Tid framför spegeln!

[Marty]

Som många här har reflekterat över så verkar ju skillnaden mellan dåligt självförtroende och BDD väldigt vag. Vad exakt hamnar under BDD?

Att man är ful men vägrar acceptera det?
Att man inte är ful, men man själv tror det?
Att man inte tycker man är tillräckligt snygg - men samtidigt tycker man inte att man är ful?

Skulle vara trevligt om någon kunde svara på det?

Förövrigt anser jag att jag hamnar under "att man är ful, men vägrar acceptera faktum". Tid framför spegeln på morgonen? 1 timme till "rekordet" 4-5 timmar. Det är tur man har full flextid på jobbet.

[Vyssan]

Håller med dig igen.....


Vill tro att det är; att man inte är ful, men tror det!
Sett på tv om BDD och tjejerna/killarna som var med var inte alls fula! Snygga tom! *urk*

Vad skall man tro som sagt?

[Marty]

Jaså, på TV säger du?

Själv hade jag aldrig ens hört talas om BDD förrän idag på Aftonbladet.se

Har det gått dokumentärer om BDD på TV? När då, och på vilken kanal? Kommer det i repris?

Å andra sidan kanske det inte är värt att se på om man lider av BDD på riktigt. Är personerna som medverkar i programmet snygga så kommer man ju direkt kunna identifiera sig med dem.

[Anonym]

Wow!
Detta är första gången jag sett/hört andra människor uttrycka exakt den typ av besatthet jag haft i typ hela mitt liv.

Jag hoppas att ni som läser nu förstår att detta är äkta och en fruktansvärd kamp för mig,även om det kanske verkar som att jag inte har något att "klaga över". BDD finns tydligen i många olika nyanser...

Mitt problem har egentligen startat på ett märkligt sätt. Jag har alltid fått uppmärksamhet och komplimanger av folk för att vara vacker...men det är endast när jag har smink på mig! Jag har genom åren utvecklat en fruktansvärd besatthet när det gäller mitt utseende som håller på att förstöra mig helt.

Jag klarar inte att visa mig utan smink bland människor. Spelar ingen roll om det är i Konsum, på gatan eller på en öde ö... Jag känner en förgörande press att alltid vara PERFEKT! Jag kan sitta och sminka mig och fixa hår i 3 timmar...sedan välja kläder i en timme och när jag äntligen kommer ut genom dörren känner jag en vansinnig ångest och tycker att alla människor stirrar på mig och hånar mig bakom ryggen för att jag ser för "fixad" ut, har för mkt. färg i ansiktet eller helt enkelt bara ser ut att ha "försökt för mycket". Så går det förbi nån tjej som är sådär gyllensolbränd och totalt supervacker helt naturligt, och vips känner jag mig som ett stort överspacklat MONSTER...!!

Jag har hamnat i en riktig fälla där jag dagligen måste ha massa bekräftelse på att jag är vacker, att jag duger och att jag är älskad. Mitt självförtroende har sakta men säkert plattats ner till skosulorna och jag känner mig fruktansvärt olycklig och osäker.

Det jobbigast är, att när jag försöker prata med människor i min närhet om det här möts jag av totalt oförstående! Folk blir till och med arga på mig för att jag känner som jag gör, då de anser att jag inte har rätt till det! Men det hjälper ju inte hur mycket de än suckar och stönar att jag "ÄÄÄÄR ju inte fuuul!!" Hela mitt väsen talar om för mig att jag visst är det!! Varje gång jag befinner mig ute bland folk måste jag in på toaletter eller omklädningsrum osv. för att fixa till smink/hår/kläder 1000 ggr.

Måste stirra in i varje spegel el. liknande jag kommer åt. Droppen är nog när jag står och speglar mig i den kromade osthyvelns reflektion på jobbet!!! Det är ju skrattretande, det förstår jag ju...men ändå är jag milsväg ifrån skratt... Jag tror jag behöver riktig hjälp!

[Anonym]

Hej !

Känner igen mig i ovanstående nåt grymt. Precis så är det.
Ful som osminkad. Bluff som sminkad. Dvs åt helvete........
VARFÖR måste det vara såhär galet ?!?!!!
Jag vill inte. Jag VÄGRAR! Men ändå så gör man illa sig själv såhär.
Jag har oxå fått smickrande kommentarer, och oftast bara då jag är sminkad. Kan inte komma ihåg att det sagts nåt annars.
Men kan det vara därför man blivit mer otrygg osminkad
Har man associerat sminket som nåt positivt, man får mer uppmärksamhet. Man framhäver ju nåt som redan är vackert i sitt utseende egentligen. För trots allt så går de flesta utan smink, och ser ganska alldagliga ut. När man är sminkad så ser man ju liksom färggladare ut *s* och många kanske uppfattar det som en färgklick i vardagen och reagerar därför med kommentarer? Men, man känner sig som en bluff ändå därför att under ytan ser man ju "trist" ut. Men man är ju bara sig själv då ju. Naturlig.
Men det är inte gott nog när man lider av en fixering.
Och då tror man att ALLA andra givetvis oxå delar samma sjuka uppfattning om en.
För min del så har jag bättrat mig lite litegrann...förut vågade jag ju inte ens öppna dörren om jag var utan smink och rufsig i håret........HEMSKT !

[Malin]

Marty: Mig tar det ett minimum av 3 timmar innan jag kan visa mig för folk. Under min värsta period kommer jag ihåg att det brukade ta ca 6 timmar per dag (och oftast lyckades jag inte gå ut ändå), det absoluta "rekordet" borde ligga vid 8 nånstans. Usch.. inte undra på att jag är så förbenat trött på att sminka mig med tanke på hur mycket tid jag har tvingats lagt ner på det i mitt liv

Angående tv-program.. det som mig veterligen har visats i sverige om bdd är är ett inslag på Linda Nyberg och ett inslag på Rapport som jag själv medverkade i, sen har det även visats en dokumentär om bdd på Discovery några gånger (den kommer säkert visas igen så håll ögonen öppna).

Jag tror jag hamnar under två av dina kategorier eftersom jag har två olika "utseenden" - den sminkade Malin och den osminkade. Den osminkade hamnar under "Att man är ful men vägrar acceptera det" medan den sminkade torde hamna under "Att man inte är ful, men man själv tror det".

Jag är ful utan smink, det råder inga tvivel om det alls. Det jag är osäker på är om jag ser normalt ful ut eller om jag hamnar i en helt egen kategori där det inte finns någon annan som ser lika abnormal och konstig ut som mig. Jag tror jag skulle kunna nöja mig med "normalt ful", och det är det jag försöker jobba på.

Med smink borde jag se rätt normal ut att döma av vad andra säger. Men jag känner mig som en fejk och är ständigt rädd för att min mask ska bli genomskådad. Med smink är jag rädd för att få både mitt utseende och min insats med sminkningen kritiserat. Det känns nästan värre att få sminkningen kritiserad, eftersom det är något som jag själv är ansvarig för.

Du som skrev de senaste inlägget ovanför mig skrev "Man framhäver ju nåt som redan är vackert i sitt utseende egentligen". Det är ju så man borde göra, men det är inte efter den principen jag jobbar när jag sminkar mig. Jag försöker täcka över det som redan finns och måla på något helt annat

Att få komplimanger om mitt sminkade utseende kunde ge mig en positiv kick förr iaf, men numera känner jag mest att "Jaha, personen har inte insett att jag är ful och det är därför han överhuvudtaget ger mig uppmärksamhet. Det enda personen tycker om med mig är något som inte är äkta". Positiva kommentarer kan faktiskt skada på det viset att tron på att utseendet är viktigt förstärks, jag tror inte många tänker på det. Får jag komplimanger om mitt fejkade utseende så känner jag press på mig att jag måste fortsätta fejka. Det jag istället vill ha är komplimanger om min personlighet för det är äkta.

Vänliga hälsningar
Malin Sundqvist

[pelle]

Hej igen Malin!

Jag vet att sminket kan trolla bort mycket. Använder ju en del själv också. Jag har nu sett dig både på TV och dessutom en mycket fin bild på dig i Aftonbladet. Jag tyckte i.a.f att dina ansiktsdrag var mycket tilltalande och jag tvivlar starkt på att du klarar att sminka bort dessa anletsdrag, även om du har rejäl kläm på det. Hyn är ju viktig för att det ska bli en bra helhet, men du har i mina ögon väldigt fina ansiktslinjer, och så gillade jag ditt hår också. Jag tvivlar mycket starkt på att någon skulle tycka du var ful utan smink. Jag vet också att du struntar blankt i vad jag skriver nu, men ville bara säga min mening. Hoppas du får din vilja igenom till slut. Trägen vinner!

/Natthälsning från Pelle plutten

[Marty]

Var Malin, med i Aftonbladet? Jag trodde det bara var Mattias som var med där. Jag såg då ingen bild på någon tjej.

[Anonym]

Hej Malin!
Jag som skrev att "Man framhäver ju nåt som redan är vackert i sitt utseende egentligen" heter Eva! Hej hej!
Ja...Malin, du och jag är ju som kopior i tänkandet, och många med oss har ingen koll what so ever på verkligheten börjar jag misstänka.
Jag läste din artikel i Expressen och jag blev förvånad minst sagt!
Du är ju jättesöt!!! Och du tar nog inte till dig det, för när människor säger det till mig så rycker jag bara på axlarna och viftar bort det....ibland blir jag nästan arg för att någon säger nåt positivt till mig!!! Hur galet kan det bli?!?!
Men jag säger bara herregud vad är det vi gör mot oss själva?
Varför har det blivit såhär??? Frågorna är oändliga och det känns som om man aldrig heller kommer få nåt svar på dom heller.....

/Lilla jag

[Marty]

Ah, hittade Malin på Expressen och är lika imponerad av henne som av Mattias. Att ni vågar?

[Vyssan]

Hej Marty!

Det var på Discovery för ca 1 månad sedan jag såg programmet.

/e

[pelle]

Expressen var det ja. Bra att ni hittade den.

[Malin]

Tack för dina snälla ord Pelle Men du skulle nog bli mäkta förvånad om du såg vilken skillnad 3 timmar vid sminkbordet kan göra. Underlagskräm och puder gör inte såå stor skillnad, det som gör den största skillnaden på mig är ögon- och ögonbrynssminkningen. Utan det ser jag verkligen så bisarr ut att inte det finaste håret i världen skulle kunna väga upp det (inte för att jag har fint hår heller, men ändå ).


Tack till Eva också Jag är glad att höra att det har blivit lite bättre för dig. Själv öppnar jag aldrig dörren om jag inte är iordninggjord, och knappt ens då. Men jag försöker jobba på det, jag övade lite på ett par sotargubbar som behövde komma in i lägenheten för nån månad sen. Skrämde väl livet ur dom stackarna med mitt utseende

Mvh
Malin

[Anonym]

Hej!
Är en 23 årig tjej som har suttit och läst många av inläggen på detta forum och känner mig så förtvivlad över er alla, och över mig själv som lider av samma (BDD) problem som er därute. Det är så fruktansvärt sorgligt att vi tillåter oss själva att trasas samman inuti på detta sätt.

Jag vet att jag måste göra något åt detta innan det helt förstör mig själv och alla i min närmsta omgivning. Frågan jag har nu efter att ha läst så många ledsamma inlägg är:

VAD GÖR MAN ÅT DETTA? Finns det hjälp att få?

Jag är tacksam för att jag har fått ett namn på mitt problem, visste inte förut att det existerade en hel flock folk som känner precis som jag! Och det känns bra att få prata av sig, men jag undrar också om det någonsin kommer att leda till någon förbättring eller om man liksom bara sitter och "ältar" problemet!? Jag tror att vi behöver försöka bygga upp varandra mer, istället för att bara hålla med om hur jävligt allt är...!?(även om det ibland kan kännas tröstande att veta att man inte är ensam...)

Vi har nu kunnat konstatera att vi mår piss. Ok!
Är det nu någon som har POSITIVA erfarenheter av hur ni kommit att må bättre? Är det någon som kan ge tips eller råd om vart/hur  vi går härifrån. Hur tar man sig ur denna onda cirkel?
Snälla skriv, ni som har tagit er ur detta helvete och försök hjälpa oss andra som  är kvar!!!

Tack för mig!
/L

[Marty]

Hej L,

Jag svarade på detta meddelande (som du postat 2 ggr?) under "Spegelbilden".

http://www.bdd-sverige.net/forums/index.php?action=vthread&forum=1& topic=80

/Martin