outsiders 27 mars

[angel]

Någon som reagerade på kvinnan Kamila?

Brist på kärlek fick henne att operera sig för en halv miljon kronor.
Idag 10 år senare sa hon att allt var onödigt. Problemet var inte att se perfekt ut,  utan att bli älskad.

Såg inte början men kan någon fylla på?

[rosebud]

Det var just inte så mkt mer om hennes bakgrund förutom at hon kom från Polen och hade en önskan att vara söt och omtyckt och då valde hon att göra om sig helt och hållet..

Hon var mycket vacker innan allt det konstggjorda tycker jag

Hennes kille verkade lite skum...Han föll för henne då hon såg ut som en porrstjärna (enl sig själv) Men han var säkert bra

Jag kom att tänka på BDD när hon berättade sin historia

För övrigt blev jag mest tagen av kvinnan som genomgått bröstoperationen som misslyckades... Starka känslor ojoj

[angel]

Tack för ditt svar!

Jag kände också för kvinnan som hade misslyckade operationer.

Kamila från Polen gjorde dock störst intryck på mig, alla operationer och pengar förgäves...kunde varit jag.

Hoppas att detta ger ett wake-up call till de som opererar sig -oavsett BDD eller inte. Dock har jag stor förståelse för ingrepp som bidrar till att personen i fråga kan leva ett normalt liv. Själv har jag genomgått en näsplastik efter ett par smällar. Följden blev att jag vågade mig ut igen. Men efter det fick jag "nippran" på att lösa mina känslo- och tankeproblem med alla möjliga operationer. Det blev min dröm, att befinna mig in ett euforiskt drömtillstånd om hur jag skulle kunna se ut för att bli nöjd och se "normal" ut. En besatthet....

Idag vet jag att näsplastiken var rätt, men all annan plastik hade inte gjort mig frisk. Ändå önskar jag göra vissa ingrepp men bromsar mig själv då jag vet att det löser inte BDD:n.

Min kära mor håller med mig om detta, jag tackar henne att hon har bedömt mig rätt hittills.

Med kärlek till er alla,
Angel

[pelle]

Plastikoperationer blir definitivt ett beroende. Jag trodde inte det efter första ingreppet, men så är det! Jag vet inte vad jag vill uppnå längre.

Pelle

[Malins mamma]

Pelle,
jag tycker att du ska stanna upp lite och tänka igenom hur det har varit och vad resultatet har blivit.
 
Har du fått större självförtroende av operationerna?
Har du (i dina ögon) fått ett så mycket bättre utseende som man kan förvänta sig med ledning av hur mycket det har kostat?
Har du börjat våga gå ut för att träffa tjejer utan att bekymra dig för ditt utseende?
Har ditt liv blivit bättre för varje operation?
Har du blivit av med BDD:n?

Om det hade varit som du hoppades på så borde svaren vara "ja" på alla frågor, men det blev det väl inte...??
Därför att det går inte hur mycket man än försöker att bota ett psykiskt problem med fysiska åtgärder.

Jag vet inte vad jag vill uppnå längre.

Det är en bra sak att fundera över. Min gissning är att du bara vill vara en vanlig människa och leva ett normalt liv, utan att din tillvaro blir förstörd av dina tankar på utseendet.
De kortvariga kickar du får av ingreppen kan väl inte vara värda så mycket att du missar hela ditt liv för dom....?

Pelle, du har ju varit med här på forumet ifrån början och jag vet att du har mycket kunskap om BDD. Det är bara en (stor?) sak som du måste göra och det är att verkligen inse att du faktiskt har BDD och att du (själv eller tillsammans med en KBT-terapeut) satsar på en psykologisk behandling i stället för plastik-kirurgi. Det är kanske inte så lätt, främst pga att BDD:n är så otroligt stark ... den vill hålla dig kvar i sjukdomen, och sen att det inte är så lätt att få en bra KBT-terapeut.

Hur ser du själv på det här nuförtiden?

Mvh Malins mamma

[pelle]

Jag känner mig mest orkeslös och viljelös. Jag har inte fått större självförtroende av operationerna och det är väl bara tandfixningen jag e relativt nöjd med. Jag har även blekt tänderna två ggr. Har lagt ner över 100 lakan på alla operationer och det har det inte varit värt, även om man får kortvariga kickar av det. Nu ska jag till Sophiahemmet och försöka reparera en ärr(keloid)bildning med cortinsonsprutor. Tjejer och jag går inte ihop, så är det bara. Det har jag lagt åt sidan totalt. Får väl som en munk hela livet.
Och jag vet inte om jag har nån större kunskap om bdd heller för den delen.


/ pelle

[Malins mamma]

Pelle, vad tråkigt att du låter så uppgiven.
Jag vet att BDD:n är för j*vlig, och att du hade så stort hopp om att operationerna skulle hjälpa.
Men du ska veta att det är många som har gjort detsamma före dig, därför att det för många känns som att operationer är den enda utvägen. Tyvärr är det är lika många som har blivit besvikna för att livet inte blev bättre efter operation/en/erna.
 
Men försök se det som en erfarenhet och inte som ett nederlag. Det är inte för sent för dig att bli frisk än, tänk på Anna som var 48 år när hon blev frisk.    Hon hade också opererat sig flera gånger men såg ingen förbättring ändå ... då.
Inte förrän hon blev frisk kunde hon se hur operationerna blev.

Pelle, jag tror att du har läst det mesta som jag och alla andra har skivit här, därför tror jag att du har iaf en stor teoretisk kunskap, men jag förstår också att det är en annan sak att omsätta det i praktiken i sitt eget liv.

Jag skulle så gärna önska att du fick ett bättre och "lättare" liv, du är en så trevlig och omtänksam kille och det är så himla synd att BDD:n hindrar dig (och alla andra BDDare) från att ha ett bra liv.

Tack för ditt svar!  

Hälsn Malins mamma