hålla kvar en i BDD:n."

Du skrev att BDD inte ska gå att bota genom att utseendet blir bra och det stämmer. Men man är inte botad om man mår bra pga att utseendet är bra. Då är det fortfarande utseendet som styr vad du kan göra och hur du mår.
 
Att vara botad innebär att man mår bra och kan leva normalt OBEROENDE AV HUR MAN SER UT.

// Malins mamma

[Anonym]

Malins mamma:

På något sätt förstår jag att det är så. Eller det är snarare såhär; jag förstår det, eftersom jag många gånger har läst att "det är så", på samma sätt som en person som inte lider av BDD kan förstå hur sjukdomen yttrar sig, men inte verkligen förstå eller sätta sig in i hur det faktiskt känns. Jag menar alltså att jag "vet" att det du säger stämmer, men eftersom jag ändå känner som jag gör så har jag väldigt svårt att inse att det där faktiskt gäller mig.

[Anonym]

Och tack för svaret, förresten. Det var ändå skönt att få höra...

[Anonym]

Men man är inte botad om man mår bra pga att utseendet är bra. Då är det fortfarande utseendet som styr vad du kan göra och hur du mår.

Jag har tänkt ytterligare nu. Jag förstår precis hur du menar. Men låt säga att man "lyckas" kvarhålla ett utseende som man kan acceptera och att man klarar av att göra allt man inte klarar när man känner sig ful (men man är fortfarande sjuk därför att det, precis som du säger, är utseendet som styr) - hur ska man då jobba med att bli frisk? Det som i vanliga fall är exponering blir ju inte riktigt det. Vad är det då man ska träna på egentligen?

Nu ser jag visserligen förjävlig ut, så det här är inte direkt aktuellt. Men det kan vara skönt att ha dessa frågor besvarade ändå, eftersom jag har funderat kring det här ett flertal gånger...

[Malins mamma]

Du har helt rätt i det, exponering när man är nöjd med utseendet har ingen verkan.

Om jag har förstått BDD:n rätt så är jag inte så säker på att man lyckas med att kvarhålla ett (som man själv tycker) bra utseende nån längre tid när man har BDD. Men om vi antar att man lyckas med det och vill göra exponeringsövningar för att bli frisk så finns det andra sätt att göra det.

Dr C skrev om "avancerade exponeringsövningar".

Han tog som exempel att man kan måla en röd ring runt näsan och gå ut på stan.  
Han skriver så här:

"Meningen med exponering är att det ska vara (lagom) ångestframkallande. Om det inte är det så hjälper det inte. Jag tror att BDD-drabbade blir överraskade av hur andra reagerar, eller snarare INTE reagerar när de gör såna saker.

När du går ut så kommer kanske några att fråga varför du har målat en cirkel i ansiktet (troligen de som känner dig). Men jag tror att de flesta inte skulle säga nånting alls. De tittar kanske på dig och tycker att du är lite konstig för att du har målat dig på det viset men jag antar att du får betala samma pris för varorna du handlar och att du får åka med bussen ändå.
Det är ett sätt att visa att hur man ser ut inte inte behöver påverka ens liv speciellt mycket.
Om jag kan gå ut i offentliga sammanhang med kaninöron (det gjorde han på en föreläsning) och de ändå ber mig komma tillbaka, och ta med kaninöronen, hur viktigt är det då om du har en defekt som folk kan se?"

Den här metoden med avancerade exponeringsövningar är troligen inget som används eller behöver användas speciellt ofta för BDD-drabbade eftersom de "defekter" man upplever sig ha redan är tillräckligt mycket ångestframkallande.

Målet med exponering är ju att man ska upptäcka att omvärlden inte är så ond och dömande och att folk inte bryr sig så speciellt mycket om hur man ser ut som man tror när man har BDD. Och att inse att den ångest och rädsla man känner kommer ifrån ens egna tankar, inte från det som verkligen sker.
Kort sagt, som jag skrev förut, att inse att man kan leva ett normalt liv oberoende av hur man ser ut.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Tack så mycket för ditt svar, Malins mamma.

På något sätt visste jag redan det här, men det är som om man glömmer allt man egentligen vet pga BDDn... eller nåt.


Om jag har förstått BDD:n rätt så är jag inte så säker på att man lyckas med att kvarhålla ett (som man själv tycker) bra utseende nån längre tid när man har BDD.
Det där stämmer nog egentligen. För jag har ju alltid återgått till att tycka att jag är förskräckligt ful. Men ändå vill jag tro att jag någon gång ska lyckas få ett bra utseende... Men jag hör ju själv hur BDD-igt det faktiskt låter. :/