Nu står jag snart inte ut längre!!

[nästan_perfekt]

Jag har haft det såhär för länge nu,jag vet inte hur många år till jag ska behöva stå ut.. jag har verkligen förlorat allt.. jag har inte längre något att kämpa för.Allt känns så hopplöst,jag vet inte hur jag ska orka det känns ibland som om det vore bättre att bara göra slut på allt,för i mitt liv för jag har verkligen ingenting att leva för.. jag har haft det såhär så länge att jag har glömt hur det är att leva ett normalt liv.. det här har blivit min vardag.. det är hemskt.. jag hatar det verkligen,och jag undrar varför det just drabbar mig av alla människor,vad har jag gjort för att få det såhär? och jag hatar verkligen hela min kropp,den är min största fiende.. det känns som att det är den som har gjort det såhär och förstört allt.. 

[twinkle]

Du är inte ensam, jag vet precis hur det känns. Du måste ta kontakt med en psykolog för man kan nog inte lösa detta själv, det är för komplext...

[Beskyddaren]

Vet hur du känner. Bland det läskigaste är när man bara accepterar att leva ett liv som är såååååååå långt ifrån det normala för en 20 åring. Att enbart sitta hemma och lyssna på musik. Inte träffa någon annan än mamma och pappa. Inte göra något annat än att vandra mellan tre punkter i huset. Sängen, köket, badrummet, Sängen, köket, badrummet, Sängen, köket, badrummet. Har gjort så i fyra månader nu. Fick sådan jävla ångest hela tiden förut. Allt man missar, alla fester, sommarnätter som rusar förbi, vänner som vill ses, bada i havet, konserter man vill se... Men nu "orkar" jag inte ens ödsla energi på att få ångest över det. Jag är helt nollställd. Jaha. Jaha. Det är väl såhär det är. Accepterar bara att jag inte kan komma iväg på ett skit. Accepterar att mitt liv är i en morgonrock och att cirkeln aldrig spricker sönder utan. Har ändå hela tiden någon form av hopp. Tänker en svag tanke...Men nästa vecka kanske. På måndag. Men måndagen kommer och inget är förändrat. Samma känsla, samma instängdhet. Nu har jag hunnit tänka "nästa-vecka-tanken" så många gånger att 4 månader passerat. 4 månader då inga framsteg gjorts och inget konstruktivt eller glädjande skett. Hjulet rullar. Livet rullar. Förbi.

[nästan_perfekt]

Vet hur du känner. Bland det läskigaste är när man bara accepterar att leva ett liv som är såååååååå långt ifrån det normala för en 20 åring. Att enbart sitta hemma och lyssna på musik. Inte träffa någon annan än mamma och pappa. Inte göra något annat än att vandra mellan tre punkter i huset. Sängen, köket, badrummet, Sängen, köket, badrummet, Sängen, köket, badrummet. Har gjort så i fyra månader nu. Fick sådan jävla ångest hela tiden förut. Allt man missar, alla fester, sommarnätter som rusar förbi, vänner som vill ses, bada i havet, konserter man vill se... Men nu "orkar" jag inte ens ödsla energi på att få ångest över det. Jag är helt nollställd. Jaha. Jaha. Det är väl såhär det är. Accepterar bara att jag inte kan komma iväg på ett skit. Accepterar att mitt liv är i en morgonrock och att cirkeln aldrig spricker sönder utan. Har ändå hela tiden någon form av hopp. Tänker en svag tanke...Men nästa vecka kanske. På måndag. Men måndagen kommer och inget är förändrat. Samma känsla, samma instängdhet. Nu har jag hunnit tänka "nästa-vecka-tanken" så många gånger att 4 månader passerat. 4 månader då inga framsteg gjorts och inget konstruktivt eller glädjande skett. Hjulet rullar. Livet rullar. Förbi.

jag vet.. det är hemskt att behöva ha det så.. jag har haft det såhär i lite mer än ett år.. och nu står jag inte ens ut med att träffa min familj längre 

[monstro]

jag har suttit hemma HELA sommaren. mitt sista sommarlov dessutom har jag slösat bort på att bara sitt här i mitt rum och glott på film. men i höst börjar jag dansa mycket igen. dans.. det enda som får mig att glömma allt.

[Wronglife]

jag har suttit hemma HELA sommaren. mitt sista sommarlov dessutom har jag slösat bort på att bara sitt här i mitt rum och glott på film. men i höst börjar jag dansa mycket igen. dans.. det enda som får mig att glömma allt.

Tänk om man hittar dit där man inte tänker på problemen längre har provat allt och det lättaste sättet för mig att inte tänka på det är att hjälpa andra med samma problem. Prata och förstå och säga att det är fel på något sätt men att vara en stötte sten när det kan behövas och en vän när man vill ha personen där.


Synd på din sista sommarlov men glöm inte att det kommer en nästa gång och hoppas på att den blir anorlunda.

mvh William

[Beskyddaren]

Man får försöka att inte anklaga sig själv. Det är faktiskt en sjukdom vi alla lider av. Precis som diabetes eller vad som helst. Undvik att tänka alltför mycket i tidsperspektiv. Man faller om man fokuserar för mycket på tiden. Det är hemskt när man känner att sommaren försvinner till ingenting, men som sagt. En ny kommer. Man får låta bli att fokusera på att "nu måste jag må bra för att det är sommar så att jag kan göra alla sommriga saker". Istället får man fästa siktet på att nu ska jag återfå livet. Jag ska må bra i livet. Om det är höststorm, hagel eller strålande sol då är oväsentligt. Vi måste ju ändå tro att det en dag ska gå att se ljuset och ha energi och hunger att leva.

Jag är som en gammal PMS-kärring. Känner att det kommer ilska uppkokandes som jag inte kan värja mig mot. Vill bara vara ifred, ligga och glo i taket med musik i bakgrunden. Fast egentligen är det ju det sista jag vill. Men nu har jag absolut ingen lust med något ALLS.

[CyanideCupcake]

Jag känner likadant. Vad jag ser för ansikte går väldigt mycket upp och ner, men sommaren är extra jobbig då det finns så många oskrivna lagar om vad man "bör" göra: sola, bada, grilla med vänner (om man knappt har några kvar då?), fika...vara allmänt social och levnadsglad. Och det är jag inte. Alls. BDD:aren i mig älskar tanken på hösten (mörker och vindre dagsljus samt paraplyer man kan dölja sig bakom) men depressionen i mig skriker nej.

[Confundus]

håller med om att allt känns meningslöst. jag sover till ett - två på dagarna, och då får jag ändå kämpa mig upp. känns meningslöst att kliva upp, finns ingenting värt att kliva upp för, ingenting som känns roligt och värt att göra. lägga tid på. så när jag ligger där och kanske ställt klockan på elva och tänkt gå upp lite tidigare och vara duktig, då känner jag bara att varför. om jag går upp sätter jag mig ändå bara vid teven för det är det enda jag orkar göra. då kan jag lika gärna sova och slippa tänka än att sitta vid teven och känna mig ensam, ful och värdelös. och så jävla trött på allting. är aldrig pigg, bara trötthet från att jag kliver upp till jag lägger mig.

[smalajag]

så när jag ligger där och kanske ställt klockan på elva och tänkt gå upp lite tidigare och vara duktig, då känner jag bara att varför. om jag går upp sätter jag mig ändå bara vid teven för det är det enda jag orkar göra. då kan jag lika gärna sova

precis så är det med mej med! sover bort hela sommarlovet, vad är det för mening att gå upp? glor ändå bara på tv och sitter vid datorn. för det är det enda som gör att jag slipper tänka. varför varför gör jag såhär? varför gör jag inget istället? men det är som att allt känns tråkigt, meningslöst. är jag deprimerad eller bara slapp. för när jag hälsade på min syster i sthlm för ett tag sedan hade jag kul men samtidigt mkt mer ångest +grät på natten för att jag kände mej så ful. om jag sitter här hemma slipper jag ifrån mina känslor, men blir som en zombie istället. i världen där ute känner jag mej mer levande, men tyvärr kommer ångesten ikapp mej då...

[Malins mamma]

Hej alla!

Att inte stå ut längre med det liv man lever kan vara en bra start för att påbörja en förändring. Om man har gjort samma sak i ett år och fått ett visst resultat så är det högst troligt att man får samma resultat nästa år också om man fortsätter i samma spår. För att kunna förvänta sig ett annat resultat måste man alltså göra nånting annorlunda än förut. BDD är ju en sjukdom som oftast, om den har fått fäste, inte går över av sig själv.

Ni ska inte behöva stå ut med att ha det så här. Det finns hjälp och bot både för depression och BDD även om tillgången på BDD-kunniga KBT-terapeuter än så länge är för dålig på många håll i landet. Men desto fler som frågar efter behandling mot BDD ju mer resurser borde de sätta in för att möta behovet.

//Malins mamma   

[Jaa]

hatar sommaren, vidrig årstid!

[Emeliis]

Att bota depression beror på orsak och grad av depression. Vid djupaste depression är det nästintill omöjligt att bearbeta depression , då man istället måste avvakta för att överhuvudtaget orka ta sig igenom terapi. Att läka depressioner som uppstått av hjärtesorg tar sin egen tid att läka ut och det kan dessvärre ingen terapeut göra bot på förrän man kommit ifrån den största smärtan, vilket varierar men som kan ta år.

[kardborre]

Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära /Edith Södergran

[twinkle]

Jag känner som er. Jag har verkligen nått botten nu. Och allt känns hopplöst och allt är bara tårar av kaos.

Livet går förbi, och vi befinner oss som bakom en glasruta.
Vi kan se världen, men inte uppleva den.