Jag är så lycklig att jag hittade hit!

[Eric]

Jag är så oerhört lycklig att jag hittade hit!

Det var först för en timma sedan som jag insåg att jag lider av BDD. Jag har aldrig tidigare hört talas om sjukdomen trots att jag lidit av den sedan jag var 13 år gammal.

Mitt problem är mina ögon. De är olika stora och sitter på olika höjd. Det gör att jag ser ganska konstig ut ibland. Igår blev jag tvungen att gå hem från gymmet nästan gråtfärdig pga att jag inte klarade att titta i fler speglar.

Jag hittade hit då jag googlade på "osymmetriska ögon" under en depressionsperiod för någon timma sen. Ganska snabbt ramlade jag in på Peter 20s inlägg om hur man kommer ur BDD. Där fick jag läsa alla de saker jag lider av; kolla på mig själv i spegeln i evigheter, ta massor av kort, etc.

Sedan läste jag ett inlägg av någon som sagt att han har "bad nose day" precis som andra har "bad hair day". Precis så är det för mig fast med mina ögon!

Efter detta googlade jag på BDD och fann en sajt som nämnde att våra problem ofta är förstorade eller rent av påhittade.
Det här hade jag svårt att tro på...
Sen kom jag tillbaka hit och började kolla i "bild"-tråden. Då fann jag att i stort sett varenda en förstorade upp sitt problem väldigt.

När jag för första gången gick till en ögonläkare för några månader sedan sade han att skillnaden mellan storleken på ögonen av ganska liten och att inte ens men flickvän skulle märka det. (Jag har ingen flickvän, aldrig ens haft, men han gav det som exempel). Jag blev oerhört frustrerad och tänkte att han stod och ljög mig rakt upp i ansiktet. Men nu börjar jag tänka...kanske inte...om alla andra med BDD förstorar upp sina problem vore det ju inte helt orealistiskt att även jag till viss del gör det...

Den här sajten har just gett mig hoppet tillbaka!

I vilket fall känner jag att det kommer krävas mycket för att jag ska kunna ta mig ur det här tvångsbeteendet jag haft sen jag var tretton (20 år nu), men det känns bra att veta att jag inte är ensam, och att det faktiskt går att bota.

Tack allihop för att ni finns. Jag trodde fram till alldeles nyss att jag var ensam i mitt sjuka beteende.

PS. Har någon förslag på någon duktig psykolog i Göteborg som kan hjälpa mig? .DS  

Varma Hälsningar,

Eric

[Superwoman]

Hej Eric!
Varmt välkommen hit!

Bortsett från din glädje att ha hittat en förklaring till din upplevelse så tror jag att det också blir ditt första steg mot att bli bättre. Du beskriver ju redan  hur du har fått en insikt i att andra förstorar upp sin problem, bravo!

Själv är jag mamma till en 16årig flicka med BDD, men som inte har kommit så långt att hon vill delta här. Dock får hon medicin sedan drygt ett halvår och det har fått henne att må så oerhört mycket bättre.

Välkommen igen och hoppas att du hittar en bra terapeut, men det finns även många duktiga personer här i forumet, så kasta dig ut i diskussionerna så ska du se vad mycket ni alla har att ge varandra!

Mvh
Superwoman

[amav]

Hej Eric!

Det du skriver låter mycket bra! Många som besöker detta forum drar t.ex. inte den slutsats du drar av bildtråden. Jag håller med dig i din slutledning, nämligen att "om jag inte tycker att dom som visar bilder på sig själva ser abnorma ut, trots att dom själva tycker det, så är det alltså möjligt att man kan bli jättelurad av sig själv. Därmed kan det innebära att också jag lurar mig själv.".


Vad det gäller att ta sig ur tvångsbeteende, ångestsyndrom, depression osv. så har "Kogniv- och beteendeterapi" (förkortat KBT) visat sig vara den mest verksamma terapiformen. Vad det gäller detta kan du kolla på seriösa site:er som http://en.wikipedia.org/wiki/Body_dysmorphic_disor der


KBT går i stort ut på:

1. Man undersöker i vilka situationer problemen uppstår (t.ex. "i sociala situationer där jag tänker mig att andra uppmärksammar mitt beteende, dvs. i skolan, på gymet osv.").

Vad man tänker (t.ex. "ingen kan attraheras av mig och därmed kommer jag aldrig få ngn flickvän och alla kommer förakta mig").

Vad man känner (t.ex. "jag blir yr i huvudet, det känns som det spänner över ansiktet och hjärtat rusar iväg").


2. Man går igenom vad man har för beteenden som gör att man undviker obehagliga situationer (t.ex. "om jag kollar mig i spegeln och ser att jag ju är ful så går jag inte utanför dörren"). Detta kallas säkerhetsbeteenden.


3. Man formulerar konkreta mål (t.ex. "Jag vill kunna gå ut varje dag. Jag vill söka jobb. Jag vill vistas i sociala sammanhang så jag kan träffa vänner och kanske en flickvän. Jag vill följa med på släktkalas, kunna hålla presentationer inför andra människor osv. Jag vill max titta mig i spegeln, reflekterande rutor, fota mig själv 3 minuter om dagen."). Dessa mål är sådant man sedan ska sträva efter.


4. För att börja jobba mot att uppnå målen börjar man öva, göra s.k. "exponeringar".

Ofta skriver man upp en lista på jobbiga situationer, och ordnar situationerna efter hur läskiga man tycker att de är. Därefter börjar man exponera sig för dessa situationer, och man börjar generellt med de som inte är så läskiga.

Säg t.ex. att du vågar gå till gymet, men det är mkt läskigt. Däremot tycker du inte att det skulle vara så läskigt om du går dit tidigt på morgonen, då det är ganska tomt där. Då börjar du med det.


5. När man utför exponeringar är det primärt 3 saker man fokuserar på:

Att göra exponeringarna ofta (10 exponeringar på tio dagar är bättre än 10 exponeringar under tre månader).

Att försöka låta bli säkerhetsbeteenden (för att våga vara på gymet kanske du alltid vänder dig från spegeln, och därmed skulle undvikande av säkerhetsbeteende innebära att du istället står vänd mot spegeln).

Man fokuserar på folks faktiska beteende (du kanske tänker "alla stirrar på mina fula ögon", men här gäller det alltså att undersöka om det verkligen är fallet? Dvs. kan det vara så att dom kollar på dig för att dom tycker att du är snygg? För att du har väldigt färgglada kläder? För att dom tycker du är trevlig? För att dom tycker att du har en ful frisyr?

Vidare är det också viktigt att undersöka om dom verkligen kollar mer på dig än på andra - försök studera hur ofta t.ex. en person i gymet kollar på ngn annan, samt undersöka hur ofta du faktiskt kollar på folk. Hur ofta kollar du på den killen i svarta brallor? Hur ofta verkar hon med gul tröjja kolla på andra?). Den senaste grejjen kallas att "notera beteende".


6. Man undersöker bevisen man har för sina tankar. Du tänker kanske "jag har ingen tjej för jag är så ful", och beviset för att du är ful är "för, jag har ju aldrig haft ngn tjej". Men, är detta verkligen en logisk tankekonstruktion?

Hur vore det med "jag har inte svarta byxor på mig för jag har inga svarta byxor. Jag har inga svarta byxor för jag har inte svarta byxor på mig."? Ser du den logiska luckan?

Sen behöver det ju inte vara den direkta logiken det är fel på, det kanske är så att du helt enkelt inte har fullständiga bevis för de tankar du har. Du kanske tänker "han skrattade när jag gick förbi för han tyckte jag är ful", men är detta verkligen bevisat? Finns det inga andra skäl att skratta.


7. Som i exemplet kring "notera beteende" så handlar mkt om att försöka fokusera på fler saker än att bara försöka samla in bevis för att folk tycker att man är ful.

Om du t.ex. ringer en ngn i ett ärende i jobbet, och den du pratar med är en fullständig främling och denne är trevlig och bemöter dig väl, ja då försöker du anteckna detta.

Alltså, du försöker notera hur folk är i allmänhet, inte bara kring det du är rädd för. Personen du ringde var trevlig mot dig. Det innebär alltså att folk kan vara trevliga (ja, jag vet att det inte är ett bevis för att densamme skulle vara trevlig mot dig om denne såg dig, men det är fortfarande så att denne var trevlig).

Om du sätter igång och noterar beteende på detta vis, fokuserar på t.ex. om du får vänliga bemötande (även när folk ser dig), så kommer du sannolikt lära dig att fokusera på annat än bara det du är rädd för. Och, då kan det hända att du upptäcker att världen kanske är mer än bara att folk dömer dig utgående från ditt utseende.


8. Man formulerar förutsägelser utifrån sina idéer om hur folk ska betee sig då de ser dig.

Säg t.ex. att du är hemma och tycker att du är sjukt ful. Vidare tänker du att om du går ut så kommer folk du möter skratta åt dig. Då håller du helt enkelt fast vid denna tanke, du formulerar förutsägelsen att folk kommer skratta åt dig när du går ut. Sedan går du ut och undersöker saken. Du går ut på gatan och möter en  snubbe, han skrattar inte. Då skriver du ner det. Sen går du in på ICA och möter sammanlagt 40 personer, ingen skrattar. Du går förbi en lekplats, några barn skrattar. Det kan vara åt dig, men det kan ju också vara för att dom har kul. Finns det ngt bättre sätt att pröva om de skrattar åt just dig? Borde de skratta mer om du kommer närmare? Ja, då testar du att sätta dig på en bänk vid lekplatsen och kollar om dom plötsligt börjar skratta hejdlöst och inte slutar förren du går. Ja, du hajjar grejjen.


Generellt är det lite sammanfattat och rörigt typ så man gör.

Jag råder dig att fixa en bok som heter "Fri från oro, ångest och fobier" (sök på Internet). Den är bra och ger en sammanfattning av hur KBT fungerar i allmänhet och för ngra olika ångestsyndrom, bla. social fobi (som är ungefär som BDD fast med lite mindre tvångsbeteende) och tvångsbeteenden.

Vidare är det bra att läsa i trådarna, precis som du gjort.

Jag bor inte i Göteborg, så jag känner inte till ngra bra terapeuter där. Men, ett råd kan vara att vända sig till universitetet (det finns väl ett sånt) psykologiska institution och se om ngn anställd där ger terapi. Och, då bör du söka efter en KBT-teapeut om det är det du vill ha. Detta kostar såklart pengar men är helt värt det! Du kan också vända dig till öppenvården.

Det är inte helt givet att terapeuten känner till just diagnosen BDD, men är det en seriös terapeut är denne bekant med social fobi, tvångsbeteende osv. och dessa grejjer är ganska lika lixom, bara att man kanske fokuserar på lite olika saker. Så, har du tålamod med terapeuten, och denne är smart, så kommer han/hon förstå efter ett tag. Det är ganska vanligt att terapeuter säger oövertänkta saker som "men, du är ju inte ful!" (trots att dom ska försöka vara opartiska och inte uttala sig om sånt - det är ju du som ska undersöka om du verkligen är så ful som du tycker att du är, inte bara lita till ngn persons omdöme lixom). Försök förklara hur begränsat ditt liv är i allmänhet, hur du tänker osv. Inte bara säga "jag är ful, hjälp mig!".  


Lycka till!


/Amav

[amav]

Du förresten:

Vad skulle det innebära om du faktiskt har såpass "osymmetriskt utplacerade ögon" att folk faktiskt ser det?

Innnebär det med säkerhet att detta är det enda folk ser när de träffar dig (antar att detta är bland det värsta du kan tänka dig, dvs. att det är det första och enda folk ser när dom ser dig - för, jag antar att du tänker dig att det måste ha en massa konsekvenser som är katastrofala)?

Innebär det att du aldrig kommer få ngt jobb?

Innebär det att folk tycker att du är ful?

Innebär dina ögons placering att du aldrig kan träffa en tjej?


osv. osv.


/Amav


ps. Jag har själv nyligen "blivit frisk" efter att ha haft det ganska jobbigt mer eller mindre hela mitt liv. Om du söker på mitt användarnamn (amav) så kan du läsa mer om min historia om det skulle vara intressant. Jag började med KBT själv för några år sedan, och gick sedan hos en terapeut i ett knappt år. Är 25 år nu.

[Eric]

Hej Amav!

Tack för ditt utförliga inlägg, nu har jag stor förståelse i hur terapin går till. Jag funderar på www.comunicera.se. De hade till och med en liten informationstext om bdd på sajten. Priset på 900 kr per session är dock inte att leka med...

När jag läser ditt inlägg förstår jag att många har det mycket värre än jag. Känner att jag kanske överdramatiserade något i mitt första inlägg.

Visserligen är det sant att jag var tvungen att gå hem från gymmet, och att det hänt mig ett flertal gånger innan.
Jag har också vissa problem med att vistas ute på stan då det är mycket folk. Jag skulle heller aldrig kunna tänka mig att någon skulle skratta åt mig. Jag har allmänt svårt att tro att vuxna människor skulle skratta för att någon ser konstig ut. Men det är ju inte så kul att se konstig ut heller... Men att gå utanför huset och träffa vänner etc. har jag inga som helst problem med.

När det gäller huruvida det syns eller inte går jag ofta och funderar på. Vissa stunder känns det som att det solklart syns, andra att det kanske trots allt ändå inte syns.

En sak som pekar på att det inte syns är att ingen nämnt det för mig. Inte ens i högstadiet då folk försökte hitta allt möjligt att reta en för. Istället gick de på min längd och min näsa. Varav jag inte har komplex för någon av dessa i dagsläget. Har också några andra saker som pekar på att det inte syns.

Saker som pekar på att att det syns är dock:
1. Jag själv ser det så otroligt tydligt.
2. Den konstiga blick jag ibland får då jag försöker hålla ögonkontakt med folk.

Framför allt nummer 1 är mitt solklara bevis...


Lyckligtvis är jag en väldigt logiskt tänkande människa, så jag drar sällan felaktiga logiska resonemang. Min tanke kring tjejer går istället: Jag får ingen tjej för att jag konstant oroar mig för hur mina ögon ser ut och vågar väldigt sällan ha ögonkontakt.


För att svara på sista frågan. Jag tänker ofta att jag borde klara att leva ett bra liv även om det syns. Många män som kommit långt i livet lider trots allt av liknande saker. Några med Ptosis (hängande ögonlock) är till exemepel:

1. Vanilla Ice (låten Ice ice baby från 94...)
2. Forest Whitaker (huvudrollsinnehavare i King of Scotland)
3. Paris Hilton

Men att tänka att jag är löjlig och borde klara det hjälper ju knappast när jag ändå står en timma i sträck framför spegeln och bara stirrar på mina ögon...

[Eric]

En god men ovidkommande nyhet förresten.
Jag läste förut idag en artikel om att folk med bdd sällan kan köra bil för att de inte kan låta bli att stirra i backspegeln.
Detta är mitt fall. Jag har den senaste tiden många gånger kollat mig själv i backspegeln medan jag kört. (Bara där vägen gått rakt fram visserligen men det är ändå en trafikfara).

Så ikväll när jag körde iväg gav jag ett löfte till mig själv att inte kolla i backspegeln. Och lyckades förutom en gång vid ett rödljus!

Från och med nu ska jag aldrig mer kolla mig själv i backspegeln. Det är farligt inte bara för mig men för mina medtrafikanter...

[amav]

Hej igen Eric!

Du skriver faktiskt som en som gått i KBT en längre tid, dvs. att du anför trovärdiga och eftertänkta argument för dina olika tankar. Det är klockrent!


Ang. Comunicera:
Jag är lite skeptisk faktiskt, men jag tycker att det helt klart är värt att du ringer och hör dig för om hur de skulle gå tillväga för att hjälpa dig.


Några av de saker som höjde mina ögonbryn:

- "Detta gör det möjligt för dig att göra förändringar med dig själv snabbare än du trodde var möjligt, och utan smärta." (från deras förstasida)
Generellt inom KBT så fokuserar man inte på effekten, alltså hur det ska kännas. Man fokuserar istället på om beteendemålen uppfylls. Poängen är t.ex. inte att du ska gå in i en läskig situation utan att det ska kännas skrämmande, utan att du ska gå in i den situationen och göra det du vill även om det är skrämmande. Och, vägen dit kan innebära mycket smärta.


- "Jonas använder sig av okonventionella tekniker där du får ta del av inspirerande historier samtidigt som han kommunicerar med ditt undermedvetna." (från Personal, Jonas Gåde)
Skälet till att jag reagerar på denna mening är att det är en ganska klassisk grej som utövare av pseudovetenskap brukar hävda, att dom kan "kommunicera med ditt omedvetna". Det kan naturligtvis vara så att han i någon revolutionerande mening har bemästrat ngnsådan teknik, men det är sannolikt INTE så. Naturligtvis är det möjligt att vi alla kommunicerar med mer än vi kanske är i stunden medvetna om, t.ex. vår kroppshållning eller dyl. Men, jag skulle tippa på att han menar något i stilen att han genom sitt till synes vanliga historieberättande "planterar in omedvetna och förstärkande tankar" eller ngt sånt. Det är vanligt.


- "John är utbildad i kognitiv terapi ( Master practitioner inom NLP )" (från personalsidan)
Neuro Lingvistic Programing, dvs. "NLP" är en pseudovetenskap. Den bygger lite förenklat på antagandet att det du säger till dig själv påverkar hur du mår, hur du tänker. Och, om du ändrar på vad du säger dig själv så kommer du också må och tänka annorlunda. Detta är inte givet. En liknande grej som var poppis på 80-talet var affirmationer, t.ex. att man ska stå framför spegeln och säga "jag är vacker" 100 ggr om dagen. Det är tämligen välbelagt inom den empiriska (vetenskapliga) psykologin att sådana affirmationer endast har en kortvarig effekt, om ngn alls. Det är ungefär som att plötsligt le, detta aktiverar lite grovt samma grejjer i hjärnana (belagt) som då densamma uppger sig vara lycklig - men, det är övergående. Du blir alltså inte lycklig av att gå runt och le hela tiden, och det är inte fastlagt att du genom att upprepa saker för dig själv mår bra.


- De har endast en legitimerad psykolog (Sven, efternamn?). Denne är specialist på det s.k. "autismspektrat" som innehåller högst tvivelaktiga diagnoser (typ "DAMP").


- Resten av personalen är utbildad i typ "Powerthinking" vad nu detta är..


- Det som får dem att framstå som seriösa (i mina ögon) är text som tycks vara helt eller till viss del kopierad från andra källor.



Jag skulle råda dig att också titta vidare, och då fokusera på att hitta KBT-terapeuter som inte också samtidigt nämner saker som "öka självkänsla", "NLP", "coaching" osv.

En seriös KBT-terapeut arbetar med att hjälpa klienten formulera beteendemål och kommer med hjälp för hur man ska uppnå dessa mål, hjälper till att ifrågasätta tankar, kommer på bra sätt att pröva saker (t.ex. om det märks att man har osymmetriskt utplacerade ögon).


Berätta gärna hur du resonerar kring Comunicera, och ev. andra alternativ!


/Amav