Sår på huden, sår i själen

[twinkle]

Usch :/ Mår så sämst! Igår hade jag äntligen bestämt mig för att gå till skolan (hade inte varit där på hel veckan), men såg jag att jag var lite fnasig under ögat, bredvid näsan (blir så på vintern för mig). Och som ni andra HudBDDare känner igen så vill man ju inte ha det så... Så jag började skrapa bort det med naglarna (som blivit långa å vassa), å vad händer? Jo jag skrapar så det blir ett stort, illrött öppet sår! Panik!

Jag bestämmer mig iaf för att försöka gå till skolan och täcker över såret med ett plåster (som absolut inte ska användas till det området för att det är klister på hela det, och klistret fäster sen i såret som då inte kan läkas) men desperat som jag är så tar jag iaf på plåstret. Men får panik när det ser helst sjukt ut med ett plåster mitt i ansiktet och gör om ca 10 ggr (=inte alls bra för såret eftersom jag slet upp det hela tiden med klistret).

Till slut så missar jag bussen för att plåstret och sminket inte blir bra och då brister allt... Mamma får skjutsa mig (och hon blir assur över det då bilen inte kommer funka länge till om man kör med den innan den är lagad) och jag har jätteångest hela vägen in till busstation. Till slut så står bussen som jag ska ta där och jag känner en panikångest över att behöva gå ut i dagsljus, med kritvit snö som lyser upp allt det hemska i ansiktet. Så jag vägrar gå ur bilen och mamma blir väldigt väldigt arg. Hon skriker och säger "men då mailar jag skolan sen och säger att du slutar!" Och jag känner hur tårarna närmar sig ögonen...

Till slut så ringer jag min pojkvän (klockan var då ca 09.00 och vi skulle ses efter skolan egentligen för att tillsammans ringa efter en psykolog åt mig), och frågar om vi kan träffas om 1 timme istället (det tar så lång tid in till Stockholm). Han blir lite sur med svarar till slut ja. Och mamma fortsätter att skrika och vara förbannad.
Jag går ur bilen och smäller igen dörren och mår så fruktansvärt dåligt. Bestämmer mig för att ta nästa buss istället för att jag måste kontrollera hur sminket/plåstret ser ut innan jag sätter mig på en fullpackad buss... Kollar i en medtagen spegel och det ser hemskt ut för att jag inte hann göra klart hemma...! Får ångest igen men peppar mig själv i tankarna i stil med "klara det här nu!"

När bussen sedan kommer så sätter jag mig nästan längst bak (min favvoplats ) och vänder huvudet bort så fort nån kommer på... Åker en hel timme halvsminkad och är lite stolt för att jag klarade det sen när jag kliver av bussen Går direkt in på en toa väl framme och sminker mig mer. Försöker hela tiden förtränga plåstret som drar ner mitt utseende enligt mig...

Möter till sist pojkvännen och han möter mig med ett stort leende och säger att jag är jättesöt! (hmm... hade lite urringat så massa andra killar stirrar också vilket känns både bra och jobbigt...) Vi går till kulturhuset jag sminker mig lite mer och ser massa små mikroskopiska detaljer och plåstret i ansiktet och blir direkt på dåligt humör... Bråkar med pojkvännen som vill ringa till psykologen (för att det var det vi träffades för), men går sen in på en toa och sminkar mig sedan i ca en halvtimme till. Blir på lite bättre humör efter och försöker intala mig att ingen ser och ingen tänker på det jag ser och tänker på.

När min pojkvän sedan ringer till psykologen så berättar han allt: ångestattackerna, självmordstankarna, problemen hemma, självskadandet, BDDn (fast han säger "Hon är väldigt fixerad vid sitt utseende och känner att alla stirrar på henne, och hon fixar sig så länge på morgonen att hon inte orkar/hinner med skolan. Hon för därför massa ångest för att hon aldrig är i skolan och för att hon missar så mycket skolarbete"). Jag blir sur på honom då jag tycker att han framställer mig som en väldigt fåfäng människa. (För mig är fåfäng lika med nån som bara är intresserad av sitt utseende men inte lider av det.)

Psykologen ringer sedan upp mig och frågar om massa saker som han sa. Då försöker jag berätta om den här sjukdomen, att jag misstänker mig ha den... Det kändes verkligen löjligt när jag försökte förklara eftersom det kändes som om jag ville ha en bortförklaring till min ytlighet... Hon säger att jag får en tid inom en vecka och ringer hem till mamma för att fråga lite saker...

Så nu är jag nervös för hur det ska gå med psykologen och mår så dåligt över det här såret... För det hade blivit dubbelt så stort när jag tog av plåstret hemma sen och nu är det nästan 1 cm... Jag som troligtvis har s.k. hud-bdd mår dåligt över det då jag vet att jag kommer få ett illrött ärr där som jag sen måste sminka över hela tiden. Och det är just det där med att behöva sminka över som får mig att må dåligt, dels då det tar väldigt lång tid, är inte bra för huden, känns som att bära en mask och för att jag måste kontrollera hur det ser ut mellan varje lektion...

Hmm, det blev ett långt inlägg! Men det jag ville säga med det var att tveka inte på att söka hjälp för att det är så bra och skönt när det väl är gjort, å SKRAPA INTE PÅ HUDEN och var glad och nöjd för att du inte har mitt sår! ;P

Stor kram till er alla!

[vinterglas]

twinkle

Väldigt bra och öppet inlägg från dig!
Hoppas verkligen allt blir bra med psykologen och det.

Och ja,m hud-bdd suger. försöker att koncentrrea mig på annat men lite svårt ibalnd

som idag, var i stan, och jag ahr vart förkyld senaste dagarna så min näsa är lite "sliten" efter allt snorade och snytande.
detta såg jag ju föärstås i varenda spegel, samt alla finnar m.m.

+ att jag var osminkad.

fast jag är hellre osminkad och ful, än sminkad och ful (:

Kram från J!

[Smilla]

Hej twinkle!
Tack för ditt inlägg! Jag blev tårögd när jag läste det för det är precis så där jag har haft det! Och egentligen har jag det fortfarande så, fast det börjar bli bättre nu när jag får hjälp (på Karolinska). Det var i alla fall så bra beskrivet! Av hur det är att ha BDD, den ständiga skammen och rädslan som gör att det blir svårt att klara av ett normalt liv, och ilskan på sig själv för att man förvärrar allt genom att själv förstöra huden... Och föräldrar som inte förstår...

Starkt av dig att höra av dig till psykologen - och vilken fantastisk pojkvän du har som hjälpte dig med det första svåra samtalet! Se till att psykologen pratar med dina föräldrar och förklarar vad det här går ut på. Då kan de bli ett bra stöd istället. Din mamma vill säkert vara ett stöd för dig redan nu men hon blir nog så ledsen över att se att du mår så dåligt att hon inte riktigt vet hur hon ska göra.

Och så ett litet busstips som jag fått lära mig: Man ska titta på alla som går på bussen och går i gången och på alla som sitter runtomkring. Inte söka ögonkontakt, utan bara titta åt deras håll. Innan jag vågade göra det trodde jag att alla som satt på bussen var elaka monster som stirrade på mig med avsky... (låter inte klokt egentligen!) men när man väl vågar titta på de som sitter där så märker man att det är helt vanliga människor som sitter i sina egna tankar. OK, om man märker att någon tittar rakt på en själv så känns det ju inte direkt kul men lite av den där okontrollerbara skräcken försvinner i alla fall.

Stor kram!
/Smilla

[vinterglas]

Jag har ju problem med att sluta pilal och klämma såØfort jag hamnar framför en spegel. Fast jag har bättrat mig oerhört, men har trillat dit mågna gånger efter att jag började igen i torsdags så jag hade lyckats hålal mgi borta 3 ½ dag.

Men idag lyckades jag rätt bra.
Man frå nöta in tanken att "enda sättet att det blir bättre är att inet pilla"
det hjälper mig iaf lite.

det gäller att sysselsätta sig med annat än spegeln..

Måste verkligen klara en vecka nu.
Frånochmed idag och det att jag vaknade.
Jag tänker lyckas. så jag ser bättre ut och det går bättre och enklare nästa gång.

kanske jag en gång, lyckas sluta helt med bara några små infall ibland, som inet förvärrar särrskiklt mycket.

Fast mitt mål är såklart att sluta helt.  Sluta bry mig och bara ta det för vad det är.

Se bortom detr, och veta att jag bara ska göra iordning min hy, tvätta, och smörja in, och sedan låta det va, så blir det bäst.


Kanske inte hörde till ämnet men måste rensa lite tankar