En bra sak..

[Anonym]

Igår så sa min pappa en bra sak till mig. Att om man kollar sig i en spegel som man satt upp mot väggen(som inte sitter så hårt fast) och trycker på den (trycker in mot väggen) samtidigt som man tittar i den förändras hela ens utseende direkt. Det blev en jätte stor skillnad när jag testade det..Detta är ett bevis på att man ser olika ut i olika speglar, och att det inte är så man ser ut i verkligheten. Man kan ju aldrig riktigt veta hur man ser ut, det är ju skit läskigt...men kanske ska man då tänka att det hjälper inte hur mkt jag än kollar i speglar, tar kort osv..för man kommer aldrig veta hur man riktigt egentligen ser ut ändå , och hur andra ser på ens utseende.(Här kommer jag med så goda råd när jag själv inte kan ta åt mig av det), men försöker så gått det går iaf.
Igår sa min pappa en till sak som fick mig att tänka till om när folk tittar på en. Om en person står och tittar på dig är det antingen för att personen tycker att du är lik någon, eller att personen kanske känner igen dig..eller så är det för att personen tycker du ser bra ut, har något snyggt på dig. För tänk efter själv..om du ser en person som du tycker inte ser speciellt bra ut står du ju inte å stirrar på den..men ser du någon som ser bra ut brukar man ju kolla lite mer. De gör nog jag iallafall. För det verkar som att det är många med bdd som pratar om att det är så jobbigt att folk tittar på en(o att det är för att man är ful), det tror jag me...men det kanske inte alltid är så..Men självklart tycker jag det är jobbigt om någon tittar på mig för att den tycker jag är söt, då måste man ju hela tiden ständigt försöka leva upp till det, fastän man själv bara ser något fult i spegeln.
Mvh Rebecca

[Malins mamma]

Rebecca, din pappa har så rätt.  

Det du skrev, "man kan aldrig riktigt veta hur man ser ut och hur andra uppfattar ens utseende", det är sant och det gäller nog alla människor.

Jag tror att denna BDD-tanke, att man hela tiden vill veta och måste kolla hur man ser ut, orsakar stora problem i BDD-drabbades liv. Därför är det nog en bra ide att undersöka den noga.
Vad är det värsta som kunde hända om man inte vet hur man ser ut?
Vad är det man är rädd för?
Hur sannolikt är det att någonting hemskt ska hända om man inte hela tiden har koll på utseendet?
Händer såna saker för alla som inte kollar sig i spegeln så ofta?

Dr C skrev ju: "För att bli fri från BDD måste man lära sig att leva med osäkerhet över hur man ser ut".
Troligen en lite skrämmande tanke för den som har BDD, men tänk på att alla lever med en viss osäkerhet över sitt utseende.

Rebecca, jag tänkte skriva lite mer men Linda ska ha datorn nu och jag ska åka bort så jag fortsätter nästa gång jag har tid.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Hej!
Ja man måste ju som BDD-drabbad ständigt bevaka sitt utseende, och det är bara det man har i tankarna hela tiden:Hur ser jag ut?Nu måste jag gå till spegeln igen osv. osv.

Vad är det värsta som kunde hända om man inte vet hur man ser ut?
- Att folk ger kommentarer om hur man ser ut, kanske skrattar m.m
och att man helt enkelt ser ful ut och att folk inte tycker om en då dom ser hur man egentligen ser ut (och då man själv inte sett hur man ser ut), att man inte har kontroll över sitt utseende är såå skrämmande!..

fortsätter en annan dag..godnatt

Mvh Rebecca

[Malins mamma]

Hej igen... jo jag tänkte ta upp det som du skrev att om någon tycker du är söt så måste du leva upp till det nästa gång.
Det är flera som har skrivit om det så det är tydligen en vanlig BDD-tanke. Den grundar sig på två "felaktiga uppfattningar".

1. Om någon säger att du är söt så är det ditt GRUNDUTSEENDE man syftar på. Ens grundutseende påverkas inte av hur man är sminkad eller ev finnar eller andra tillfälliga "skavanker".

Är det inte så att när man har BDD så tror man att om någon tycker att man ser bra ut så tolkar man det som att man för tillfället har lyckats med sminkningen, att man har lyckats dölja ev "defekter" och att ens hy är "bra"? Den uppfattningen är fel.

Vad beror det på att BDDare har den uppfattningen? Jo, det är för att ni ser detaljerna, som dessutom pga BDDn ser större ut än de i själva verket är + att proportionerna blir förvrängda. Det är omöjligt för andra att se det som ni ser eftersom andra ser grundutseendet och inte de uppförstorade detaljerna.
Att "leva upp" till det utseende man har gör man alltså hela tiden, det är inget man behöver göra nånting åt.

2. Den andra felaktiga uppfattningen är att om någon har sett en på ett visst sätt en gång (och tyckt att man var söt) så måste man se lika bra ut nästa gång.
Det måste man inte. Hur man klär sig och gör sig iordning beror ju på omständigheterna. För att rida eller gå ut med hunden behöver man inte vara sminkad eller uppklädd alls. För att gå på bröllop eller nån annan festlighet hör det väl till att man är mera uppklädd.

Problemet för dig Rebecca om du går ut med hunden utan att vara "perfekt sminkad" skulle jag tro är risken att träffa på någon du känner. Tanken på att nån ser dig "som du ser ut" är kanske skrämmande pga en annan felaktig uppfattning nämligen att "har nån sett dig på ett ofördelaktigt sätt en gång så glömmer de det aldrig". Det är inte heller sant.
Du har kanske sett din syster tex med glass eller ketchup runt munnen nångång eller med prickar (vattkoppor el dyl) men är det så du tänker på henne? Nej, för du vet att det är tillfälliga saker, hennes grundutseende är fortfarande detsamma.

---
Bra att du tänkte efter vad som är skrämmande med att inte veta hur man ser ut. Att folk ger kommentarer, skrattar eller att man inte blir omtyckt.
Det du ska göra för att gå vidare är att våga pröva om det stämmer.

Det bästa vore om du vågade gå helt osminkad på stan och tex handla kläder (men det är kanske alltför svårt ännu).
Då ska du tänka efter vad du tror, hur många % sannolikhet är det att någon skrattar åt dig. Du tror kanske att det är 80% troligt att nån gör det. Sen går du ut på stan.
Du märker att de flesta inte verkar bry sig om dig alls men du hörde kanske nån som skrattade. Då ska du tänka över möjligheten att de kunde ha skrattat av nån annan anledning än ditt utseende. Räkna också med att du som BDD-drabbad har en tendens att "ta åt dig" av allt som kan vara negativt.
När du kommer hem summerar du alltihopa. Det är alltså en liten möjlighet att nån kunde ha skrattat åt dej men så gott som alla gjorde INTE det.
När du har gjort detta försök ofta och många gånger så kommer du så småningom att upptäcka att uppfattningen som du hade att folk kommer att skratta åt dej är fel. Då har du alltså överbevisat BDDn, tanken som du har haft stämmer inte. När du vet det så kommer du inte att få panik eller känna ångest över att se ut som du ser ut, och då kan inte BDDn längre bestämma över dig.

För att du ska få dessa "realistiska faktabaserade" tankar så måste du våga pröva om din uppfattning är rätt eller fel. Det är inte lätt och BDDn kommer att göra allt för att du inte ska våga. Jag tror det hjälper att bli riktigt arg och tänka att jag SKA göra detta, jag SKA bli frisk.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Tack ännu en gång för allt bra du skriver!!!/Rebecca

[Anonym]

Hejsan!

Jag är en tjej i kalmar som ända som liten kännt mig ful, det har gjort att jag ej kunnat ta kontakt med människor. När man tänker igentligen, en 6 åring som tänker så om sig själv är ju förjävligt igentligen, men så var det ärligt talat, och så har det fortsatt. Vänner har kommit och gått och varje gång någon lämnat mig har jag tänkt, hon har säkert hittat en bättre bästis som inte är ful och säkert mycket roligare.

 På mellanstadiet fick jag väldigt ofta höra kommentarer om min hudfärg, den är för vit, att du ens kan visa dej.. Detta sätter sina spår och nu går jag jämt i långärmat, aldrig kortärmat allt för att skona andra för att se dessa fasansfulla armar. De är ju liksom likbleka, jag blir inte ens röd i solen!! Detta har gjort att jag allt mer undviker att duscha efter idrotten utan kör en "raggartvätt", vara med i simhallen för jag orkar inte höra dessa saker eller att överhuvudtaget få kommentarer. Tidigare har jag simmat 9 år men nu på senaste tid kan jag inte ens bege mig dit å visa mig i bikini. Efter sommarlovet är det alltid detsamma, alla är knallbruna! utom jag , och jämt är det kommentarer.

 Det känns som att folk kollar på mej, kollar efter mig eftersom jag är så jävla blek. Kroppen i sej har jag inga problem med förutom denna extremt bleka hy, vill jag ha kjol har jag alltid svarta heltäckande strumpbyxor allt för att skona alla runt omkring mig.

 Att åka buss är varje dag en kamp, jag går så långt som möjligt för att sedan hoppa på bussen, allt för att slippa alla blickar. Jag går upp jättetidigt för att sminka mig och duscha, håret tar drygt 45 minuter varje dag, allt måste vara perfekt. Om håret känns glanslöst, platt tråkigt grått istället för rött, kan jag ibland skippa bussarna för att locka hela håret så att ingen ska kunna se hur platt det är.
Någon gång i veckan hoppar en kille på bussen som jag tidigare varit tillsammans med under en längre period. Jag var för vit för att kallas svensk, min bananhaka stack ut och gud vet vad han sa till mig det var därför det tog slut, vilket har gjort att jag är ännu mer nogrann de mronarna med kläder smink och hår, allt ska vara perfekt för han ska inte få ha rätt och vinna. Jag gör allt för att denna haka inte ska sticka ut, det har jag alltid gjort men att få höra det här var förjävligt att höra. Nu varje gång jag går till frisören kollar jag alltid efter vilken frisyr som "drar" in hakan, när jag sminkar mig lägger jag ner mest tid på ögonen och kinderna för att inte lyfta fram hakan, detta tar en timme varje morgon.

Jag vet inte hur länge jag orkar hålla på och vet inte vad jag ska göra heller, skolan går jättedåligt. Ibland kan jag skolka halva dagarna bara för att folk inte ska behöva se mig. Har haft det väldigt svårt med kompisar och går ofta ensam. Ful och ensam. Känns som jag drog en nitlott redan vid födseln och vet inte vad jag ska göra

[Malins mamma]

Hej kalmartjejen!

Det verkar nog som att du har BDD med fokus på din haka, håret  och att din hud är för ljus  
Ang ljus hud: K. Phillips skriver: "Endel BDD-drabbade tycker att deras hud har fel färg - för det mesta att den är för röd eller för vit."

Hela din berättelse innehåller massor med typiska BDD-tankar och BDD-beteenden som gör att du mår dåligt och har det jobbigt.

Du anklagar ditt utseende för att vänner har lämnat dig.
Du tar det negativa som du fick höra i mellanstadiet som ett bevis för att din hud är för ljus.
Du undviker att duscha efter idrotten och att vara med i simhallen pga att du är rädd för att få kommentarer.
Du känner det som att folk kollar på dig för att du är så blek.
Du vill skona andra från att behöva se din bleka hud.
Du vill helst inte åka buss för att slippa alla blickar.
Du går upp jättetidigt för att göra dig iordning.
Du kräver att allt ska vara perfekt.
Du tar exkillens uttalande om din haka som en sanning.
Du är ännu mer noggrann vissa morgnar för att inte exkillen ska få rätt.
Du vidtar åtgärder både med sminknig och frisyr för att inte hakan ska synas så bra.

Jag vet inte hur insatt du är i hur BDD fungerar men det finns vissa saker som gör att BDDn blir värre, i ditt fall
att du undviker att simma
att du går i långärmat och mörka strumbyxor
att du inte vill åka buss
att du går upp jättetidigt och försöker göra allting helt perfekt
att du försöker att dölja din haka.

Du tycker säkert att det är konstigt att dehär sakerna förvärrar BDD, för dig är det troligen åtgärder som gör att du överhuvudtaget kan vara ute och gå i skolan.
Men man kan likna detta med "konstgjord andning", det hjälper dig för tillfället men BDDn blir starkare = du blir mer och mer övertygad om att det är något fel på ditt utseende (fast det inte är det) och att du måste göra alla ritualerna för att kunna leva normalt.
 
Du känner redan att du inte orkar hålla på såhär länge till. Jag tycker att du ska gå till BUP eller undomsmottagningen för att få hjälp så fort som möjligt.

Hoppas du kan inse att "nitlotten" du drog inte var ditt utseende utan BDD. Men det finns numera metoder och medicin som gör att det finns hopp om att man kan bli frisk eller nästan frisk iaf.

Om du undrar över nåt som jag har skrivit så är det bara att fråga.
Välkommen till forumet!  

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Hej! För mig låter det som en dröm att få ha vit hud. Själv har jag ångest över att min hy är för röd. Känner ständigt ett brännande och stickande under huden. Skulle aldrig visa mig utan puder, känner hur ansiktsfärgen ständigt ändras under dagen. Blått, rött...ångest. Förstår att du har precis samma tankar om din "vita" hud, men det kanske kan trösta lite att jag tittar beundrande på dem med vit, slät hy.
Kram rödvinsnäsan

[Anonym]

Att ha alldeles blek och vit hy är nog min största önskan. Det är så otroligt vackert. Jag hatar min bruna hy.