Anhörig - vad göra?

[Anonym]

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg på passagens debatt om problem som min flickvän brottas med. Bland svaren jag fick fanns det de som trodde att det kunde röra sig om bdd. Nu undrar jag två saker. Tror ni att det är bdd och hur kan man i så fall hjälpa henne som anhörig? Inlägget som jag skrev på passagen har jag klistrat in här under i kursiv stil.

"Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag älskar min sambo (snart 3 år sedan vi träffades, två år som förlovade och har bott ihop nästan hela tiden), men vet inte om jag kan leva med henne. I morse gjorde jag i princip slut, men vi bestämde ändå att försöka en gång till. Jag ställde ett krav, att vi ska gå till en familjeterapeut eller liknande. Hon gick med på det, men innan hon gick iväg i morse sa hon att hon har så mycket annat att ta itu med, att hon inte orkar. Det är som att hon inte orkar börja må bra.

Anledningen till allt det här är inte att jag inte älskar henne. Anledningen är att hon inte älskar sig själv. Eller rättare sagt, att hon inte står ut med sig själv. Hennes ständiga tjat om hur ful hon är och hur värdelös hon är äter sig in i mig. Jag har fortfarande en bild av henne som en helt underbar människa, men hennes syn på sig själv smutsar hela tiden ner den bilden. Det känns som om jag hela tiden blir utsatt för en kampanj som säger att min flickvän är värdelös och ful och den som säger det är min egen flickvän. Jag håller på att ge upp. Det är som att jag vet hur underbar hon är, men hon vet inte det. Jag har nästan helt slutat ge henne komplimanger för jag vet att hon bemöter dem med förnekanden och fnysningar. Då blir bilden av henne inuti mig ännu mer nersmutsad. Hennes självförtroende, eller snarare brist på självförtroende, har ätit sig så djupt in att jag börjar få svårt att känna attraktion för henne. Hennes ständiga rädsla för att bli lämnad håller på att bli en självuppfyllande profetia. Det är för jobbigt att leva med för mig.

Finns det någon som varit med om något liknande och förstår vad jag pratar om? Finns det någon som gått igenom något liknande där ni fortfarande är ihop? Finns det hopp eller kommer jag förlora kärleken? Det är inte det att jag inte älskar henne, men det är som att ge mina känslor till en vägg. Är det bästa att gå vidare själv? Kommer man någonsin över att ha lämnat någon som man egentligen fortfarande älskar? Eller finns det fortfarande en chans och hur får man den chansen? "

[SpegelSpegel]

Om din flickvän lider av BDD  behöver hon massor av stöd och kärlek från de som står henne närmast, men hon skulle också behöva gå i ngn typ av terapi, tror att kognitiv terapi är den bästa formen för en bdd-drabbad och vet ej exakt vad familjeterapi går ut på, men jag utgår ifrån att en familjeterapeut är dåligt insatt i bdd-problematik och mer inriktad på relationer. Därför tror jag det är en dålig idé då det egentliga problemet sitter i hennes psyke och inte i er relation, om det du berättar är hela sanningen.

Hjälp henne gärna att försöka hitta en kognitiv terapeut  och få en läkartid för att rådgöra om eventuell medicinering,  hon kanske tycker det är väldigt jobbigt att ta kontakt, kanske har hon social fobi, det är vanligt bland bdd:are?

Men det viktigaste är att DU bestämmer dig för om du älskar henne och vill vara kvar i relationen med allt besvär det kan innebära eller ej. Jag är ledsen att behöva säga det, men ditt sätt att bete dig gör antagligen hennes BDD värre och värre gi och med att hon ständigt måste känna sig som en börda för dig och oroa sig för om du tänker lämna henne, vad den verkliga anledningen till att du ville lämna henne sist var, om du stannar hos henne för att vara snäll osv.

Det är ingen enkel sak att dela sitt liv med en BDD-drabbad.  Om du känner att du inte kommer att orka är det bättre att du bestämmer dig för att lämna henne en gång för alla än att du säger att du älskar henne ena sekunden och hotar att lämna henne nästa gång hon får en BDD-attack, givetvis kommer hon att tolka detta som om du lämnar henne pga hennes utseende.

När vi får svåra BDD-attacker beter vi oss ofta illa, anklagar folk för att inte älska oss eller vara verkliga vänner utan umgås med oss av medömkan. Vi blir aggressiva eller inåtvända och självupptagna, förstör folks planer genom att fixa för länge med utseendet eller vägra gå ut genom dörren, bryta ihop och vilja åka hem under fester, resor osv. Det är också under dessa episoder vi  UPPLEVER oss som allra, allra fulast, det är inte bara en känsla utan vi tror verkligen att vi är missfoster och att andra ser detta precis lika tydligt som vi, men förnekar det. När en partner säger att han/hon inte orkar mer och vill göra slut under ett sådant anfall tror BDD:aren ju följaktligen att parnern äntligen insett hur ful hon/han är och känner samma äckel som BDD:aren känner inför sig själv.

Tyvärr är detta det enda råd jag kan ge. Jag förstår att det är en hemsk situation du är i, men har din tjej BDD lever HON dagligen i ett helvete. Du måste bestämma dig för om du är beredd att ge allt och stå ut med hennes beteenden medan ni tillsammans kämpar för att få henne BDD-fri, med en BDD-drabbad är det allt eller inget, det går tyvärr inte att behandla henne som vilken  frisk tjej som helst om du är rädd om hennes liv och hälsa.

Jag önskar dig verkligen all lycka i världen, tycker du låter som en bra person som bryr dig om din tjej.

[Bigge]

För det första: tack för ditt svar! Jag har försökt ganska länge att hitta anhöriginformation, men inte vetat vad jag letat efter. Oavsett om hon lider av bdd eller inte så gav ditt svar mycket (och det finns en hel del som stämmer, som det där med att vilja gå hem mitt i en fest eller att hon verkligen tror att hon är ful trots att alla runt omkring tycker att hon är världens sötaste).

Jag kanske ska förtydliga lite angående mina tankar kring familjeterapeut eller liknande. Hon har själv sagt att hon är rädd för att gå till en psykolog samtidigt som hon vill göra det. Den största rädslan ligger nog i att hon är rädd för att en psykolog inte ska kunna hjälpa henne och att hon då kommer bli väldigt besviken. Därför tänkte jag att ett första steg skulle kunna vara att gå tillsammans, inte minst eftersom allt det här i allra högsta grad påverkar även mig. Fast hennes svar var (och det tyckte även jag var skönt) att hon ville gå själv och även om jag kanske gjorde fel när jag hotade med att göra slut (egentligen var det inget hot, jag trodde helt enkelt inte att jag skulle orka mer just då) så hade det en positiv sak med sig, hon insåg att det var dags att på allvar ta tag i den delen som hon är så rädd för. Även jag själv har starka funderingar på att uppsöka en kurator eller liknande för att kunna få stöd.

Ett råd jag tar med mig är det du sa om att inte hota med att göra slut. Ett annat att det ligger i problematiken att hon säger och gör saker mot mig som jag ibland nästan kan känna är oförskämda. (Efteråt ber hon alltid om ursäkt och jag brukar påpeka hur jag känner det samtidigt som jag försöker vara noga med att inte skuldbelägga henne.)

Återigen tack för ditt svar. Även jag behöver all hjälp jag kan få. Jag älskar min flicka och tänker fortsätta kämpa för oss, fast tack vare dig kanske jag kan göra det på ett lite bättre sätt än förut.

[rosebud]

Hejsan

Det var jag som såg ditt nödrop på passagen och hänvisade dig hit!

 Visste först inte om det var ok att göra det då man inte vill locka hit folk som är oseriösa eller inte har ngn anknytning till sjukdomen.... (på passagen är det ju en hel del som läser det man skrivit)

I allafall vill jag säga att det är bra att du hittat hit tillslut!

Innan jag gjorde det så trodde jag att jag var helt ensam i världen om att känna som jag gör...

Det var en sån oerhörd känsla att känna den samhörigheten som jag gjorde när jag började skriva här om hur jag mår!

Jag lever i en relation som är inne på sitt 13:e år !

Min sambo har fått stå ut med en hel del under åren

några exempel:

 Extrem själv kritik, ständiga jämförelser med hans ex, gått hem mitt under fester vägrar vara med på kort ,ständiga frågor om andra är finare än jag mmmm

 Listan skulle kunna göras väldigt lång...

En sak som jag märkt är att min kille har haft svårt att förstå (ta till sig) att detta inte går att styra lika lite som hetsätning eller andra självdestruktiva betenden!!

Man vill verkligen inte falla i de "svarta hålen" hela tiden och får på så sätt bekräftat för sig själv att man är en dålig person eftersom man hela tiden sårar sin partner genom att utsätta honom för detta

Trots att jag pratat mycket med min sambo och visat honom sidan och endel jag skrivit så kan han ändå inte förstå..

Nu när jag äntligen börjat förstå hur saker och ting hänger ihop med Bdd:n så är jag mer uppmärksam på mig själv och kan parera lite bättre när jag vet att ngt jobbigt ska hända (att gå på fest tex) då är jag mer förberedd och blir inte lika besviken när jag misslyckas!

Jag vill så väldigt gärna vara helt vanlig och slippa bry mig om sånt som ingen annan verkar bry sig om

Problemet är att det är svårt att få hjälp då alla psykologer har fyllt sin kvot för detta år och att jag inte kan betala de pengar det skulle kosta utan remiss...

Vi har precis fått börja i familjerådgiving efter 3 mån väntetid!
Det borde vi kanske gjort för längesedan men jag tror att det är först nu jag är mogen för det då jag ser mig själv på ett annat sätt och att jag kan få ut ngt av det!!


Vi har varit på väg att separera flera grr men det har alltid funnits en så stark känsla så vi har fortsatt

Hoppas ni har kraft att göra det ochså

kram

roze

[Anonym]

Hej Bigge!

Du är inte ensam, min stackars pojkvän har det lika jobbigt med mig.
Idag har min kille fått ännu en dag förstörd pga mig o mitt hemska beteende. Mår jättedåligt, förstår inte hur en dag kan gå så fel  
Har sagt förlåt men detta är ju inte första gången. Förstår inte hur jag kan låta det gå ut över honom gång på gång