BDD/Självkänsla

[ESM]

Hej!

Jag intalar ofta mig själv att jag aldrig skulle acceptera att leva mitt liv som mindre än perfekt.
Jag skulle aldrig kunna tänka mig att vara normal/medelmåttig... och samtidigt nöjd? I min värld existerar inte det.
Men detta är väl sjukdomen som talar, eller?

"Att p.g.a. oförmåga att vara perfekt inte vara värd att leva ett lyckligt liv"

Beror sådana tankar på en låg självkänsla eller uppstår dem p.g.a. BDD? Eller är det så att BDD och ett bristande egenvärde, i regel alltid går hand i hand?

"Kan man ha sjukdomen BDD utan att ha låg självkänsla?"

För att försöka svara på min egen fråga så tänker jag att det först är när man inte lider av sin BDD som man på riktigt har stark självkänsla. Alltså att man har en inbillad syn på sig själv som ful/operfekt, men ändå inte låter sig själv må dåligt av det - DÅ måste man ju verkligen känna ett värde som MÄNNISKA.
Är detta ens möjligt för en bdd-drabbad, att aldrig ha mått dåligt för att ha sett sig själv som (inbillat, utan att vara medveten om det) ful?
Och betyder detta då att alla vi som lider av vår BDD även har dålig självkänsla?


Går det att förstå något av hur jag tänker?
Det är sent (eller tidigt?) och jag är trött... fick bara en tanke som inte gick att släppa.

Hälsningar,
ESM

[Insatiable]

Jag brukar också fundera på det här. Jag skulle aldrig kunna nöja mig med att vara normal eller medelmåttig. Ibland intalar jag mig att bara jag såg NORMAL ut skulle jag vara nöjd, men samtidigt tänker jag att min perfektionistiska sida aldrig skulle tillåta mig att se ut precis som alla andra. Den sidan av min personlighet tillåter mig ju inte att vara lika bra på mitt jobb som mina kollegor, skriva VG på ett prov eller tom. MVG och vara bäst i klassen/gruppen... jag vill ha allt man kan få, jag vill göra allting perfekt, vara bäst på allt osv. Jag blir aldrig nöjd. Ett MVG är inte värt mycket om jag inte skrev full pott på provet, ett VG är värt absolut ingenting om någon annan var bättre, och beröm från chefen eller att jag gör jobbet lika bra som mina kollegor är heller inte värt något om inte min chef ideligen påminner mig om hur duktig jag är & jag känner att jag faktiskt gör ett bättre jobb än mina kollegor (vilket jag förvisso kan känna korta stunder, men det räcker inte för ganska snart påminns jag om att jag visserligen gjorde det där bra, men det finns massor av saker jag kan göra betydligt bättre).

Jag vet inte om BDD är ett resultat av min dåliga självkänsla, eller självkänslan ett resultat av BDD. Jag vet bara att som mycket liten var jag annorlunda från i dag. Jag var mer trygg i mig själv & mycket gladare. Fast jag hade dålig självkänsla & var perfektionist redan innan BDD:n bröt ut. Men jag kanske skulle nöja mig lättare med saker & ting om jag inte hade BDD. Kanske skulle jag inte vara lika hård mot mig själv om jag inte led av BDD & kanske skulle jag ha lättare att acceptera situationer då jag inte är perfekt, främst när det gäller utseendet men även när det gäller andra saker? Ja, jag vet inte riktigt hur jag skall förklara hur jag tänker, men kanske var det liknande saker du hade i huvudet. Jag känner att det här inlägget inte alls blev som jag hade tänkt mig att det skulle bli. Egentligen hade jag tänkt skriva fler saker, men jag glömde bort dem. Det är så nuförtiden. Jag tappar ord, tankar & mig själv. Jag är så trött på det... litar inte alls på min hjärna. Allt är en enda gröt.

Jag tror hur som helst inte att man kan ha sjukdomen BDD utan att ha låg självkänsla. Hade man inte låg självkänsla före sjukdomen, så får man det åtminstone med den. Det känns som om flera tankar jag har om mig själv & mitt värde som människa, inte fanns där innan jag blev sjuk. Som sagt var jag perfektionist & hatade mig själv redan före jag fick BDD, men inte alls lika intensivt som jag gör nu och inte alls med alla dessa tankar jag har nu. Tankarna var andra & färre då. Det värsta är nästan att jag skyller allting på mitt utseende. Exempelvis har jag kommit underfund med att jag gjort exakt samma misstag på jobbet flera gånger i rad, och det är ett hyfsat allvarligt misstag... förhoppningsvis går det att rätta till (jag är säker på att det gör det), men jag har fortfarande gjort misstaget vilket får mig att avsky mig själv, och tänka att det aldrig hade skett om jag inte varit ful. Att skylla sina misstag på sin fulhet känns som en dålig bortförklaring, men jag tänker lite djupare än så. Typ: om jag inte varit ful, hade jag inte mått dåligt. Hade jag inte mått dåligt hade jag inte gjort misstaget, för jag vet att jag gjorde misstaget pga. att jag varit helt borta i huvudet på sistone som ett resultat av konstanta självmordstankar, tvångstankar och brist på sömn + biverkningar från tabletter.

//Insatiable