Hej!
Jag är en tjej på 18 år, som har gått och pratat hos en teraput om mina problem, som för ungefär 2år sedan blev så stora att jag inte klarade av att gå till skolan längre.
Det började för mig när jag var 11, med mina ögon. Mina ögon som jag aldrig någonsin kommer att kunna visa för någon utan smink. Det är så det känns för mig nu, i alla fall. Jag började med att dra av mina ögonfransar, som någon nervös grej. ( Vi hade en ganska jobbig familjesituation, och det kanske var någon slags reaktion på det.) Och efter det, så ville jag förståss dölja det, genom att titta bort och inte möta andra människors blickar. Mitt problem blev min hemlighet, som jag var ensam om. Även om folk kom med frågor och kommentarer... ( EX: Min pappa: Du ser ut som en ailien... och liknande) Även nu känner jag mig ensam, när jag skriver till den här sidan. Det känns så sjukt att någon annan kan ha varit med om något liknande som jag.
Så började jag dölja mina problem med en massa smink. ( Att jag ryckte bort ögonfransarna syntes inte lika mycket med lager av svart ögonskugga.) Hur reagerade folk på det i skolan? En 13årig tjej får inte ha massvis med smink där jag bor, utan att vara beredd på att möta folks avsky. Sminklådan, sminkhoran, målarlådan, häxan, sminket... varje dag... Någon ropar: Du tjejen! Man vänder sig om. Och killen säger: - Nej inte du, den snygga... och pekar på en annan tjej. Folk som viskar, knuffar en, säger att de ska döda en. ( Man måste föståss bränna en häxa...) Några tjejer från andra skolor som har retat sig på ens utseende, och kommer för att slå ner en. Lärarna som blundar. Jag tänkte att det var deras jobb. Att de skulle lyssna. Jag försökte förklara: Tänk om det var någon annan som var retad, för en puckel på ryggen eller någonting... som de inte kunde göra någonting åt. Lärarna: Varför sminkar du dig så mycket då? Man får ju skylla sig själv om man... ( om man vad då? Ser annurlunda ut? Vilket trevligt budskap... man får skylla sig själv om man är mobbad. Hatad för sitt utseede.
En gång stod jag i skolkiosken. Då försökte femton- tjugo stycken ( tjejer och killar) elda upp mitt hår, och trakasserade mig för att jag var annorlunda. Men jag fick inte stänga kiosken och gå därifrån.
Ingen har förstått någon gång.
Vad som tvingade mig att sluta dra av mina ögonfransar, var när jag berättade att jag gjorde det för min bästa vän. Så nu har jag ögonfransar, jag har haft det i 4 år kanske... Men jag sminkar mig fortfarande mycket. Och som en slags ritual. Ja har även smink på natten. Enda gången jag tar bort det, är när jag duschar själv, ovh då tar jag på det igen direkt efteråt. Nuförtiden lägger jag kanske 45minuter på mitt utseende, till en timme varje morgon. Då förbereder jag mig på kvällen, genom att sätta upp håret dagen innan, och måla svarta streck runt ögonen. ( Om jag är helt ofixad någon gång, klarar jag knappt av att se på mig själv. ) Min pojkvän är väldigt förstående, och i min familj är det ingenting vi pratar om längre. De kan tycka att jag är störande långsam i bland om vi ska åka bort, men om jag inte får sminket rätt, så kan jag inte åka med.
Att bada med skolan= tvätta bort sminket som de andra tjejerna, har fått mig att fundera på självmord, vilket jag i princip har gjort sedan jag var 12. Inte ens min pojkvän och familj får ju se mig utan smink, eller har gjort det på 6 år...
Ett tag var jag uppe i tre-fyra timmar varje dag, som jag bara tog bort sminket och satte på sminket... det håller inte om man ska gå i skolan. Så jag blev tvungen att sluta. Jag satte upp ett villkor för mig själ: Klara dina problem till nästa termin, eller ta livet av dig. Jag pratade med en teraput. Under det året, ville jag knappt gå ut Jag fick en massa finnar, jag vet inte om det kanske berodde på brist av solljus eller pga depression. Jag hade lugg ner till näsan, och halsduk upp till kinderna ( en slags burka). Även hos min teraput. Jag tog en joggingtur varje kväll för att inte bli tjock och för att köra slut på mig själv, så att jag kunde sova sedan, jag började även måla på dagarna. Tavlor med smala flickor, som hade stora vackra ögon. Med otroligt långa ögonfransar. Flickor som var ledsna. Som var ensamma. Som var ute i skogen. ( Där ingen kunde se dem).
Jag klarade inte mitt mål, med det blev bättre. Mitt "sminkmissbruk" minskade med 2/3, både i mängd och i tid. Jag började på en jordbruksskola. ( Jag tänkte att folket där borde vara mindra onda, eftersom de höll på med djur, eller något i den stilen.) Det började fungera för mig. Jag avskyr fortfarande mitt utseende, vissa delar. Det är som en spärr i hjärnan. Men jag ska visa de som var så taskiga mot mig, att de inte var bättre än jag. Jag ska lyckas bra i livet, hur mycket problem jag än måste gå igenom. ( Cristina Augilera: Thanks for making me a fighter). Nu har jag bestämnt mig för att bli konstnär, jag hade en utställning av mina BDD drabbade flickor i sommras. Och om jag aldrig lyckas leva på min konst, får jag bli någonting inom trädgård, där bara växterna ser mig.
Mvh: Josefine (
j_wallander@hotmail.com)