ett test

[girloutside]

hej jag håller på med lite privat forskning om bdd

vad är eran mest traumatiska upplevelse nånsin,alla har väl nån, den jag menar är den som man minst av allt vill tänka på

det kan vara allt från att man tappade byxorna typ i matsalen till att man blev sviken av sin vän
till nåt helt annat typ huset brann medans man var inne och försökte komma ut, eller såg sin familj bli dödad..etc

tänk och var helt ärlig,  man kan kamouflera det genom att tex skriva en liknande händelse inom samma ämne, tex om man tappade byxorna så kan man skriva att man blev förnedrad inför skolan,

personligen.mitt mest traumatiska minne är inom genren att jag blev tappade mitt rykte folk hatar mig för något jag var orsak till

[CyanideCupcake]

Det är alldeles för privat för att gå in på här, speciellt för en främlings "privata forskning".

[girloutside]

cyanidecupcake, närjag säger privat forskning menar jag inte att jag sitter och tillfredställer mig själv medan jag läser era svar,som det låter som du tror ,jag är verkligen intresserad av psykologi.

men jag vet att det är väldigt privat, kan man inte på nåt sätt vara tillfälligt anonym på det här forumet

[CyanideCupcake]

cyanidecupcake, närjag säger privat forskning menar jag inte att jag sitter och tillfredställer mig själv medan jag läser era svar,som det låter som du tror

Vart sa jag att det är det jag tror?

Faktum kvarstår; jag känner dig inte så jag tänker inte avslöja mina mest privata erfarenheter för dig. Jag är också psykologiintresserad, men jag skulle aldrig be människor jag inte känner att blotta sitt innersta för mig så att jag kan analysera dem.

[girloutside]

jag har inte tvingat dig. när har jag sagt" SPECIELLT cyanidecupcake måste svara".  forskningen har en mening, att hjälpa folk, att bli friska och må bättre.   denna fråga är viktigast enligt min psykologiska erfarenhet.

[girloutside]

och förresten......... det är inte så att man fördjupar sig i EN person, det är ett test för att kolla om folk svarar lika,om alla bdd are skulle kunna svara på den frågan, och det skulle bli samma svar, då känner jag att man hade kommit nån vart i forskningen, det står ju såhär överaltt"man vet inte vad som orsakar bdd"
 nu tror jag inte heller att EN händelse gör att man får bdd,det har realistiskt sett att göra med miljö,omgivningen alltså,som man umgås med,osv.

 men man ska lyssna till sin inre röst och jag tror att detta är en väldigt viktig fråga, varför jo, jag har själv bdd, och jag har saker i minnet som jag helt enkelt inte klarar av att vare sig tänka på ,och minst acceptera.  jag lever liksom i förnekelse,delar av mig själv som är "fula" jag tror det har och göra med det,  men det har hänt och jag kommer ta livet av mig en dag för det,  det kanske är det som är bdd............man har en snedvriden syn för att överleva,  minnena är förträngda, men man vet med sig omedvetet att man ljuger för sig själv, därför förtjänar man inte att se normal ut,man skapar defekter,-omedvetet. could be

[girloutside]

alltså vissa som har bdd, dem ser verkligen nåt som INTE finns typ som jag att huden är BORTA på vissa delar i ansiktet,med andra ord väldigt psykiskt störda, och sen finns det dem som inte har några vanföreställningar, dem skäms bara över saker på deras kroppar som skiljer sig från mängden av folket,
jag tillexempel  skäms över andra fula kroppsdelar, men jag har inte bdd för det, det går ju lätt att dölja med långbyxor osv, jag har inte bdd för att jag ogillar dem kroppsdelarna,jag kan lätt visa dem men jag VILL inte, jag har bdd för riktiga vanföreställningar i ansiktet, väldigt läskigt.

     men som du bamse, som uppenbarligen har fysiska defekter, helt enkelt fysiska åkommor, som sår......varför är det nödvändigtvis fult?  jag har alltid tyckt att det var tufft med sår och sånt, för två år sen skulle jag ha dödat för att ha sår på kroppen istället för ett"fruktansvärt" ansikte,

 jag såg nåt så fruktansvärt att jag kan inte beskriva med ord hur jag kände i fyra år, jag skulle ha dött egentligen,   men det var en förstoring till 1000% av vad som kanske var 2% synligt, lite sliten hy liksom, jag tänkte på det 24 timmar om dygnet. det var tanken när jag somnade, när jag vaknade .jag läste i böcker om huden ,om krämer, och önskan att hitta ett mirakel medel,  sen kollapsade jag, kunde inte jobba, sov bara, pratade inte, sen pratade jag i terapi, och då blev jag bättre när jag förstod att jag var sjuk.   nu har jag mycket lugnare attityd ,det är över jag behöver inte hitta nåt mirakel medel,det blir aldrig så illa som det var då men,men nu har jag andra problem, och jag är nu besatt av smink och ångesten har flyttat sig från ansiktet till kroppen.

bamse.jag förstår att det är inte lätt att hålla det uppe när folk påpekar riktiga defekter man har i ansiktet, vad idiotiskt! folk är sjuka i huvudet det säger jag bara.  jag tror säkert du är jätte söt ändå