Uppdatering 8 år senare.

Det var längesen jag var här inne. Hängde som mest 2006 & 2007, då drev Malin sidan. Hur mår hon idag? Pratade även med hennes syster, Christina. Minns när Malin talade ut om hennes BDD år 2003 i Renee Nybergs program på TV3. Det var så länge sen nu.

Jag minns när jag mådde som allra sämst med min BDD mellan 2003-2007. Jag ville skära itu mitt ansikte, ville skönhetsoperera ansiktet, stod och fixade frisyren i 30-60 min och kom ofta sent till skola och jobb. Jag minns alla gånger jag hatade att bli fotograferad eller filmad. Alla gånger man blir irriterad för att ljuset i ett rum var konstigt för man tänkte alltid hur folk såg ens ansiktsbild utifrån ljusstyrkan i rummet. Jag undvek att titta folk i ansiktet, gick alltid med huvudet nerlutad mot marken, slog ofta i bänkar, träd, gick in i människor. Allt för att göra människor en tjänst och slippa se mitt misslyckade ansikte. Det var så mkt. Så mkt som tog energi, kraft.

Idag har jag lärt mig att acceptera att jag alltid kommer att ha BDD. BDDn har blivit mkt bättre på senare år. Jag kan vara med på fotografier även om jag alltid ser konstig ut på bilder. Jag kan faktiskt titta människor i ögonen vid en konversation och jag kan hålla ögonkontakt med en vacker kvinna. Det gör inte lika ont i själen längre. Jag har slutat tänka så mycket på vad andra människor kan uppfatta och tycka om mitt utseende, jag har slutat bry mig och det har gjort mkt. Jag har accepterat att jag ser ut såhär, det är det här utseendet jag har fått och kommer leva med i resten av mitt liv. Jag har försökt bli kompis med det och det har gått hyfsat. Jag kan fortfarande komma sent till jobbet idag på grund av att frisyren aldrig vill sig. Fortsatt ljusskänslig och föredrar ett mörkare rum istället för ett ljusare då ansiktet blir mer framträdande. Jag har fortsatt fobi för speglar men jobbar på den biten. Vissa saker kanske alltid kommer att finnas med mig och det är okej.

Man är inte så ful som man själv tror. Jag trodde att jag var fulast i världen. Jag jämförde mig hela tiden och förlorade varje gång. Ibland brukade jag jämföra mitt utseende med människor som har brännskador eller missbildningar i ansiktet och tycka att jag var lyckligt lottad för att inte se ut sådär och det är jag och det är ni också. Vad man själv tycker stämmer inte alltid överens med vad andra människor tycker. Jag må inte vara snyggast i världen, men tillräckligt rolig och charmig för att attrahera människor i min närhet och tjejer och det är helt okej.

Vet inte varför jag skrev, ville bara skriva lite tankar. Hoppas ni orkar kämpa.