Jag är arton år gammal, går en finfin utbildning på gymnasiumet, jag är pratsam, trevlig och väldigt intresserad i det mesta. Jag har en underbar familj, jag har alltid haft vänner(konstigt nog).. Jag har aldrig blivit mobbad, men folk har påpekat en sak nån enstaka gång. Jag klarar av att gå till skolan och att åka lokalt nu men jag avskyr skolan.... Jag är konstant rädd att folk skall påpeka en sak i mitt utseende.. På senare tid har jag faktiskt inte ens brytt mig om vad andra tycker, jag bryr mig inte om någon får sig ett skratt över en sak i mitt utseende, det har utvecklats så pass att jag själv inte har någon lust att kolla på folk, jag orkar inte kolla upp från marken när jag går, jag vill inte ha ögonkontakt. Det låter kanske lite konstigt..
Som sagt jag är arton år, har ett bra liv annars om man räknar bort, svaga tvångstankar, "bdd", destruktiva tankar, overklighetskänslor, självmordstankar(nån gång i bland), kul att man föddes för att bli misslyckad, jag kommer inte leva som en vanlig människa, jag har aldrig haft en flickvän(18 år?




?? oh my god) jag kommer inte kunna bli yrkesmilitär, polis eller något annat intressant, jag kommer inte klara av mina studier, få ett jobb, bilda familj eller något annat som hör till i livet.. Jag får se hur länge jag orkar med detta, hade det inte varit för detta seglivade tålamodet att allt skall helt plöstligt bli bra och att jag kommer att bli normal. Vem skämtar jag med? Jag kommer aldrig bli bra, jag kommer alltid vara ett psykfall, jag kommer alltid att må skit.. arton år till i detta liv? Troligt... 10 år? 5 år? 2 år? 1 år? Jag är ganska säker på att jag knappast blir 50+ och må skapligt. får se hur länge man orkar med detta.. Mönstring om 3 månader också, jippy, proppfullt med människor...
Jag gick hoss en kurator på UM i typ 3 månader sedan skulle min kurator återgå till sina studier, det var väl för ett år sedan... Jag vill gå kog terapi, men jag orkar inte styra upp det, samma sak gäller det med att söka ny tid och kanske gå och snacka någon gång i veckan eller något.. Jag vill ju bli bra men det är hopplöst.... Ibland så tänker jag konstiga tankar, typ om att helt plöstligt svimma, bli inlags på psyket bara för att få ligga i fred och komma iväg från allt, att bli påkörk och brytta benen och bli sjukskriven från skolan i ett par veckor, eller att bara dö, helt naturligt, inge självmord eller något.. allt känns så hopplöst hehe..
Aja hoppas ni mår bra i alla fall

Ville bara skriva av mig lite... ni behöver inte svara