har nu vetat i 2 dagar att jag har BDD, känns riktigt psykat att veta att jag är mentalt sjuk... men också jävligt skönt på samma gång för de förklarar all skit BDD skapar, har haft det i ca 7 år nu (är 21) och har på sistone märkt mer och mer att det måste va något som inte är helt rätt med mig för de e helt omöjligt att detta är normalt. att jag inte kommit på det tidigare är helt förbluffande för mig. min BDD är framförallt mitt hår som är lika viktigt för mig som, ah vad är superviktigt för en normal person? vet faktiskt inte. är inte mitt hår perfekt i minsta detalj så ser jag så jävla ful ut så jag inte ens kan gå utanför huset. självklart stämmer inte det, har kommit såpass långt att jag faktiskt fattar att det inte stämmer, men det är ju fortfarande det jag ser... rätt galet! min hud måste också va fin och frisk annars är det inte bra alls...
jag har också för första gången sen det här började ett stadie då jag faktiskt är rätt nöjd med mitt utseende, vilket är helt SINNESSJUKT skönt, fyfan va avslappnande att inte behöva gå och kolla spegelbilden hela tiden. bara att kunna sitta och njuta av en fotbollsmatch är helt fantastiskt. går inte förklara hur dåligt jag Har mått, när jag va 14-17 så satt jag framför spegeln säkert 5-10 timmar om dagen, vissa nätter sov jag inte ens. men sen har det stegvis blivit bättre fram till idag. ska nu börja gå hos psykolog och sån där BTD eller va det heter, man ska tydligen kunna bli helt botad men det känns fan helt overkligt
men om det blir lite bättre så jag nöjd, förväntar mig inga mirakel. låter väl lite fel men jag älskar att det finns folk med samma sjukdom
kan verkligen inte prata om det här med varken mamma eller pappa eller nån annan, visst dom har förståelse och så men dom förstår ändå inte... ville bara skriva av mig lite
vill så sjukt gärna snacka med nån "likasinnad".
ha de bra alla
//joakim
