Har min sambo bdd?

Jag är rädd för att min sambo lider av bdd. Han påpekar ofta att han ser onormal ut och tycker att han är ful. Han har fixerat sig vid sitt hår och håravfall samt sina höfter. Han har googlat på olika kroppssyndrom för att diagnostisera sig själv. När jag säger att han är fin i t.ex en mössa så frågar han "är jag ful utan mössa?" Eller "ser jag dum ut i min andra mössa?" Han frågar mig dagligen vad som får honom att se bäst ut och om jag svarar tex att den blå skjortan passar väldigt bra idag så säger han själv att hans kropp är onormal och det är därför han inte kan ha något annat på sig. Om jag skulle säga att han har lite tandkräm eller mat på hakan blir han nervös och agerar i försvarsposition "ja, jag vet det" säger han hetsigt och går och tvättar sig fregnetiskt i ansiktet. Han kan ha haft en bra dag, sett sig i spegeln och inte sagt något tills han går en sista gång och jag märker att han blir nedstämd. Jag frågar då vad som är fel var på han svara inget, det är bara att jag ser så ful och konstig ut.

Det går inte en dag utan minst en till två liknande händelser. Han har aldrig pratat om plastikoperation men han tycker att det är mycket viktigt vad han har för kläder, hur han framstår, renlighet. Han tvättar sulorna på sina skor ofta för att det inte ska se ovårdat ut. Jag märker att han låtsas unna sig ekonomiskt men att det egentligen handlar om något annat. För mig är ekologisk och nyttig mat viktigt men när jag vill köpa det påpekar han ofta hur dyrt det är, däremot kan en märkesjacka eller skor bara handla om "bra kvalité."

Foto delen är ett kapitel för sig, grimaser och konstiga poser för att dölja saker som han ser och foto får enbart tas av honom. På hans id har han ett foto från ca åtta år tillbaka, han har lyckats använda gamla foton till id-kort från en tid när han trivdes med sitt utseende, och blir otroligt kränkt när någon påpekar att han inte går att känna igen på kortet.

Det har blivit värre med åren och hans humör börjar gå ut över mig. I morse sa han att han ofta har ont i munnen när han vaknar och jag berättar att det kan vara för att han tuggar i sömnen, han blir då arg och skriker ja men du snarkar ju! Jag blir ledsen, inte för att jag snarkar, det vet jag, utan för att han reagerar som han gör och han ber då om ursäkt och säger att han behöver jobba med sig själv och han försöker att inte klaga på sig själv som han gör.

Jag ska föda i dagarna och vill inte att vårt barn växer upp och lär sig dålig självkänsla. Jag försöker lyfta honom men känner att detta är utom min kontroll. Jag vill inte heller konfrontera honom med en diagnos då jag är rädd för att han ska tycka att han är ännu mer onormal. Jag vill inte att min älskade ska må dåligt och jag vill inte att hans dåliga självförtroende ska leda till självmordstankar.

Vad ska jag göra???!

/Sambon