uppe i full dos nu på medicinen (paroxetin), vilket för mig är 20 mg. sömnen börjar bli bättre även om jag fortfarande vaknar grymt tidigt. lite frustrerande i början eftersom jag har föredragit att sova länge då dagen inte blir så lång att uthärda då... fast i längden är väl det kanske en positiv biverkning. inga problem med att ta sig upp ur sängen... har annars inte känt några uppenbara biverkningar. illamående, ökad ångest, yrsel etc är tydligen ganska vanligt första veckan. lite torra ögon har jag dock känt av men det kanske blivit extra påtagligt eftersom det blivit kallare.
ett klart framsteg har jag gjort. jag hjälper min mamma med musiklektionerna på en låg-mellanstadieskola. jag brukar alltid bli knallröd i ansiktet när jag får mina ångestafall vilket i sin tur bara ger mig ännu mer ångest... därför var jag jättenervös innan första lektionen. barn brukar ju kunna vara rätt grymma... men jag tror inte jag rodnade en enda gång! till och med min mamma blev förvånad och frågade efteråt varför jag inte blivit röd i ansiktet?!
en annan positiv sak... de senaste månaderna har jag haft så lätt att bli arg och irriterad på andra. egentligen är det förstås mig själv och bdd:n jag är arg på men det har gått ut över min familj, framför allt min pappa. något håller på att förändras där. dessutom har jag lättare för att skratta. ibland helt utan anledning. men hellre det än att börja stor-tjuta utan egentlig anledning...
jag måste säga att jag haft en enorm tur (äntligen!) med psykologen. hon har visserligen inte någon erfarenhet av just bdd (mest arbetat med tvågsbeteenden) men hon var på seminariet på KI tidigare i höstas. och framför allt, hon är villig att lära. redan till andra gången jag kom till henne hade hon läst på och beställt material och böcker (bl a "the broken mirror"
. det känns att hon tar mig på allvar och faktiskt är mån om att jag ska bli bättre. vi är ett team. tanken på att jag ska redovisa mina ansträngningar för henne gör att jag anstränger mig lite extra dagar som känns jobbiga. återigen, det är de svåra dagarna som jag kan göra några egentliga framsteg. det är bara när lejonet finns där som jag kan träna på att stå kvar.
till nästa gång ska jag ha lagt upp mina mål med behandlingen. jag har redan börjat skissa upp dom. kortsiktigt, de närmaste månaderna, vill jag satsa på:
-regelbunden avslappning
-förmåga att hantera bakslagen, även negativ kritik och kommentarer om mitt ansikte
-hitta ett bra belöningssystem att belöna mig med när jag utmanat lejonet och på så sätt stanna upp och njuta av segerns sötma. inte så bra på sånt... bättre på att fokusera på misstagen...
-återskapa ett socialt liv
-börja på skolan igen
långsiktigt:
-bättre självförtrtoende
-hantera speglar
-klara beröring i ansiktet
-våga lita på vänner/pojkvänner att jag duger bra som jag är, osminkad!!
-klara mig utan medicin!!!
dessutom ska jag skissa upp min ångesthierarki när det gäller bdd. under täcket är noll och speglar i stark belysning är 100! det däremellan kräver lite mer eftertanke eftersom jag sen ska kunna följa den och se mina framsteg. viktigt att det kommer i rätt ordning då...
kommentera/fråga/tipsa gärna. jag behöver all hjälp och stöd jag kan få. jag har redan svalt min "stolthet" och med den klyschan om att "ensam är stark". den här sidan fungerar lite som mitt vattenhål...
nu ska jag och mina två finnar på näsan ge oss iväg på musiklektion...grrrr
kramkalas em.
