Social kompetens

[Marty]

Hur mycket påverkar BDD ert sociala liv.

Har ni flickvän/pojkvän?
Har ni några vänner?

Det verkar som en hel del här har både partner och vänner. Så frågan är hur mycket BDD påverkar det sociala. Det kanske skiljer sig mycket åt från individ till individ - som så mycket annat.

[Anonym]

Hej!

Mitt liv påverkas på olika jobbiga sätt, tex måste jag kliva upp timmar innan jag ska nånstans för att göra mig iordning.
Ibland känner jag mig bara helt fel och undviker att gå ut alls.
Jag får ofta gråtattacker och huvudvärk.
Jag blir lättirriterad, som går ut över andra, min pojkvän och familj.
Jag vågar inte öppna dörren osminkad.
Dvs förjävligt mycket påverkar det här mig. Så mycket att mitt liv står still. Har misslyckats med utbildning och arbetsliv.
Är så trött på detta att jag funderat på att kasta in handuken mer än en gång...............................................


Jag har en pojkvän som finns där i vått å torrt, fattar inte hur han står ut egentligen, jag står ju inte ens ut med mig själv.....
Sen har jag bara en riktigt nära vän, och några få andra som jag inte hör av mig till allt för ofta.

/E

[Malin]

Hej!

Min bdd har aldrig stoppat mig från att ha pojkvänner, men det har ändå gjort det ganska komplicerat att ha förhållanden. Det brukar inte dröja så länge innan pojkvännen upptäcker att man beter sig underligt, tex att man alltid sover med smink, att man tar extremt lång tid på sig för att göra sig iordning osv. Det jag brukade tycka var jobbigast var att berätta och försöka förklara mitt beteende för pojkvännen i början av förhållandet, jag skämdes så oerhört. Pojkvännerna jag har haft har nog fått stått ut med en hel del, de har inte kunnat titta på mig närsomhelst, jag var alltid sen när vi skulle träffas, de kunde aldrig hitta på något med mig spontant ( "du måste säga till minst 3 timmar i förväg" ) osv. heh.. pojkvännen jag hade när jag var 14 år funderar nog säkert fortfarande över den där konstiga flickvännen som alltid vägrade gå ut i dagsljus med honom om han inte först lovade att inte titta på hennes ansikte ja jösses..

Jag har en sambo sen ca 5 år tebax, han är den första pojkvännen som har fått se mig utan smink. Vi bodde dock ihop i mer än 4 år innan jag vågade göra det. Jag trodde aldrig att jag skulle klara att visa mig utan smink för honom, och än mindre känna mig hyfsat bekväm med det, men det gick! Till en början var det oerhört jobbigt, jag befann mig hela tiden i ett paniktillstånd och min hjärna gick på högvarv för att finna möjliga utvägar ur situationen (titta bort, dölja ansiktet, placera mig där det var mörkast, distraherande manövrar ). Men efter några veckor började min ångest avta och jag kunde sluta försöka kontrollera situationen. När han tittar på mig osminkad nu går mina tankar i stil med "Nu ser han att jag är ful, men det är okej för han tycker om mig oavsett", det är ett konstaterande som inte ger mig ångest. Vad bra det vore om man skulle klara att göra samma sak med alla människor.

Mitt socialliv har tagit mycket stryk av min bdd. När det var som värst hade jag inte kontakt med någon alls, men med hjälp av internet har jag byggt upp något som liknar ett kontaktnät igen. Jag har ett par vänner som jag brukar prata med och ibland träffar + ganska många ytligare bekanta.

Mvh
Malin

[Anonym]

Först tyckte jag att det var jättekonstigt att någon som har bdd kan överhuvudtaget ha ett förhållande, men jag antar att vissa är bättre på att dölja än andra...

jag har väldigt få vänner, jag träffar aldrig nya personer (om de inte har nyanställt på mataffären)
relation är helt hopplöst.
JAG vet hur jag ser ut. när folk försöker muntra upp en eller trösta så är det faktiskt värre än att de tycker att man är ful i tysthet.
jag fyller 25 snart, så jag börjar väl gradvis försona mig med tanken på att jag aldrig kommer att hitta någon.
försöker att tänka att det går att leva utan kärlek, men vad får man för liv då?
så: jag kommer sluta som en bitter, gammal, ful hagga som hatar hela världen, fast det ÄR legitimt, eftersom världen hatar mig
CA

[Nina]

Hej CA,
förstår va du menar.
Jag känner likadant, jag undrar också hur alla kombinerar ett förhållande med att inte tycka om sig själva eller sina utseenden.
För mig känns det hopplöst att få en pojkvän och inte bara pga. min tidigare bdd, men om jag inte tycker om mig själv, hur ska då nån kille göra det.
Alla psykologer tjatar ju om att för att bli älskad av andra måste man älska sig själv, eller hur det nu var???

Jag har vänner, men dom känner jag att dom inte har mig som vän pga. utseendet för jag väljer inte vänner på den grogrunden själv.
Däremot känner jag att utseendet blir jätteviktigt i samband med killar och potentiella pojkvänner och då blir det plötsligt inte så lätt.
Då känner jag mig jättekritiskt bedömd och att jag inte duger.
Jag har aldrig egentligen haft ett "formellt sett" förhållande med nån.
Jag är 22 snart 23 år. Det känns bara som jag är helt låst i detta tankemönster
Nina

[Havsdoft]

Till Anonym E:

Kunde vart jag som skrivit det du skrev! Känner och har det precis som du beskriver det.

[Anonym]

Nina:
jag vet inte om du går till någon psyk eller nåt, men jag tror att det är bäst att ta itu med det hela så snart som möjligt. Varje år sen jag var ca 12-13 har jag alltid tänkt att: 'nästa år kommer allt att bli annorlunda.'
saker blir inte annorlunda, allt förblir bara detsamma o alla låsningar etsar sig in i själen.
jag har varit på psyk i snart 3 år nu. ibland känner jag att det kanske kan bli bra, fast verkligheten brukar tränga sig på efter bara någon timme, eller om jag kommer ut bland folk.
jag tror inte alls på olika mediciner, eftersom - enligt min mening - de tar itu med själva tillståndet, inte orsaken.
vänta inte med att hjälpa dig själv: om du (som jag) är ateist så har man bara ett liv...
CA

[Nenne]

Jag träffade min pojkvän (inte tillsammans med honom längre) när jag mådde som sämst. Och efter det vände det. Jag var jättenervös när jag berättade det. Han förstod inte riktigt men det tror jag att det är mycket svårt att göra för vem som helst som inte har bdd själv. Han har ändå varit ett otroligt stöd under de månader vi var tillsammans och vi är fortfarande kompisar. Det känns skönt att någon vet om vad jag har. Jag kan helt slappna av med honom eftersom han vet att jag inte alltid klarar av att göra vissa saker eller överhuvudtaget att gå utanför dörren. Och jag vet att han inte blir arg eller tycker att jag är helt knäpp i huvudet.
Jag har inte så många vänner dock. Jag förlorade dem när jag blev riktigt sjuk. Jag har väl rätt svårt att lita på människor nu då kompisar jag trodde skulle ställa upp även när jag mådde dåligt inte gjorde det...

[Nina]

CA:
Ja, jag går i terapi gör jag.
Du har alldeles rätt i att det etsar sig fast i själen, men nu är det inte så mycket BDD jag lider av längre utan ångesten har gått över till att "jag aldrig kommer bli tillsammans med nån".
Det känns som att jag alltid har haft ångest över nånting, även om orsakerna växlar.
Men att ha lidit av bdd och tanken om att alltid va ensam hör ju förståss ihop.
Jag försöker ju verkligen ta i tu med det, och jag har gått flera år i terapi, men ingen verkar förstå hur djupt detta sitter hos mig.
Har du märkt en förbättring sen du började i terapi?
Nina

[Anonym]

Vissa saker hon (som jag går hos) har väl öppnat ett fönster i min annars igenmurade värld. Antar att jag ibland tänker mer positiva tankar, men samtidigt går det inte riktigt att komma ifrån. Bara häromdagen mötte jag en kille som jag försiktigt började bli smått intresserad av, men så såg jag mig i spegeln och blev bara omåttligt deprimerad.

Just det här att aldrig få uppleva kärlek känns väldigt hårt. Det blir bara värre när man tänker att det är för att jag har EN hemsk defekt i ansiktet.

Sen kommer all bs om att man 'måste älska sig själv'. Jag har sett horder med människor som mår dåligt o ändå har träffat någon, som blir älskade. (de har inte MIN defekt, så...)
Jag kan inte säga att det blivit bättre, inte märkbart. Jag vet alltid med mig att jag är ful.

Du skriver att ingen verkar förstå och jag känner på PRECIS samma sätt. Jag tror faktiskt inte att någon som inte upplevt det kan förstå. En gång bad jag en vän (numera bekant) - som sa att hon ju "också var missnöjd ibland" - att föreställa bort alla hennes pojkvänner någonsin samt alla kommentarer hon alltid får när hon är ute. Hon blev helt mållös...hon kunde inte förklara bort sig, men sa att vissa av hennes pojkvänner ju ändå inte var så bra.

(Ok...för långt...)
Jag ska inte säga att jag förstår hur du känner dig, för det gör ju bara du, men jag tror att vi ligger väldigt nära. Jag vet inte om jag någonsin kommer att tänka annorlunda.
Som jag ser det behöver jag inte ett nytt tankesätt: jag behöver en ny kropp o ett nytt ansikte.
CA

[Anonym]

Jag är älskad av min partner och min familj men jag behandlar dem som "skit" ändå. Så för mig är det inte bara ha någon att bli älskad av, i så fall hade jag varit frisk för länge sedan.

[Anonym]

Till senaste anonym: jag menar inte att det på ngt sätt skulle göra dig frisk att bli älskad.
För egen del - jag som inte har någon - är det bara ett bevis för precis hur ful jag är. Det är ju en sjukdom som tydligen inte kräver logik, även om jag kallar alla mina bdd-beteenden för just logiska.
CA

[Anonym]

I dag kan jag ha förlorat två vänner. En ringde mig o sa att de tillsammans var så besvikna på att jag aldrig hörde av mig o inte ville träffas. Jag försökte förklara att det inte hade med dem att göra: de har tidigare klargjort att de inte vill höra ngt av mitt "dravel" så... (jag ville inte dra ner dem mer, så jag pratar m psyk i stället)

Hon sa att hon hade lagt ner så mycket tid o omsorg på vår relation o att hon undrade om jag försökte bryta med henne. Jag hade varit självisk o inte brytt mig om hennes problem.
Jag skäms så oerhört.

Försökte förklara att jag inte klarar av mitt liv just nu, bad henne att ha tålamod ett tag till, men det fanns inget tålamod kvar. Jag krälade i stoftet i säkert en timme, men det ledde ingen vart. Hon la på luren o var sur. Jag vet inte vad jag ska ta mig till...
CA, fattigare på vänner o värre däran

[Anonym]

"För egen del - jag som inte har någon - är det bara ett bevis för precis hur ful jag är"

Som jag sa är jag älskad av min familj(mor o far) och partner, sedan känner jag mig otroligt ensam. Är jag ful då?

Är du inte ens älskad av din familj är det oerhört tragiskt för dig det förstår jag. Ursäkta jag frågar: men på vilket sätt anser DU dig vara ful?

[Anonym]

(Antar att du är samma anonym, eller?)
Angående första frågan: ? Jag förstår inte. Förklara!!

Mitt ansikte är fult för att jag har för små ögon, främst.
(jag har också en för stor näsa, fräknar, äcklig hy, låg panna, för lång haka, plufsiga kinder...oändligt lång lista...)
Min kropp är ful för att jag är för stor för att vara kvinna. Jag är för lång, för bred...vidrig.
Jag har levt med mig själv länge nog för att utesluta vissa orsaker till att jag förblir ensam o oälskad. Hade jag inte sett ut som ett monster så...
Vad är det du hatar mest med dig själv?
CA
(Ps: jag ifrågasätter inte att du mår dåligt.
JAG ser det som att om jag hade sett 'normal' ut, då hade väl jag, liksom alla andra 'normala' människor hittat ngn? alltså är jag ful, inte 'normal'