Ortomolekylär medicin

[CyanideCupcake]

Jag KAN dock (och nu kommer ett inlägg till...min mobil låter mig inte skriva hur långt som helst ) hålla med om att vi kan och bör vara kritiska. Mot staten, mot konsumtionssamhället, mot informationen vi får nerkörd i halsen i skolan...hela vår samhällsstruktur och ekonomi är uppbyggt på att vi -tror vi- inte köper en produkt utan en känsla eller en livsstil; köp den här så kommer du att må si och bli så. Coca-colas samtliga reklamer är ett utmärkt exempel, i sverige toffifee, Lätta, Werthers, Pågen eller vilken annan reklam som helst. Människans största rädsla är att bli bortstött, då vi i grunden är sociala varelser och flockdjur. Att reklamen spelar på denna rädsla och därmed ser till att hålla massorna  i schack och ekonomin stadig är därför inte så konstigt och därför behöver vi, MÅSTE vi, vara kritiska. Jag håller med. Anser jag att barn och unga -och ibland även vuxna- medicineras för lätt? Ja. Anser jag att många äldre istället behöver nån att prata med? Ja. Anser jag att antidepressiva skrivs ut som godis för att läkare inte har tid, resurser eller ork att göra annat, ja, men det betyder inte att medicinen ifråga är helt verkningslös. Den KAN rädda liv. Antidepressiv medicin ska och bör kombineras med samtalskontakt, enbart medicinen hjälper sällan. Sist jag kollade har jag för mig att det till och med skulle vara olagligt att skriva ut medicin som enda behandlingsform utan att hänvisa till terapi, men jag kan ha fel.

[Hannah]

Jag tror inte att det är en så lönande affär att tjäna pengar på folks paranoia, nej. Den största källan till information om hur staten för folket bakom ljuset, med fokus på USA, finns gratis tillgänglig på internet.
Hur som helst vet jag inte varför du kallar mitt ifrågasättande av psykiatrin för paranoia, det har inte ett dugg med paranoia att göra. Det är helt enkelt så, tycker jag, att det är absurt att så många människor anses vara psykiskt sjuka och vara i behov av medicinering. Särskilt när man kan se de tankemönster i en "psykiskt sjuk" person i vem som helst, men kanske inte i samma omfattning, och den personen som inte anses vara psykiskt sjuk kanske inte tar sina tankar på lika stort allvar.
Hittade artiklar om att många av de mediciner som skrivs ut enligt viss forskning bara hjälper måttligt jämfört med placebopiller, och annan forskning som visar att det inte hjälper bättre är placebo överhuvudtaget. Jag har ätit medicin, både zoloft, nåt annat liknande och sobril. Sobril dämpar väl ångest tillfälligt och gör att man inte känner så mycket överhuvudtaget, den andra medicinen märkte jag ingen skillnad av överhuvudtaget, förutom när jag slutade med den tvärt och hade underliga kroppsliga känslor i några dagar. Så det verkar finnas forskning med olika resultat, om effekten och om även om bieffeterna. Jag är benägen att lita mest på den forskning som bedrivs utan vinstintressen i resultatet.

[CyanideCupcake]

Jag orkar verkligen inte diskutera det här mer, vi kommer ingen vart och det känns som att jag har sagt allt jag vill säga. Dock har den här diskussionen fortfarande inte fått mig att förstå exakt vad du vill uppnå genom att vara här? Du skriver att även du varit drabbad av bdd, men känslan jag får är att du trots det har väldigt svårt att sätta dig in i hur många av oss tänker. Trots det verkar du veta exakt hur vi 'ska' lösa våra problem och det är det jag instinktivt reagerar mot. Visst är konstruktiva förslag okej, men du verkar mer intresserad av att få oss att bli friska på ditt sätt, som om ditt sätt är det enda rätta.

[Hannah]

Jag har fortfarande saker att säga, men tanken har slagit mig att det här är fel forum, tänkte dra mig undan förut också men det verkade ändå finns ett visst intresse för att jag åtminstone skulle förklara mig, och det har jag gjort.
Jag har aldrig haft en tydligt mål med vad jag vill uppnå, jag är bara här och uttrycker mig som alla andra med skillnaden att jag uttrycker mig mer avvikande (för dte här forumet), betydre inte att jag har en genomtänkt plan med vad jag vill uppnå. Jag har aldrig uttryckt mig såhär tydligt om vad jag känner kring dte här ämnet tidigare, så det kanske är mycket för min egen skull jag skriver. Jag har aldrig tagit mig tid att leta efter kritisk information på internet tidigare, men nu har jag det och upptäckt att det finns en hel del, vilket jag inte gjort om det inte varit för den här diskussionen. Dessutom kanske det finns andra som är intresserade, åtminstone måttligt, men som inte postar. Så, mitt mål är inte att "omvända" dig. Ber om ursäkt om du upplever mig som okänslig eller arrogant, vet som sagt att jag kan vara irriterande och har en tendens att välja fel forum för att uttrycka mig om fel saker, inte bara på internet.

Tänker iallfall länka till några videos för den som är intresserad:
Först en informationsvideo om ADHD
http://www.youtube.com/watch?v=iJIU1ybbYWI&NR=1
Sen en annan vinkel på samma tema av en professor John Breeding, kan vara intressant att se två sidor och jämföra informationen.
http://www.youtube.com/watch?v=Ia6OGEj6wW0&feature=related

Och en video om forskning appropå Schizonfreni:
http://www.youtube.com/watch?v=9OVNiLKjMME&feature=related
Och en annan video av John Breeding om Schizofreni:
http://www.youtube.com/watch?v=h1tMrwvbosw&feature=related

Man kan också söka på Thomas Szasz, en psykiatriker som skrev The myth of mental illness, finns några videos med honom.
Ingen av de här videorna är långa, och de är alla intressanta utanför vad de handlar om, alltså, man behöver inte bry sig om just ADHD eller schizofreni för att hitta något intressant med dem.

[kardborre]

Men vem är du, Hannah? Vad fick dig att hitta hit? Jobbar du inom psykiatrin..?

[Hannah]

Nej, jag jobbar inte inom psykiatrin. Jag är en arbetslös, oproduktiv ung människa som hoppade av skolan och aldrig riktigt har hittat tillbaka in i strömmen sen dess. Skulle läsa upp betyg på komvux men blev oerhört besviken på kvalitén på undervisningen. Fanns inget utrymme att ifrågasätta någonting och det var så mycket jag skulle skriva uppsaster om som jag överhuvudtaget inte höll med om. Kanske problemet med att läsa gymnasiekurser när man är äldre. Jag hittade hit för nåt år sedan när första programmet om bdd var på outsiders, och kom ihåg forumet nu när andra programmet var.
Vad menar du med frågan? Måste jag jobba inom psykiatrin för att få ha åsikter? Psykiatrin har funnits i mitt liv och finns i de flesta svenskars liv, de är ju en utbredd trosuppfattning. Har familjemedlemmar som jobbar inom psykiatrin, har familjemedlemmar med diagnoser, har förlorat vänner till psykiatrin. Det är ett tankesätt som är utbrett hos människor som finns i min närhet. Var ett barn, levde ett liv, blev tonåring, superförvirrad, allt gick så fort från att leva i ett levande universum till jag och mina tankar. Kom i kontakt med psykiatrin, fick medicin, talades om flera olika diagnoser. Och jag tycker det är konstigt, jag är inte psykiskt sjuk och har aldrig varit det. Att man mår dåligt, särskilt i tonåren är inte så konstigt. De flesta har haft det jobbigt i sin barndom, och sen är man helt plötsligt inte barn längre, man har en helt annan relation till tankar, känner sig avskild och separat, tom och overklig. Inget att stå på, vet inte vem man är, inget medel att ifrågasätta de tankar man har om sig själv, eller vad andra säger. Jag ville bara sova, i flera år var det min favoritsysselsättning. Jag kunde sova i över ett dygn i sträck. Jag sover fortfarande mycket, jag är fortfarande delvis ovillig att leva det här livet som verkar sakna det djup som fanns där när jag var barn.
Det som fick mig att ifrågasätta psykiatrin från första början var att träffa psykologer och läkare och se att dom inte heller hade det jag saknade.

[kardborre]

Jag har inte läst alla dina inlägg här, Hannah. Det kändes bara som en tänkbar tanke.

[Nokia]

Jaaa Hannah, ÄNTLIGEN har du börjat förstå att du är inne på fel forum, grattis!

Iaf för min del så finns det inget intresse alls i din syn på psykiska sjukdommar, jag vill bara att du ska sluta skriva.
Det är klart att du får uttrycka dig, men är det inte lite väl meningslöst att skriva här? Du retar ändå bara upp folk.

[Nokia]

Ok jag kanske är lite väl hård ibland när jag skriver, du har rätt att ha vilken syn du vill på vad du vill och du får uttrycka dig om det också.
Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig kränkt på något sätt, även om det kanske inte är din avsikt.
Det spelar ingen roll för mig om man väljer att klassa bdd som en sjukdom eller inte, jag mår ändå dåligt här och nu och jag behöver hjälp, det är det ända som är viktigt egentligen.

Jag måste fråga dig, varför är det så viktigt att inte kalla psykiska sjukdommar för just sjukdommar? Spelar det någon roll egentligen?

Jag tror att det ligger någonstans mitt emellan, en del personer ska man inte prata diagnoser med just för att dom fixerar sig vid det och känner sig som en ända sjukdom, men för vissa kan det tvärtom vara bra att få svar på varför man mår som man gör.

[Hannah]

Det kanske inte spelar någon roll från ett visst perspektiv, medan det gör det från ett annat. Jag håller med om att det som är viktigt är här och nu och att du mår dåligt och behöver hjälp att ta dig ur det. Problemet är väl enligt mig att en diagnos inte är en lösning i sig och inte en riktig förklaring heller. Jag tror inte att psykiatrin klarar av att förklara varför människor mår dåligt, dom kan komma med förklaringar men är det verkligen en förklaring att säga; "du mår dåligt för att du har den här störningen"? När störningarna i sin tur bara är beskrivningar på beteende? Det är väl en förenkling om något.
Och sen när man har fått en diagnos, vad händer då? Kan de gör nånting åt störningen? Om de verkligen var kompetenta att behandla dessa störningar skulle väl inte alla människor på de här forumet fortfarande ha problem? Och samma sak om medicin verkligen fungerade. Det är precis som att diagnosen skulle vara lösningen, men den förändrar ju inte att man mår dåligt.
Det finns tydligen en riktig diagnos som heter juvenal (vet ej hur det stavas)rebellion disorder. Precis som att det skulle vara en störning med tonårsuppror. Det kan vara ett problem, det kan vara jobbigt för föräldrarna och för tonåringen, men löser det något att kalla det för en störning och sen ge medicin? Det känns snarare som att man förvärrar saken, särskilt för tonåringen, genom att säga att han/hon lider av en störning.

[Nokia]

Det blir inte bättre av att inte ställa någon diagnos heller. Dom ställer diagnoser för att kartlägga vad som är problemet med just den personen.
Hur tror du det skulle gå om man drog alla psykiska sjukdommar över en kam och kallade dom för tankeknutar och inte gav någon medicin till dom som faktiskt behöver det? Och ja, det finns dom som behöver det. Men, jag kan hålla med om att man inte ska skriva ut vad som helst, hur som helst, speciellt inte om man själv inte vill.
Men vid svår ångest och självmordsbenägenhet är det väldig nödvändigt.
Du måste se skillnad på olika problem, alla psykiska sjukdommar yttrar sig inte lika, och inte i samma grad.

[CyanideCupcake]

Många här på forumet har 'fortfarande' problem för att vi inte har sökt nån hjälp. Alls. Inte medicin, inte terapi, och det för att skammen är så stor. Det är därför resonemang som ditt stjälper snarare än hjälper eftersom det späder på skammen ännu mer. Och nej, en diagnos är inte lösningen, men den är ett steg i riktning mot lösningen.

[kardborre]

Tanken med en diagnos är väl egentligen att den ska vara vägledande för den behandlingsmetod som kan vara av vikt för den enskilda patientens svårigheter (där naturligtvis varje patient är unik). Behandling är ju inte bara medicin utan kan även vara att finna ut fungerande strategier där problemen har en tendens att anhopa sig, exempelvis.