Att känna igen sin egen sort

[SpegelSpegel]

Häromdan när jag var på biblioteket såg jag en tjej som jag sett vid busshållplatsen ibland. Hon ser så rädd och ledsen ut och liksom hukar när hon går, om man tittar åt hennes håll tittar hon snabbt ner i marken. Kort sagt, beter sig som jag. Vi utbytte en blick och sedan tittade vi ner bägge två. Fick en så stark känsla av att hon är en av oss, och även att hon hade förstått att jag var likadan. Säker kan man ju inte vara, men så kändes det. Har även hänt att jag träffat andra ute på krogen, på gatan, när jag gått kurser osv som jag fått starka BDD-vibbar av. Har det hänt er också? Jag kanske bara läser in mina egna problem i allting, eller så har jag faktiskt en BDD-radar. Hur hade ni gjort om ni träffade någon, såg någon ofta eller lärde känna någon lite ytligt som ni misstänkte hade BDD? Hade ni vågat ta upp saken med personen?

[pelle]

Jag tror också jag har bdd-radar. Tycker att jag känner på mig direkt om någon har samma symptom som mig. Sen om man har rätt eller fel vet man ju inte om man inte frågar personen eller får det bekräftat på annat sätt. Jag hade absolut inte vågat kontakta personen i fråga, hur gärna jag än ville. Vet inte hur man skulle inleda ett sådant möte. Vad skulle man säga liksom? Hejsan, du ser lite ledsen, vilsen och rädd ut, har det hänt nåt lille vän

/pelle

[SpegelSpegel]

Haha, nej, det hade väl varit lite väl påträngande, typ som att hiva upp en trave broschyrer och börja prata om Jesus helande kraft på bussen. Jag tänkte mer att om man kände personen lite åtminstone, t ex om man jobbade på samma arbetsplats eller gick i samma klass och dittills bara hade pratat om ganska ytliga och allmänna saker, om man då hade vågat "hinta" något om BDD och se om personen tog upp tråden. Vet inte om jag hade vågat göra det, men så är jag ju också väldigt feg. Coolt det här med BDD-radar tycker jag.

[pelle]

Jo, om man lärt sig känna personen lite grann underlättar det givetvis. Personligen har jag väldigt svårt att inleda konversationer ändå, även om jag känner dom sedan tidigare. Sitter mest tyst i nån hörna och trycker, och svarar på tilltal om nån vill nåt. Jag fattar också mer tycke för dessa människor som jag tror har liknade problem som jag. Inte för att jag tycker synd om dom, utan mer för att dom visar mänsklighet och jag skulle mer än gärna vilja ta kontakt med dom.
Håller med dig, bddradar e coolt!


/ M.v.h Pelle

[SpegelSpegel]

Jag har också väldigt svårt att prata med folk öga mot öga. Faktiskt kunde jag tycka det var enklare att prata inför hela klassen när jag gick på universitetet. Till en början var jag väldigt aktiv och svarade på lärarens frågor, deltog i diskussioner osv. Det var lättare att liksom bara prata rätt ut i luften utan att behöva se ngn särskild i ögonen. Sen när någon satte sig bredvid mig och sökte kontakt blev jag stel som en pinne, stirrade rakt fram och kunde inte komma på något vettigt att säga.  Givetvis tyckte personen att jag var konstig och avvisande, och jag gick på så sätt miste om en potentiell ny bekantskap. Det där händer alltid, vet inte hur många gånger jag sabbat allt genom att vara ofrivilligt avvisande mot folk. Och när de frågar om jag vill följa med och äta lunch eller nåt kommer jag bara med undanflykter, för jag vill inte att de ska upptäcka hur ful jag är och vända mig ryggen. Det är säkrare att hålla sig på sin kant.  Och sedan skyller jag min ensamhet på utseendet. Söker mig också helst till människor som ser blyga och osäkra ut. Av någon anledning dras jag alltid till killar som visar sig ha psykiska problem, är deprimerade eller sociala fobiker. Det är som om jag ser det i ögonen på dem. Om jag går någon kurs eller så och måste sätta mig bredvid någon väljer jag den som sitter tyst och tittar ner i golvet, flackar med blicken osv. De människor jag absolut inte vill dra till mig är de som är utseendefixerade, men tyvärr blir det ju lätt så när man sminkar sig och är noga med håret mm att folk som inte har BDD men är väldigt upptagna av utseende tror att man är en själsfrände. Särskilt om man har blont hår också. Tyvärr blir det ibland den mest ytliga tjejen som bara pratar om dieter, smink, kläder och kändisar som söker sig till mig och då får jag panik.

[pelle]

Undrar hur man själv skulle reagera om någon främmande person eller någon som man kände lite halvytligt kom fram och fråga om man led av bdd eller nåt annat psykiskt? Beror väl på vem det är och hur dom sa det i.o.f.s. Jag skulle nog bli jäkligt ställd tror jag. Hur skulle du reagerat om t.ex nån av dina kurskamrater helt plötsligt sa: " Jag tycker du verkar väldigt vettig och snäll, men jag har märkt att du verkar må dåligt och kanske lida av nåt psykiskt, precis som jag gör, stämmer det lr och har du lust att snacka om det?" Nu kanske inte mitt upplägg var det bästa, men i alla fall

/Pelle

[SpegelSpegel]

Jag tror jag skulle bli lite generad först, men om det var en person jag gillade och hade "connectat" med även om det var på ett ytligt plan, hade jag nog känt ett slags lättnad och glädje, att det fanns någon där jag minst anade det som som förstod precis vad jag gick igenom. Jag har varit med om en liknande grej på en folkhögskolekurs, en tjej som jag inte kände men som var väldigt ledsen för något som jag försökte trösta så gott jag kunde, sen kom det liksom naturligt att vi började prata om hur vi mådde och vad vi brukade göra och tänka för att må bättre. Det uppstod ett rätt speciellt band mellan oss efter det, det var ju inte så att jag gick fram och klappade henne på huvudet och sa "stackars liten", jag kände ju igen mig i hennes situation, visste hur det var att må psykiskt dåligt och tyckte inte att hon var ett hispigt offer utan en like. Men det är svårt det där. Hade faktiskt tyckt det var rätt häftigt om någon bara hade frågat rätt ut: "Ursäkta, men är du BDD:are?". Det hade känts bra att en människa äntligen förstått varför jag beter mig som jag gör, är mkt räddare för att folk ska tycka  att jag bara är allmänt ful, konstig eller fåfäng, att ha BDD är inget jag skäms för om folk noterar, snarare blir jag nog lättad.

[pelle]

Jag skulle också bli generad och fråga varför hon/han tyckte så. Sedan skulle jag nog bli lite lättad att få prata om det, och tacksam för att någon brydde sig och var intresserad och nyfiken. Sådant där stackarslitentugg och medlidandesnack gör en bara irriterad och förbannad, så det gäller att personen beter sig på ett behagligt och smidigt sätt.
Vilka ämnen pluggade du? Var det till nåt speciellt mål eller?

/ hls pelle

[SpegelSpegel]

Pelle,

jag har väl inga speciella mål med mina studier eftersom jag är övertygad om att jag aldrig kommer att kunna sköta ett normalt jobb, det är väldigt svårt att hitta motivation till studierna eller ens ork att genomföra dem när all energi går åt till att oroa sig över utseendet och förbereda sig inför studietillfällena. Men jag har studerat bl a "mediestudier med teori och produktion", främst pga en delkurs i filmmanusförfattande, ett par kurser i kreativt skrivande(den på folkhögskolan t ex) och nu senast etnologi, vilket jag avbröt pga mitt söndertrasade psyke. Känner mig totalt misslyckad och vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Känns som om allt utom ett jobb i en mörk kolgruva vore ohållbart. Fast jag vill hemskt gärna bli författare eller jobba med någon annan typ av kreativt skrivande, även om det känns som en fåfäng dröm.
Studerar du själv?

[twinkle]

Spegelspegel: vill du också bli författare?! Vi är verkligen lika!

Det känns så synd när man ger upp sina studier eftersom det känns som ett misslyckande. Men man har ju fortfarande en chans att åstadkomma något med sitt liv, men för det behövs ett frisk psyke och för det behövs en psykolog. Tror jag. Är man så otroligt fast i sina rutiner och självhat kan man nog inte lösa sin BDD på egen hand. Det är alldeles för svårt...

Men kom ihåg att livet (oftast) inte slutar när man är runt 20! Vet att många som är runt 20 brukar drabbas av "göra nåt av mitt liv"ångest och glömmer därför att livet pågår i många fler år än 20.

Det finns fortfarande hopp Malin!

Ta hand om dig, kram /Sanna

[pelle]

Nej, jag studerar inte. Jag var nyfiken på vad du pluggade bara. Du skriver väldigt bra, så författare e väl inte en avlägsen tanke ändå? Hur ska du gå tillväga om du trots allt besegrar bdd:n och provar?

/ Pelle

[SpegelSpegel]

Twinkle: Japp, så är det
Tack för din uppmuntran. Det är väl en lite "krisig" ålder för alla antar jag, inte bara för oss med BDD. Ska försöka ta itu med att hitta en psykolog nu också. Problemet är att det är så dyrt och att köerna är låånga till KBT där jag bor. Suck. Förra året kunde jag åtminstone gå till ungdomsmottagningens terapeut, men nu är jag nog för gammal tror jag.

Pelle: Tack
Nja, jag har hyfsat lätt att formulera mig och är inte total analfabet, men ett problem är att jag har så extremt lite livserfarenhet, skulle behöva komma ut i livet och samla lite storys och karaktärer. Men jag vill definitivt skriva om BDD, det är jag 100% säker på. funderar på att söka till ngn folkhögskola igen, det är mildare och mer avsappnat än att gå en "riktig" högskoleutbildning, det finns mer utrymme för att vara annorlunda käns det som.

[pelle]

SpegelSpegel: Skriva om bdd e väl en jättebra idé. Då gör du både dig själv och andra en tjänst.

/ Pelle