Jag vet inte var jag ska börja..

[Anonym]

Jag känner verklligen igen mig i allt det ni skriver här och jag känner mig exakt likadant. Jag känner tex. oerhörd ångest inför att gå till skolan (inte minst idrotten). Jag vill inte visa mig bland folk, jag vill inte att folk ska titta på mig, jag vill inte ständigt behöva gå oroa mig för hur jag ser ut. Ena stunden kan jag se OK ut, när jag sedan ser mig själv i en annan spegel vill jag helst av allt bara försvinna. För ett år sedan eller så kollade jag mig konstant i spegeln, hade en spegel gömd i tröjärmen. Nu vill ja inte ens se mig själv!! Jag kan ligga uppe timtals gråtandes på nätterna.  
Jag har knappt ngr vänner kvar. Jag vill inte ut och hitta på saker längre, för jag vill inte synas! Jag vill inte vara med på kort och jag visar inte ens en bild på mig själv på msn, trots att det bara är sånna som känner mig som jag pratar med och redan vet hur jag ser ut.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till..
Det går inte att beskriva..
jag orkar verkligen inte mer!!

[Anonym]

Jag önskar jag hade några tröstande ord, allt jag kan säga just nu är att jag känner likadant. Idag har varit en fruktansvärd dag, jag känner att jag inte klarar av att visa mig bland folk överhuvudtaget längre. Det är så orättvist och så jävla hemskt! Jag har kommit in på min drömutbildning, trivs jättebra i min klass och har klarat studierna med glans (tills nu) men jag vågar inte längre gå ut. Jag längtar ut i våren och vill ut och promenera, plocka blommor, träffa mina vänner och min bästa kompis nya lilla bebis, men jag klarar inte av att ta mig utanför dörren.

Varför ska vi behöva känna såhär? Även om vi verkligen skulle se så hemska ut som vi föreställer oss (något vi säkert inte gör, även om det känns så), har vi ändå inte rätt att finnas till som alla andra?

Jag sätter mitt hopp till att hitta någon bra terapeut som kan hjälpa mig, jag orkar inte ha det såhär. Jag vill kämpa, men just nu har jag bara lust att dö för att det är så fruktansvärt att ha det såhär.

Men hur som helst, kära Anonym, trots all skit jag skrivit ovan så tror jag verkligen att det kan bli bättre. Det är bara det att vi behöver hjälp att komma ur alla dessa tankar som förstör för oss. Jag sitter här gråtande mitt i natten och skickar en tanke till dig om du också gör det, även om jag hoppas att du istället sover gott och drömmer något fint. En stor kram till dig och en önskan om att du snart kan få må bättre. Det gäller alla här, fortsätt kämpa! Vi är värda det, även om vi inte alltid ser det själva.

/J

[Anonym]

Tack så jätte mkt! Det värmer ngt enormt, de ska du veta.. även om det mesta känns tungt just nu.
Undrar om de ngnsin kommer ta slut? Kommer vi alltid att må såhär dåligt?
Tidigare var det omöjligt för mig att ens tänka tanken att gå och prata med ngn.. för vad skulle hon/han kunna göra? Jag är ful, så är det bara. Men nu har det verkligen gått så långt att jag inte orkar mer och vet inte vad jag ska göra. Jag önskar bara att jag hade lite självförtroende och under en dag skulle kunna få tänka på ngt annat.

Det känns skönt att prata med ngn som vet hur det är. Jag är övertydgad om att du kommer lyckas! Kämpa på!

[Malins mamma]

Hej ni båda!
Ledsen att ni har det så svårt, men ge inte upp hoppet. Det finns numera olika behandlingsmetoder som har visat sig fungera. Tag kontakt med psykvården eller BUP så snart som möjligt. Om det skulle vara så att psykologen/terapeuten inte känner till BDD så är det bra om man har med sig nån artikel om sjukdomen. Begär att få komma till en KBT-kunnig psykolog. Vanlig samtalsterapi hjälper inte mot BDD.

Ni behöver verkligen få hjälp med att komma ur det hemska tillstånd som BDD är, så var inte rädda för att söka hjälp.

Mvh Malins mamma