Efter flera års grubblande, gråtande och ångest har jag nu tagit mod till mig och varit hos en läkare som jag hoppades skulle kunna åtgärda min defekt. Det började med ett sammanbrott där jag berättade allt om min ångest och hur dåligt jag mådde över mitt utseende för min familj och pojkvän. När de hört hela historien sa de i stora drag att "vi tycker inte du behöver åtgärda någonting, du är så fin som du är.. men om du mår så dåligt över det tycker vi att du ska genomföra operationen". Jag har inte vågat ta kontakt med någon läkare själv eftersom det inneburit att jag skulle vara tvungen att visa upp min defekt som sedan skulle studeras in i minsta detalj. Snacka om ångest! Men nu hjälpte min snälla mamma till med att kontakta någon som skulle kunna hjälpa oss.
Idag var det dags.. Vaknade med en svärm av fjärilar i magen som inte ville lägga sig förrän jag satt i besöksstolen på läkarens rum. (En privatläkare ska tilläggas) Där utbyttes de snabbt till ilska. Det började med att läkaren inte stängde dörren ut till väntrummet. Och inte vågade jag säga till om detta eftersom det varit tillräckligt med ångest att bara ta sig dit. Sedan började han undersöka min defekt. Snart kommenterade han: "Ja du är ju jätesned, hörru!". Min mage knöt sig och jag ville bara springa därifrån, men jag samlade mig och tänkte "Du vet redan om det, det är ingen ny information" och pulsen gick ner något. Han fortsatte att undersöka och sade sedan flera gånger samma sak; "ja det är ju jättesnett". Och efter varje gång han sade detta tillade han också ett litet flin!
Efter tredje gången han sagt detta fick jag nog och röt ifrån: "Det vet jag väl! Men går det att göra något åt?". Undersökningen fortsatte och läkaren var under hela denna tid minst sagt oengagerad och ointresserad. Till slut skrev han en remiss till en kirurg som han sade troligtvis skulle ta emot mig efter sommaren.
Allt som allt kan jag nog påstå att detta var en hemsk upplevelse. Att ha tagit mod till sig efter så lång tid och bemötas så negativt det första som händer gjorde mig inte direkt motiverad att fortsätta. Snarare brast jag i tårar det första jag gjorde när jag kom ut från kliniken, ville dra en påse över huvudet, lägga mig hemma i sängen och aldrig mer visa mig utomhus. Läkaren verkade heller inte säker på att det över huvud taget skulle gå att åtgärda defekten vilket gör mig ännu mer ledsen.
Hur som helst, nu ska vi uppsöka en annan läkare som jag förhoppningsvis känner mig mer bekväm med och som inte skrattar åt det som många gånger fått mig att vilja ta för många sömntabletter..
