KBT behandling

[Superwoman]

Hej alla!
Min dotter 15 år, har nu börjat med medicinering, Fontex, sedan snart tre veckor. Terapeuten har givit diagnosen BDD - OCD - depression. OCD anser hon inte vara så stor del men något. Min dotter har i princip varit helt isolerad i över fem veckor och blir skjutsad eller åker taxi till sessionerna. Nu har vi även varit på konsultation hos en plastikkirurg (näsan) på inrådan från terapeut. Inte för att hon ska få göra något men för att bli tagen på allvar... Känner mig splittrad.
Nu undrar jag, varför hon inte börjar ge henne terapi kring utseendefrågan, då dottern nu säger att hon visst börjar må bättre men att operera näsan är den enda lösningen för att hon ska börja skolan igen och sluta isolera sig.

Terapeuten säger att hon vill börja med att fokusera på depressionen, men jag tror att dotterns bättre humör blir ett luftslott då hon tror att hon ska få en operation. Hon vill föortfarande inte medge någon BDD och har inte själv forskat något om detta. Hon har läst de artiklar jag har lagt fram, men säger att det är inte hon. För hennes näsa ÄR ju ful (ja, jag vet att det ingår i sjukdomsbilden... men just därför borde de ju prata om det).

Samtidigt litar jag på teraputen men känner att jag behöver stöd för att kunna behandla hennes utseendefixering på rätt sätt.

 Ursäkta långt inlägg..
Finns det någon med erfarenhet av terapi med fokus på utseendet?

[Trasig]

Hej Superwoman!

Jag är en tjej på 21 år som har BDD som diagnos. jag har både ätit medicin, gått i KBT och plastikopererat mig!

När jag började äta medicin och gå i KBT för 1 år sedan, så var det enda jag tjatade om att operera näsan och hakan (men mest näsan= min största fixering). Min psykolog avrådde mig, eftersom 80 % av alla som plastikopererar sig, som har BDD- blir missnöjda! Det beror på att sjukdomen INTE sitter i utseendet utan psykiskt...

Så efter mycket tjat och övertalning från psykologen, så kom vi fram till att jag först skulle prova KBT behandlingen och medicineringen och om jag efter behandlingen var lika sugen på att göra operationeran- så var det upp till mig (även om hon fortfarande inte rekommenderade det).

Så jag började gå i KBT för ca 1 år sedan. Först var det jättesvårt och jobbigt- men jag kämpade på och tillsist så lossnade det! jag tog större och större steg. Efter ca 1 års KBT, så har jag gjort enorma framsteg. Från att ha varit sjukskriven och nästan helt isolerad, med sminkningen tog ca 4-6 h, beroende av färgade linser (klarade inte av att visa mig utan mina bruna linser) och med självmordstankar, djup depression, panik ångest och ett självdestruktivt beteende (skar mig i handlederna). Så kan jag idag gå osminkad, utan linser, jobba och studera på universitet. Min sminkning tar i dag ca 30 min och 1 h om jag ska gå på fest. Tvånget, panik ångesten och depressionen har minskat radikalt! Jag har inte längre självmordstankar och jag har inte skurit mig i handlederna på 1 år! Har även slutat med medicinen för 4 månader sedan.

Allting är så mycket bättre med KBT:n, MEN jag känner mig fortfarande lika ful! Tankarna om att jag är ful, sitter fortfarande kvar och det kommer det nog alltid att göra! Det som är skillnaden nu emot för 1 år sedan är att JAG kontrollerar sjukdomen i stället för att sjukdomen styr mig! Jag väljer alltså själv hur mycket min BDD får styra mitt liv!!! Jättesvår och jobbigt- men jag tänker aldrig mer låta sjukdomen få förstöra mitt liv!

I alla fall, efter min KBT så kände jag ändå lika starkt att jag ville operera mig och jag bestämde mig för att göra det. Jag är väldigt glad över att jag gav KBT:n en chans innan operationen, eftersom jag hade realistiska förväntningar på min operation (vilket jag INTE hade för 1 år sedan). Om jag hade gjort operationen för 1 år sedan, så hade jag blivit knäckt om min näsa t ex inte såg exakt ut som Natalie Portmans, Rachel Bilsons eller  Britney Spears. Nu visste jag att jag fortfarande skulle ha min gmla näsa kvar, bara "finputsa" den.

Nu har det gått 3  veckor sedan operationerna (haka och näsa). Jag känner mig "normal" nu, men INTE snygg- men jag tycker ändå att det var värt det! Kanske låter jättekonstigt att lägga ut flera tusen och ändå inte bli 100 % nöjd, men jag tycker ändå att det är värt det... jag känner mig inte som ett monster längre utan normal- dock inte snygg! Så vi får hoppas att det håller i sig och att jag inte blir jättemissnöjd igen!!!

Sammanfattningsvis kan jag säga att KBT:n hjälpte mig till ca 70 % och operationerna ca 30 %. Så jag tycker absolut att din dotter ska gå i KBT innan operationen, för vem vet hon kanske inte alls känner efter KBT:n att hon vill operera sig? Eller så vill hon det...  men jag tycker absolut att hon ska ge KBT:n först en chans och sen ev operera sig. Chansen är då större att hon blir "nöjdare" över operationsresultatet....

[Trasig]

Förresten i min KBT så fokesuerade vi INTE på mitt utseende... min psykolog vägrade att kommentera hur jag såg ut o.s.v. varje gång jag pratade om mitt utseende var hon objektiv. Däremot så fick jag gärna berätta hur jag kände gällande mitt utseende och hon gav mig då alternativa tankar.

Tex
Jag " Alla stirrar på mig för att jag är ful"

Psykologen " Tänk att folk kan titta på dig av olika anledningar; kanske för att de tycker att du är fin, eller att de bara fastnar med blicken, de kanske tittar på något brevid dig, att du har en fin jacka, du ser snäll ut eller så tittar de inte alls på dig utan de ser bara ut som om de gör det"

[Superwoman]

Trasig

Hej! Ditt svar var fascinerande att läsa, då det känns som att läsa om min egen dotter, fast i äldre upplaga. Även hon är beroende av färgade linser... Och sminkningen och destruktiviteten. Hon har inte skadat sig så allvarligt men kanske bidrar det faktum att hon inte pressas så av mig. Hon "får" vara hemma, isolera sig och jag köper den förbannade spraytanen åt henne... Å andra sidan kanske detta också bidrar til att hon faktiskt blir mer isolerad och får svårare att komma ur det. Vet ej, mitt stora dilemma, hur ska jag agera?

Min livboj är i alla fall att jag inbillar mig att den kärlek jag ger och visar henne, ska ge henne positiv livskraft. Vi kramas ofta och bråkar ofta. Men hon tar själv initiativ till att söka bekräftelese hos mig i form av kramar.

Hur som helst är jag hemskt tacksam för ditt svar, vilket klargjrde många saker för mig. Och återigen svider det i hjärtat av att höra jobbigt ni drabbade har det, vilken demon ni har att kämpa mot! Önskar att jag kunde göra så mycket mer för min dotter, dig och alla andra som lider. Jag tror att även om man säger att samhällets utseendefixering i sig inte är orsaken till sjukdomen, så kan det inte vara lätt med allt som pumpas ut! Vilket sjukt budskap, som i grund och botten inte har någon som helst förankring i verkligheten. Säg någon som älskar någon annan endast p g a utseendet?!
Alla mina vänner och nära och kära är vackra därför att de är som det är.

Tack igen och lycka till med allt!

[Anonym]

Superwoman, jag uppskattar mycket att du berättar här om hur det går för din dotter, tack!  
Trasig, jag är imponerad av hur stora framsteg du  har gjort under det här året, grattis!  

Ang utseendet.
Som du märker med din dotter och på många inlägg här så är är de BDD-drabbade intensivt fokuserade på sina "defekter".
Hur mycket jag än skriver om att BDD är en tankesjukdom, inte ett utseendeproblem, att man ska (för att kunna bli frisk) undersöka sina tankar, sina uppfattningar och sina tolkningar så fortsätter många att skriva om sina utseendeproblem.
 
Jag anklagar verkligen ingen för det och det beror inte på att BDD-drabbade skulle vara "dumma" på nåt vis, men det visar på att känslan av att man är "ful" är så överväldigande = BDD:n är så otroligt stark, att det är svårt att inse och förstå att botemedlet är KBT och inte plastikoperationer, smink eller hudsalvor.

Precis som Trasigs psykolog så vägrar Dr C att diskutera utseendet med sina patienter, utan behandlingen är inriktad på de tankar och uppfattningar man har (om sitt utseende och om sin omgivning).

Jag tror att den bästa attityden du ska ha till din dotter är den normala, att det är hon själv som person som är viktig, inte hennes utseende.

Å andra sidan kanske detta också bidrar til att hon faktiskt blir mer isolerad och får svårare att komma ur det. Vet ej, mitt stora dilemma, hur ska jag agera?

Lita på din egen känsla, i detta läge kan det vara riskfyllt att vara för hård. Uppmuntra kontakter med kompisar, hemma hos er eller ute.

Mvh Malins mamma

[Malins mamma]

Ojdå, jag hade visst glömt att logga in./ Malins mamma

[em a]

Hej! Jag är nu här på forumet. Är det någon som känner till om det finns gruppterapi för bdd:are? Jag bor i Stockholmsområdet.

[em a]

Ursäkta, jag menade NY, inte nu, här på forumet!

[Trasig]

Hej Superwoman!

Kul att du uppskattade mitt meddelande och att jag kunde vara till någon "hjälp". Även fast det är svårt att säga till andra hur dem ska göra när man själv bryter emot KBT-reglerna i bland!

Men det är ändå två saker som är viktigt att din dotter har för att kunna bli frisk eller friskare i från BDD:n.

1. Sjukdomsinsikt
2. Motivation att vilja bli bättre.

Dessa två punkter var i alla fall för mig superviktiga för att KBT:n överhuvudtaget skulle fungera! För har man sjukdomsinsikt och förstår varför man känner som man känner och gör som man gör, så har man kommit på god väg. Uppmuntra din dotter att titta på Bdd dokumentärer (ladda ner den som ligger länkad på det här forumet= Superbra), vissa henne artiklar och visa henne den här sidan. Tillslut så kommer hon att känna igen sig så mycket att hon vågar erkänna att hon faktiskt är sjuk.

Det andra steget är att hon måste vilja bli frisk. KBT går ut på att man gör alla ångest relaterade uppgifter själv. Det krävs mycket mod och "jävlare namma"... Om man inte har motivationen att vilja gå i terapi och bli frisk är det väldigt svårt att behandla Bdd patienter. det är som att försöka tvångsmata en anorektiker, visst äter en anorektiker när man ser på- men när hon/han sedan blir ensam faller den tillbaka till alla tvångsritualer.

Lycka till med att hjälpa din dotter och fråga gärna om det är något mera du vill veta!