Anhörighetsgrupp

[Superwoman]

Hej allihop!

Jag gör nu ett nytt försök att finna intresserade till en anhörighetsgrupp. Vi som finns kring våra kära som är drabbade av denna jobbiga sjukdom, har stor betydelse. Det är vi som kan hjälpa dem att hitta vägar för att få hjälp och det är vi som behöver veta hur vi ska agera för att vara det bästa stödet.

Det är också så att vi alla har olika erfarenheter att dela med oss av och kan på så sätt vara ett stöd för varandra. Av denna anledning, tror jag att det vore bra om vi kunde "organisera" oss. För som grupp kan vi också hjälpa alla drabbade att bli synliga och få den rätta hjälpen. Kanske kan vi ta en första kontakt här?

Svara här eller maila mig på
stalkvinnan_68@hotmail.com

Mvh Superwoman

[Anonym]

Hade varit otroligt lättsamt för oss drabbade om våra anhöriga hade god kunskap om vad vi går igenom dagligen.
Ett enormt önskemål från min sida är att mina föräldrar ska förstå hur jag tänker och känner. För tillfället känner jag att de finns där för mig på ett trösterikt sätt men inte att de mentalt förstår min kamp.

[Superwoman]

Hej!
Vad bra att dina föräldrar finns där för dig, det är viktigt tror jag! Och jag förstår vad du menar med att det är viktigt.

Men en annan aspekt är den, att jag som mamma ofta känner en sådan förtvivlan, det kan verkligen svänga från dag till dag. Det är som att jag följer med i ångestdykningarna, istället för att stå fast och faktiskt göra det rätta istället. Jag tror att det nog hjälper att läsa på, men det är nog också viktigt att få lyssna till andras erfarenheter och tips, sådnat som kanske inte alltid står i en bok.

Ibland kan jag känna att jag förstår och att jag vet att det och det beteendet beror på sjukdomen, men andra gånger är jag osäker och kanske t.o.m. blir arg och säger fel saker! Och det här tror jag beror dels på känslorna men också att min kunskap inte är tillräckligt stor.

En sak vet jag i alla fall att jag förstår redan nu, och det är ångesten, för den har jag fått smaka på, det vill jag lova!

Jag kan också känna igen vissa tankar från mig själv och fr.a. min uppväxt. Men för mig blev det aldrig ett handikapp som hindrade mig så mycket, det har snarast varit tankar som har fått mig att må dåligt och få en fösvagad självkänsla. Med åldern har dock det hela blivit bättre, men jag vet lite hur det kan vara när utseendet känns som en boja.

Som sagt, tack för att du delade med dig och stöder tanken på en anhörighetsgrupp, jag tror verkligen att det gynnar alla! Och det finns ju många anhöriga, inte bara föräldrar utan syskon, vänner far- och morföräldrar, osv. Så om ni orkar, uppmuntra era nära och kära att titta hit och ta kontakt med mig!

Mvh Superwoman

[Nettan]

Hej!
Jag tycker det låter intressant med en anhöriggrupp. Har tycker det är synd att det inte framgår här hur många som är intresserade.
Förhoppningsvis har du fått många svar på din mailadress.
Jag tycker själv att man kan känna sig ganska ensam i sin situation som förälder och därmed ibland i behov av både lite "peppning" och goda råd.

Mvh
Anette

[Superwoman]

Hej!
tyvärr har jag bara fått ett svar... Så med mig och Malins mamma, så är vi tre.
MEN, jag är helt övertygad om att det finns en mängd fler därute, man kanske bara inte har hittat hit. Skulle det vara så att någon är det, men drar sig för kontakt, så vill jag bara uppmuntra ännu en gång, det är viktigt med stöd! Och att möta förståelse, som det är nu, finns det nog ingen i min omgivning som egentligen inser vad det är att leva med detta i familjen.

Så tveka inte, hör av er! Antingen här eller per mail!

Mvh

Superwoman

[Gabriella2]

Hej.
Jag är mamma till son på 16 år som har BDD.
Han har haft OCD sedan han var 5 år och sedan tonåren har det övergått till BDD. Nu är han inlagd på BUP för första gången eftersom ångesten blivit så stor att han hotade med självmord flera ggr per dag.
Jag vill hemskt gärna ha kontakt med andra anhöriga, vänner, själva drabbade. Det är oerhört svårt att veta hur man ska bemöta sitt barn och även att orka med ibland. Och på barnpsyk verkar de inte ens veta vad BDD är för något.

MVH Gabriella

[Gabriella2]

Kom på en sak till.
Visst är det svårt att förklara, alla som hör min son klaga på sin hud och på sina ärr skakar oförstående på huvudet och säger: Va..  han har ju inga ärr, finnar!

Jag brukar försöka förklara att det är ungefär som att ha anorexia..  

/Gabriella

[Superwoman]

Hej Gabriella!
Jag såg ditt inlägg på Ananke och har skrivit ett svar där. Hör hemskt gärna av dig, för jag tror vi anhöriga har väldigt mycket att ge varandra. Ofta känns det som att vandra i ett oförstående mörker, då man försöker lära sig en massa om sjukdomen, för att kunna ge det rätta stödet. Samtidigt ser och hör man på omgivningen att de inte kan förstå detta på något sätt. Man känner sig ensam helt enkelt! Och då ska vi inte tala om hur de drabbade måste känna sig!!

Jag har fått ett svar nu, som sagt, och den känslan det gav att bara få kontakt med någon i samma situation, var överväldigande! En sorglig lättnad. Vi anhöriga är ju trots allt i en annan situation än den drabbade. Vi har ett annat perspektiv.

Hör av dig, så bygger vi ut vårt nätverk. Och vi behövs, för sjukvårdens förståelse är ju också marginel...

Hälsningar

Superwoman

[Superwoman]

PS Långt innan jag hade hört talas om BDD, sa jag till min dotter att du beter dig som om du hade "utseendeanorexi"! Det är en mycket talande beskrivning tycker jag! DS

[Superwoman]

I skrivande stund är vi nu fem anhöriga som har etablerat kontakt, så om du är anhörig, tveka inte att höra av dig! Ju fler vi är tillsammans..

[amav]

Bra initiativ!

Jag tror också att det är bra att ni är ett gäng som har en pågående diskussion och ett utbyte av erfarenheter.

Jag tror att det är problematiskt att agera terapeut och hjälp, samtidigt som man är i en bekräftelsegivande situation. Därmed tror jag att ni borde göra klart för era anhöriga att ni inte kommer ge någon bekräftelse alls (typ "nej, du har inte ful hy"), åtminstone i exponeringssituationer.

Det är bara min egen erfarenhet, men jag tror inte jag är ensam. Detta till synes paradoxala, att inte säga emot, är faktiskt lugnande. Man kan koppla av i förvissningen av att ens anhörige inte kommer säga något alls om ens utseende. Fokus ligger inte där. Fokus ligger på att handla och tänka mer korrekt.

Min flickvän vet att jag har/har haft problem med BDD-saker, men hon gjorde klart från första början att hon inte kommer komma med några försäkringar överhuvudtaget kring att jag skulle se ok ut. Så, jag kan alltså koppla av. Och, som tur var kommer hon ganska ofta med gillande kommentarer kring mitt utseende, och då kan jag ju ta dem på allvar iom att hon inte säger sådant för att vara snäll.

Kolla bara på dom i "BDD och förhållande"-tråden, "Förvirrad"-tråden etc. Dom verkar samtliga ha partners som gillar dem, har försäkrat att de tycker dom ser bra ut osv. Var har det tagit dem ngnstans? Ingenstans. För, det är dom som har provocerat fram kommentarerna. Dvs., de har frågat i linje med ett säkerhetsbeteende. Och, när man ger efter för säkerhetsbeteenden så kommer inte tryggheten som man tror. Däremot ökad ångest.


Jag tror också att det kan vara bra om ni kan vara med i förberedande, och ev. i utförande av exponeringar. Göra olika kontrakt, typ "du ska gå ut 10 ggr idag utan smink, och det ska du göra i 20 dagar i rad". Det är bra att ha någon som styr upp saker.

Vidare är det ju bra om ni kan finansiera lite äkta KBT åt era anhöriga, förutsatt att de inte har stålar nog. Det är inte särskilt dyrt om man ser till hur snabbt det går.


/Amav