när man fortsätter kämpa

i fredags var jag på julfest på skolan i sthlm. var så nervös när jag gick in genom dörrarna att det gjorde ont i magen... men det gick bra! och inte bara det...jag hade kul!

jag vet inte vad jag hade förväntat mig... antagligen att alla skulle peka på mig och skrika att jag såg fruktansvärd ut utan täckstift, underlagskrämer, puder, rouge... att jag skulle gå hem och inte visa mig. det är märkligt hur dessa tankar kan få fäste i mitt huvud. ett huvud som annars tänker helt normala tankar. skulle tro att kanske en eller högst 2 personer i fredags lade märke till att min ansikte såg annorlunda ut. och det var utan tvekan tjejer som intresserar sig väldigt mycket för smink. varför är jag då fortfarande så rädd? jag vet ju att de personer som faktiskt skulle döma mig för att jag inte använde smink är personer jag kan vara glad över att slippa ha i mitt liv!!! två röster med helt olika budskap utkämpar en strid i mitt huvud.

de senaste dagarna har jag tänkt mycket på om jag skulle sluta med medicinen. nu mår jag ju faktiskt bättre? och jag vill absolut inte äta medicin fler dagar än nödvändigt. däremot kommer jag inte i framtiden ha något emot att ta till det igen om det kommer fler perioder när jag verkligen är dålig... avskyr att jag hela tiden får nya varianter av medicinen! först seroxat, sen paroxetin från ett läkemedelsföretag, och nu från ett annat. jag vill att tabletterna ska se likadana ut och ligga i likadana burkar! spelar ingen roll om apotekarna säger att de innehåller nästan exakt samma substanser. jag är en typisk placebo-patient! idag tog jag för första gången ur den nya burken. blev genast orolig... paroxetin GEA 20mg heter dessa. någon som äter dom som kan lugna mig?

hur som helst pratade jag med min syster om det igår och hon fick mig att i alla fall gå med på att äta medicinen under övergångsperioden nu när jag ska börja skolan för att inte riskera något... efter ett par veckor, när jag känner mig lite tryggare, kanske jag kan testa att sluta. i värsta fall är det ju bara att börja igen...

i dag är det årets sista psykologbesök. tror vi skulle fundera ut några bra repliker som jag kan ha i beredskap om jag skulle få kommentarer och kritik för mitt ansikte. repliker där jag står upp för mig själv och som jag i efterhand kan känna mig stolt över. låter er veta om vi kommer fram till något bra!

kramkalas em.