Sååå misslyckad..

[Anonym]

Det finns en sak som jag är rädd för och det är att bli "galen". Att tappa kontrollen över mig själv och göra mig själv eller någon annan illa, att tappa verklighetsuppfattningen.

Jag har BDD som inriktar sig på ett område enbart och det tar nog upp större delen av min tid. Jag är possitiv till detta område, jag lider inte om jag ser mig själv i spegeln, jag mår faktiskt bra hemma och så men när jag väl går utanför dörren så känns det som att mitt område förvandlas och ser missbildat ut och att alla ser just det, samma gäller om jag ser mig själv i olika speglar. Jag är även spelberoende, har jag förstått nu, spelat bort ett par tusen och känner mig otroligt instabil tack vare det men det känns så otroligt skönt att spela och försvinna från omvärlden  i några timmar.. Det är svårt att förklara känslan.

Jag ljuger för mig familj om mitt spelande och jag har mått skit i cirka 4-5 år, inte varit lycklig nån gång.. Jag är negativ och är allmänt tråkig, jag har förlorat alla mina vänner och jag är 19 år gammal. Jag har gått 3 olika gymnasielinjer och hoppad nyligen av IGEN(gått 3 olika skolor).  Jag ska egentligen bli lärling nu till höst men jag vill ju inte ens gå utanför dörren? Hur fan skall detta gå liksom, jobba med 30-40 personer per dag, och dom flesta i detta yrke är ju inte direkt blyga eller tillbakadragna..

Jag dagdrömmer och fantiserar om framgångar och ett lyckligt liv varje dag, jag har tvångstankar och kan få jobbiga tankar när jag mår dåligt, upprepar ett ord konstant(det tär på en) Jag har antingen någon jobbig infektion som jag borde kolla upp(haft det cirka 4-5mån) men jag vill inte besöka läkaren för att det kanske finns folk i väntsalen.. Jag har ett kontrollsbehov och jag vet redan "hur" min framtid skall se ut men så fort jag påbörjar resan dit så byter jag fil och ändrar inriktning. Jag har gått media, sam och EL.

Denna tråd är ingen "tyck synd om mig", jag hoppas inte ni fick det intrycket. Jag ville bara skriva av mig lite och kanske få respons, någon som också har problem förutom sjukdomen BDD?

Jag är 19 år och har egentligen hela livet framför mig och jag har redan planerat min framtid 70 år framåt men jag kommer aldrig dit och jag tror inte jag ens kommer fylla 25, jag är egentligen en optimist men det är svårt att känna något hopp när allting går emot en.
Aja hej då..

[Synthesized]

Jag ville bara skriva av mig lite och kanske få respons, någon som också har problem förutom sjukdomen BDD?

Jag har en del saker utöver just BDD:n, men jag tror att det mesta ändå ursprungligen kommer från BDD (eller så är det BDD som har brutit ut pga andra problem?). Hur som helst så tror jag att om min BDD försvann (eller som jag säger, "om jag blev vacker") så skulle mycket av min övriga problematik att avta eller åtminstone inte vara lika mycket i vägen. När man har något väldigt jobbigt, som t.ex BDD, då blir ju varenda "småsak" ett stort problem. Hade man varit frisk i övrigt skulle det nog vara betydligt enklare att handskas med de andra problemen.

Många av de problemen som inte hade behövt vara så stora, blir tusen gånger större om man dessutom har BDD (eller någon annan sjukdom som är lika jobbig, antar jag).

[Malins mamma]

Hej och välkommen hit!  

Det är några saker jag undrar över.
Varför har du hoppat av de olika gymansielinjerna?
Är det pga stor frånvaro orsakade av ritualer eller osäkerhet för att vara tillsammans med andra personer. Eller har det bara berott på att du inte var så intresserad av just de linjerna?

Det är tänkt att du ska bli lärling till hösten, men vet alla (dina föräldrar, din studievägledare eller dyl.) om att du lider av flera energikrävande sjukdomar? BDD, OCD och spelberoende.

Om avhoppen beror på hög frånvaro och du inte känner dig bättre än så skulle jag nog rekommendera att du försöker bli sjukskriven och får behandling för dina sjukdomar innan du börjar på lärlingsjobbet. Detta pga att närvaro på jobbet är en viktig sak när arbetsgivare ska anställa folk.

Men om det är så att du tror att du klarar av att komma iväg så ska du absolut börja som lärling. Det vore ju det bästa.

Det finns hjälp att få mot alla dina sjukdomar, det borde vara KBT-terapi för alla  tre, så jag hoppas att du kan få det så du kan leva det liv du har tänkt dig.

Mvh Malins mamma

[Synthesized]

Hmm. Jag vill tillägga en sak, för nu ser jag att mitt inlägg kanske kan missuppfattas... När jag sa att "mindre" problem ofta blir större om man har t.ex BDD, så syftade jag inte på att dina problem skulle varit lätthanterliga om du inte haft BDD. Jag pratade mer om mig själv och om problematik i största allmänhet; dvs att problem, oavsätt hur svåra de är, ofta blir ännu svårare ju fler man har.

[Anonym]

Hej "Malins mamma" och "Stynthesized".

Jag förstår vad du menar "Synthesized" och jag håller med dig. Mitt egentliga problem är "BDD" för jag har haft detta problem sedan jag gick fyran i lågstadiet. Men jag bör dock tillägga att det inte var ett problem då på det sättet. Jag vill inte ens kalla min sjukdom för BDD då jag faktiskt har fått det bekräftat att min "del" är lite annorlunda och jag ägnar inte timmar framför spegeln, jag tänker inte ens på "problemet" om jag inte är med folk, enbart då jag känner att mitt område förvandlas till något mycket fulare och att jag då uppfattas som ful, rent av missbildad.

Jag är bara rädd att alla dessa mindre problem byggs upp och jag bildar andra psykiska sjukdomar, jag är och kommer förmodligen alltid vara rädd att jag skall tappa verklighetsuppfattningen och flippa ut. Men det tär på ens krafter att gå runt och vara rädd för sig själv så därför jag är rädd för att bryta ihop.

Till "Malins mamma":

Jag har varit intresserad av dessa ämnen och när jag väl har lärt mig ämnet så vill jag börja med något annat. Jag är tyvärr väldigt duktig på att byta inriktning, en såkallad "backup plan".
Det har varit en blandning mellan att inte orka gå upp på morgonen och att inte vilja träffa andra människor. Jag utför inga ritualer då jag inte tänker på mitt problem om jag inte befinner mig bland folk som jag inte känner.  Nej ingen vet om mitt problem då jag inte vill tala om mina problem för andra människor. Jag träffade skolkuratorn nu innan sommaren men jag valde att inte berätta allt. Hon trodde att jag hade social fobi(jag föredrar att säga social fobi). Jag gillar som sagt inte att berätta om mina problem och kommer säkert aldrig göra det.

Bli sjukskriven från vad? Jag har ju hoppat av plugget och jag arbetar inte för tillfället. Jag vet inte om jag kommer att klara av arbetet. Det beror helt och hållet på hur mycket människor och hur ofta mina rutiner kommer att brytas, jag gillar inte när det blir ändringar som jag inte kan kontrollera. Jo jag vet att det finns hjälp men jag kommer aldrig iväg till kuratorn/psykologen. Men jag har inga pengar för KBT och jag vill inte be mina föräldrar om pengar för det så då går jag hellre och mår dåligt.

Jag dagdrömmer ofta om ett bättre liv men jag är realist och förstår att jag aldrig kommer bilda en familj, skaffa ett fint hus, jobb och jag kommer inte bli lycklig, tråkigt men sant. Jag har inte sovit inatt så jag kanske är lite extra negativ men men.. Tack för svaren i alla fall hej då.

[Malins mamma]

Hej!

jag är och kommer förmodligen alltid vara rädd att jag skall tappa verklighetsuppfattningen och flippa ut.

Att du oroar dig för att tappa verklighetsuppfattningen betyder inte att du kommer att göra det.
Du kan slippa oron genom att varje gång den tanken dyker upp observera tanken, bli medveten om den och sen låta den försvinna utan att du reagerar på nåt sätt.

Tänk bara, "jaha, det var den tanken det, det är inget att bry sig om eftersom det bara är en tanke."

Att tanken dyker upp så ofta beror på att du förmodligen 1. Börjar oroa dig. 2. Du tror att det ligger nån sanning i den. 3. Du försöker få den att försvinna.
Tankar är bara tankar, inget annat.

Bli sjukskriven från vad? Jag har ju hoppat av plugget och jag arbetar inte för tillfället.

Sjukskrivning är kanske inte rätt benämning? Men jag tror att det finns någon ersättning man kan få om man inte klarar av att jobba eller gå i skolan om man är över en viss ålder (20 år??)
Kolla försäkringskassans hemsida.

Men det verkar kanske inte behövas i ditt fall eftersom du inte har några tidsödande ritualer eller andra värre problem att komma iväg till ett jobb (förutom morgontrötthet).

jag föredrar att säga social fobi

Jag håller med om att det kan vara lättare att prata om social fobi. Dels vet de flesta vad det är och om du inte vill gå in på exakt vilket utseendeproblem du har så underlättar det kanske att prata om social fobi istället.

men jag är realist och förstår att jag aldrig kommer bilda en familj, skaffa ett fint hus, jobb och jag kommer inte bli lycklig, tråkigt men sant.

Man kan inte veta vad som kommer att hända i framtiden så ta inte ut något i förskott.
Vem vet, om 10 år så har du kanske allt detdär vad du än tror i dag.....

Mvh Malins mamma