Hej, jag är helt ny på denna sida, visste inte att sidan fanns förrän ikväll!
Jag behöver hjälp. Vad gör jag när jag inte får någon hjälp?
Har länge länge mått dåligt. Så länge jag kan minnas..
Var i psykiatrins händer sen -05 efter ett misslyckat självmordsförsök.
Började med ett par samtal hos kuratorn på min studieort.
Sen flyttade jag ihop med kärleken och avbröt kontakten.
Måendet blev värre och efter ett halvår i nya staden så hittades jag i ett blodfyllt badkar. Har själv inget minne alls av det, vaknade upp på lasarettet där jag skrek rätt ut att jag ville dö!
Då satts jag in i psykiatrivärlden. Det gjordes utredningar, tester och år av samtal.. Sjukskrevs och fick äta atarax mot min sociala fobi/ångest och som "sömnmedel". Hjälpte föga (ingenting alls).
Jag blev gravid. Därmed tyckte psykologen att vi skulle avbryta vår kontakt då jag ändå inte kunde testa ev mediciner..
Jag kände mig bedragen och mer ensam än nånsin!
Fick barn, var mammaledig.. Men fortfarande en gnagande ångest konstant som jag inte kunde hitta rötterna till. Den fanns där hela tiden.
Tillslut kunde jag inte ens gå ut för att handla mjölk utan att få sån ångest att jag tokgrät när jag kom hem.
Fortfarande utan att förstå varför..
Sen var mammaledigheten slut, jag skulle skrivas in på AF igen och ut på marknaden.
Praktik. Bara ordet ger mig sån ångest..
Jag skulle ut och blotta mig för FOLK. JAG som inte ens kan köpa mjölk..
Jag försökte.. kollaps!
Hittade mig själv liggandes på golvet i hallen en morgon i världens största panikattack.
Bad om kontakt via psykiatrin igen..
Gjordes mer tester och vi pratade en del. Kunde aldrig få ur mig det jag ville.
Dock så en dag för ett år sen fick jag äntligen en diagnos. BDD, social fobi och någon ångestsjukdom jag inte minns förkortningen av.
Jag hade äntligen hopp!! Nu när det finns på papper vad jag lider av, och allt stämmer in på pricken.. NU KOMMER HJÄLPEN!!!
Aldrig känt mig så lättad nån gång nånsin!
I samma veva lämnade jag min dåvarande sambo (mina barns far).
Hade just fått lägenhet, la mig på sovrumsgolvet, tittade i taket och kände mig fylld av lycka!
Nästa träff med psykologen var inte lika roligt. Då fick jag veta att jag inte få behålla henne pga flytten. Jag skulle få en ny!
Kändes riktigt riktigt jobbigt efter att ha gått hos denna i 4 år nånting. Men samtidigt, nu finns ju diagnosen så jag borde ju få rätt hjälp!?
I alla fall förståelse.. Äntligen...
Trodde jag ja..
Träffar den nya någon vecka senare. Hon gav mig inget bra intryck..
Jag har svårt att öppna mig, sitter stel på stolen och vill bara att klockan ska gå fort så jag kan lämna rummet!
Har nu gått hos denna i snart ett halvår. Hon får mig ärligt talat att känna mig totalt värdelös!
Vill ha tillbaka min gamla, men får inte då "jag bor på fel del av stan". Alltså 10 min från där jag bodde tidigare. Ska det göra sån stor skillnad!?
Nåväl allt jag säger och öppnar upp mig om får hon mig att känna mig som om jag bara har söndagsångest.
Jag öppnar min själ, jag berättar hur jobbigt det är att leva i en kropp man totalt avskyr. Hur rädd jag är för att visa mig. Hur totalt förstörd jag är pga min rädsla.
Hon frågar vad som är problemet. Jag försöker förklara att jag klarar inte av att visa mig då jag är rädd att skrämma någon ordentligt bara genom att synas. Jag äter nästan aldrig ute med mina polare då jag är rädd att bli uttittad eller att någon ska sätta i halsen. kanske skrämmer jag små barn??
Hon undrar något i stil om jag tycker jag är ful?
Jag är träskmonstret säger jag och tårarna rinner..
Hon förstår inte..
Hon säger att jag måste ha jobb för att ungarna ska må bra.
JAG VET att jag måste skaffa jobb. Men hur faaan tar man sig dit??
"Men tror du inte alla är lite nervös inför nytt jobb?" undrar hon..
Men det handlar väl inte om vanlig nervositet!?
Ångesten är sååååå jävla stor.. Jag kan ju dölja hela min kropp utom ansiktet, ansiktet som är det värsta på hela hela kroppen!
Tror hon seriöst någon anställer mig?
? Som inte ens törs visa mig, eller titta någon i ögonen??
Hon lämpar över mig till sjukgymnasten.. Där har vi gjort några chi gong övningar, thai shi och börjat gymma?? (hjälper inte direkt mot BDDn)
Nu fick jag höra av en förvånad sjukgymnast att min psykolog avbryter samtalsterapin.
Ja jag är lika förvånad..
Har blottat hela min själ i hopp om hjälp. Nu vänder de mig ryggen igen mer skinnflådd än nånsin!
Ursäkta att det blev så mycket här att läsa och OM någon mot förmodan tog sig ända hit ner..
Vad kan jag göra för att FÅ HJÄLP!!!?!! Jag är så ledsen.. ensam.. och otroligt otroligt rädd..
