Hejsan...
Jag tycker det känns så hemskt att ni känner så här, jag har varit där själv och vet hur jobbigt det är. Brukade sminka mig minst tre timmar varje morgon innan skolan. Blev kallad häxan, målarlådan, shackalen, sminkhoran osv i skolan i tre år utan att lärarna ingrep det minsta. De kunde inte precis ha missat det, eftersom jag gick till dem och talade om det.
Tänkte varje sommarlov, att jag skulle ta livet av mig innan skolan började igen och att jag därför kunde må bra över sommarlovet, för jag skulle aldrig behöva gå tillbaka till skolan igen. Fast det gjorde jag ju...
När gymnasiet började orkade jag inte med alla kommentarer och blickar om mitt utseende. Jag hade väldigt mycket smink på mig, men det var nödvändigt för mig för att jag skulle våga visa mig över huvudtaget.
Jag hoppade av min linje. Hade nerdragna persienner och tjocka mörkröda gardiner för fönstrena. Bara myslampor på rummet, drog alltid för ett draperi till fönstret i badrummet när jag kollade mig i spegeln där. Jag grät nästan jämt. Jag kunde vakna på natten av att jag grät.
Började praktisera på ett älderboende en dag i veckan. Det var allt jag orkade med, och så gick jag os en teraput hos Bup en gång i veckan. Jag hade läst om Malin och Bdd i en tidning och förde det på tal någon gång för teraputen, men hon kände inte till den sjukdomen. Hon hjäpte mig att prata igenom allt, så jag fick lite hjälp av henne där ändå.
Sedan fick jag något konstigt exem i ansiktet. Då menar jag hela ansiktet. Det svullnade upp och översta hudlagret blev knastertorrt, så jag fick långa rynkor i hela ansiktet. ( Kanske en allergisk reaktion från ett natur hudvårdspreparat som jag prövade). Jag köpte då eksemkräm på apoteket och fick hur mycket finnar som helst, som blev infekterade och inte kom ut, eftersom det översta lagret av huden var knastertorrt. Det sved när jag sov på ena sidan i ansiktet, och jag fick sitta med is och kyla eksemet på dagarna, eftersom det sved hela tiden. Jag gick till en hudläkare och fick tetracyklin, efetrsom finnarna hade förjat sprida sig ända ner på halsen, och även den hade börjat svullna upp. Jag såg jättetjock ut och kunde knappt öppna ögonen.
Finnarna började bli bättre, men jag gick nästan bara ut när det hade blivit mörkt, och då med en halsduk upp till kindknotorna och en lugg långt ner i pannan, för att dölja finnarna. På dagarna satt jag och målade nästan hela tiden, och satt även på min balkong. Jag satt inte uppe på bänkarna, utan på balkonggolvet, så inte mina grannar skulle se mig. Om jag mötte någon på kvällen då jag var ute, vände jag bort ansiktet.
Min familj har inte sett mig utan smink sedan jag var 10-11 är gammal,och nu är jag nitton. Min pojkvän har aldrig sett mig utan smink. Bara min bästa kompis har gjort det en gång.
Finnarna har blivit mycket bättre nu. Mitt sminkproblen också. Nu behöver jag bara lägga 40min varje morgon på att göra mig i ordning. Jag kan visa mig lite halvrisig ibland, med lite otvättat hår. Jag behöver inte färga håret lika ofta heller, för att dölja att det är vad jag kallar för grått. Jag vet inte riktigt vad förändringen är egentligen. Men det är nog att jag har tvingat mig att kontollera problemet så mycket jag kan. Det ska ha så lite kontoll över mitt liv som möjligt. I offentliga miljörer, där jag inte kan för'ändra mitt utseende ( göra mig i orning) undviker jag speglar. Det är lika bra. Jag mår mindre dåligt av det. Annars tror man bara att man har blivit så fruktansvärt ful, så fort man har gått hemifrån.
Ooooppps! Det där blev fasen en hel novell.
Det jag ville ha fram var- Att det kan bli bättre, bara man kämpar. Bemöt problemet med ilska, om någon kollar taskigt på dig, tillåt dig att se sur ut mot personen. Tro inte att det är fel på dig. Det är den lilla perfekta apan ute på stan som har problem.
Jätte kramar till alla! Skriv gärna och kommentera, fråga mig saker, eller vad som helst.
Bye bye Snyggingar!
j_wallander@hotmail.com
