Jag är kille, 26 år, boendes i Stockholm. Jag har inte förrän nu förstått vad det varit för fel med mig. Jag har alltid varit sån att jag hellre suttit hemma ensam hela dagarna, än att vara ute och ränna. Anledningen till det är att jag inte tycker om att visa mig bland folk. Att få blickar är det värsta jag vet. Ibland känns det som hela världen stirrar ögonen ur sig. Om jag en morgon går ut, på väg till jobbet, möter nån som glor så har min dag börjat för jävligt och hela dagen är förstörd. Kan inte sluta tänka på det på hela dan. Personen måste ha glott på mig för att denne tycker jag är så jävla ful.
När det sen kommer till lediga kvällar och helger så vill jag vara hemma. Väl hemma kan jag nästan börja tycka synd om mig själv och hinna börja tänka att jag är såååå ensam. Vilket inte alls är fallet. Visst finns det kompisar som vill träffas och hitta på saker. Men jag vill ju inte. För det första har jag inga kläder jag kan ha på mig tycker jag, och sen är mitt hår förjävligt. Får panik av bara tanken på det. Nä, jag drar nån nödlögn om att jag har "migrän" eller nån annan åkomma. Allt för att slippa gå utanför dörren.
Om jag ändå nån gång går ut så känns det som att när jag kommer innanför dörren, så vänds alla blickar mot mig. Och det med ett hånleende på läpparna.
Antagligen så har jag en lättare variant av BDD. Jag klarar ju av mitt jobb och så. men så fort det kommer till att gå ut på stan, ta en fika i solen, gå på nattklubb eller whatever, då kör det fast. Sen i dagens samhälle, med alla trender och bla bla så blir man ju synad från top till tå. Folksamlingar är bland det värsta jag vet, då är det ännu fler som kommer glo på mig.
När det kommer till kläder så kan jag inte köpa någonting annat än märkeskläder. Allt för att minimera risken att nån ska tycka att jag har fula kläder på mig. Då kan jag ändå tänka, det är ju ändå dyra märkeskläder. Det är helt sjukt att det ska vara så. Men det är så det är. Likadant gäller skor då förstås, kan inte köpa ett par som är billigare än typ 500.
En plastikoperation har jag hunnit med. Jag trodde den skulle vara lösningen på mitt problem. Men det var den ju så klart inte. Visst har den hjälp till det bättre, men det var ingen lösning.
Jag orkar inte ha det så här längre. Jag tänker varje dag på att man blir äldre för var dag som går. Jag vill inte vakna upp en dag när jag är 50, och känna att jag inte gjort något med mitt liv. Att allt jag gjort är att ha suttit hemma hela min lediga tid.
Det som gör mig mest ont är att jag känner likadant inför min familj. När mor och far min bjuder in mig på middag eller sånt, så ljuger jag oftast och hittar på att jag är upptagen. Allt för att slippa göra sig i ordning och behöva ge sig ut bland folk. Att fixa mitt hår, som är kort, borde vara enkelt kan många tycka. Saken är den att jag kan ha i vax eller fudge eller va jag nu ska använda, sen börja fixa. Blir jag inte nöjd så måste jag tvätta ur håret och börja om. En gång blev jag tvungen att tvätta det 8(!) ggr innan jag kunde ge mig iväg. En annan gång sjukanmälde jag mig från jobbet i sista stund för att jag såg så ful och äcklig ut.
Jag orkar inte ha det så här. Jag vill kunna träffa nytt folk utan att behöva tänka på hur jag ser ut. Egentligen vill jag inte sitta hemma. Men det känns som jag måste. För det är inte så lätt att bara gå ut och tro att det ska fixa sig. Det gör det inte..
Det känns som jag är ensammast i världen om detta.
