Kanske kan hjälpa lite...

[Anonym]

Hej! Tänkte bara skriva att BDD:n kan bli bättre, även om man inte tror det! För mig har det blivit mycket bättre! Visst, jag sminkar mig jääätte länge fortfarande, men jag blir oftare nöjd nu och kommer iväg till saker jag planerat att göra. Jag tror att detta främst beror på:
1.Min antideppressiva medecin, vi ökade på den för ett tagsedan!
2. Att när jag först klarade en sak (hälsa på i skolan), märkte jag att det inte var så farligt och efter det vågade jag göra mer och mer.
3. Allt stöd- från familj och nära..och nu även stödet jag får från mina vänner. Jag har berättat det för nästan alla vänner och det känns mycket bättre när dom vet om det...Mina två närmaste vänner kan jag prata helt öppet med nu..om hur jag känner och dom lyssnar och försöker förstå, och säger mycket bra till mig också.

Jag tror faktiskt inte att min psykolog hjälpt mig. Det enda jag gjorde där var att prata om hur jag kände hela tiden och älta allt fram och tillbaka. Sedan hände det inget mera! Jag visste mkt mer än hon, så det var ju snarare jag som lärde upp henne. Jag bestämde mig sedan för att sluta gå där.

Men iaf, det allra bästa är nog om man får antideppresiv medecin. Problemen försvinner ju inte för att man äter det, men det är en liten hjälp på vägen. Jag har blivit mer positiv och gladare än vad jag var förut. Fick ofta utbrott och blev jätte ledsen när jag inte åt det. Och det är ju inget ovanligt att ta antidepp. medicin, jag vet hur många som helst som äter det.

[Anonym]

/Rebecca som skrev!

[Malins mamma]

Rebecca, det är så roligt att höra att du mår bättre!
Din erfarenhet av psykologen bekräftar tyvärr att det är dåligt med kunskapen om BDD. Ändå var hon väl villig att lära sig. Men det är klart att så länge du, patienten, vet mer än hon så är det ingen större vits att gå till henne.
Jag tror att du har så pass bra sjukdomsinsikt och kunskap om vad som hjälper så att du kan, med det fina stöd du har av familjen och vänner, jobba vidare med att bli frisk utan psykologen.
Du har ju också ett bra utgångsläge nu när medicinen har börjat verka.
Några påminnelser om vad du ska tänka på:

*Desto mer tid, energi och pengar du lägger på ditt utseende, desto värre blir BDDn.
 
Att du minskar ner på sminktiden är alltså jätteviktigt, både för att bli frisk och för att orka med skolan sen.
Enligt en undersökning sminkar sig "normala" i genomsnitt 12 minuter på morgnarna. Jag vet att du hatar att sminka dig men för att få andra rutiner så borde du träna på att göra allt på en kvart eller så. Du måste säkert ändra på ritualerna som du är van med och göra allt lite snabbare. Det kommer troligen att kännas fel och jobbigt men det är en del av din väg till att bli frisk.
Försök att avsluta sminkningen även om du inte är riktigt nöjd. Och försök att inte bry dig om tankarna som "säger" att det inte duger.
Ett annat alternativ är att inte sminka sig alls.

*Ändra ditt beteende så kommer dina tankar också att ändras.
 
Bete dig som att allt är okej och när tankarna och oron över utseendet dyker upp så bara observerar du tankarna men gör ingenting åt dom, bara låt dem passera. För att kunna göra det så är det bra om man känner igen BDD-tankarna så att man vet vad som är vad.

*Var inte så noga med det som har med utseendet att göra.
 
Alla ansträngningar man gör för att utseendet ska bli perfekt gör att BDDn blir värre. Det underlättar ju för tillfället på så vis att man kommer iväg ut men i längden så blir du mer och mer övertygad om att det faktiskt är något fel på utseendet och att det var tack vare att du var så noga som allting gick bra.

*Läs på BDDCentral vad Dr C och Anna skriver, speciellt "Questions for Dr Claiborn, (no challenges please)".

*Fortsätt med 2:an. Gör saker som är du är rädd för, för att ta reda på om de "förutfattade meningarna" du har är sanna eller inte. Att du tillfälligt känner en viss ångest eller rädsla är ett gott tecken. (Så länge man bara gör saker som inte orsakar någon rädsla så är man kvar i BDDns grepp).

Hälsn. Malins mamma