melody
Nybörjare
Antal inlägg: 20
|
 |
SV: bdd-djup ledsamhet?
« Svara #2 skrivet: 2010-10-10, 22:12 » |
|
Hej!
Jag kan bara prata utifrån mina egna erfarenheter, och jag tycker för det första själv att jag uppfyller alla BDD-symptom som finns typ. Men jag har aldrig blivit diagnostiserad för det.
Men jag bestämde mig för ett par år sen att nu får d va nog med att må dåligt, för jag mådde verkligen superdåligt... så jag sökte upp en psykolog, och har gått i samtalsterapi och låtit det få ta all den tid som krävs för att jag ska kunna leva som jag vill.
Sedan jag började terapin för ett par år sedan har jag bearbetat mycket av MIN djupa ledsamhet som dels bestod i att ha en cancersjuk syster och en mamma som bara var med henne, och en pappa som aldrig gav mig nån äkta kärlek, utan missbrukade alkohol och var allmänt dum i huvudet. Jag upplever att jag har knutit mycket av dessa upplevelser till mitt yttre. Det räckte med några kommentarer i mellanstadiet, tidigt akne-utbrott, och ytterligare några kommentarer för att jag skulle knyta all min ångest till mitt yttre. Sedan har jag varit totalt låst vid att "bara jag blir vacker och INTE ser ut som jag gör så löser sig ALLT". Jag TROR att detta har varit ett sätt att förtränga all smärta jag bär på... men vad vet jag.... ibland är jag fortfarande övertygad om att väldigt mycket skulle lösa sig om jag faktiskt bara rättade till mycket av de "felen" jag ser i mitt ansikte. Men jag blir mer och mer trygg i mig själv och hur mycket jag faktiskt börjar tycka om mig själv, och att jag börjat strunta i mina fel. Det är helt otroligt, för bara några år sedan kunde jag va 100% övertygad om att jag faktiskt såg ut som det värsta missfostret. Jag vägrade lämna lägenheten, jag ville slita av mitt ansikte...
Vändpunkten kom lite när jag på allvar började teckna ner bilden av mig själv. Jag försökte så detaljerat som möjligt rita det där missfostret, det som jag var så rädd att andra skulle se. Och som jag flera timmar om dagen försökte dölja.
Då, en kväll, satt jag med monster-bilden, och tog en riktig bild av mig själv med webkameran, rakt framifrån, utan smink, utan miner. Och sen började jag mäta. Proportionerna stämde inte ALLS. Mer och mer försökte jag börja titta efter... hur ser jag ut egentligen.... och får fortfarande idag såna kusliga aha-upplevelser av att jag faktiskt inte ändrar utseende från dag till dag... förut kunde jag verkligen pendla nåt enormt av hur jag uppfattade mitt yttre. Idag är det ganska stabilt. Har också upptäckt att det inte blir så mycket skillnad när jag tar på min täck-kräm, mascara och eye-liner, än om jag skulle vara osminkad.
Vad jag egentligen vill säga... (blev lite långt jag vet) är att när jag tog barnet i mig själv i handen och kände hennes smärta, och hennes skam över att vara övergiven.. så liksom minskade mina BDD-symptom. Idag kan jag NÄSTAN gå ut osminkad utan att känna ångest... och jag känner hur jag mer och mer får en inre styrka som alltid kommer finnas där tills jag dör, hur "ful" jag än upplevs som. Jag själv kommer alltid tycka att jag är "vacker", kanske inte "kommersiellt gångbar" alltså estetiskt skön... jag tycker livet är för kort för att jag ska va ytlig och ledsen över att jag inte är nån barbie-docka. Jag vill leva och va lycklig, och jag e riktigt arg på BDD-monstret som tryckt ner mig i typ 15 år. Det räcker om jag själv tycker jag är fin. Hela världen får håna mig för mitt yttre.. då är det världen det är fel på... jag vet att jag tycker jag har rätt och leva och vara lycklig, trots att jag är "ful" enligt vissa.
Så, ja, för mig finns det alltså en djup ledsamhet i botten.
Men sen kanske det är så att jag e väldigt sårbar i hjärnan för att utveckla BDD-symptom... hade jag haft en lite mer lugnare, bekräftande och trygg barndom kanske jag I ALLA FALL hade utvecklat BDD av kommentarerna i mellanstadiet. INGEN ANING! Jag tror inte forskarna vet riktigt heller. Alla har väl sin historia, och det går väl inte att jämföra heller. Jag läser fruktansvärda inlägg här ibland om folk som inte gått utanför lägenheten på länge, som vill operera och operera... fan vad jobbigt. Själv e jag så himla glad över att jag inte opererade mig. Att jag var så pass dålig på att spara pengar att jag aldrig hade 40.000 över på kontot. Hade jag haft det hade det nog varit stor risk att jag gjorde den där näsoperationen.
Gäsp nu ska jag sova.... imorgon är en ny dag på mitt jobb där jag verkligen är i centrum på många sätt. För kanske tre år sedan hade jag tänkt ASMYCKET BDD-tankar en söndag som denna. Jag hade haft smått panik över min hy, mitt hår, mina kläder, och stått och inspekterat och försökt hitta den snygga vinkeln i spegeln, men inte hittat den. Jag hade stått på måndag morgon i duschen och gjort den där lite tvångsmässiga hårinpackningen och verkligen trott att den avgjorde om dagen skulle bli lyckad eller inte (håret får ju lite mer volym då...). Sen hade det tagit minst 1,5 timme att göra sig klar med bara ansiktet.
Idag har jag ett helt annat förhållningssätt. Jag vill inte att mina BDD-tankar ska styra. Jag ställer klockan på max 15 minuters fixande med ansikte, sen får det va nog. Resten av tiden vill jag laga/äta en god frukost och lyssna på morgonpasset. Jag brukar fixa med håret om jag har ork och tid. Och väl på jobbet går det faktiskt dagar där jag inte kollat mig i spegeln en enda gång... helt otroligt........ men SANT! förändringen har gått så himla långsamt, så man märker liksom inte att det har blivit så BRA på BDD-fronten. Det kanske är för att jag har andra issuses idag. Nu när BDD-masken börjar försvinna kan jag börja ta itu med allt annat. Vem vill jag va, hur ser min sorg ut, bla bla bla bla... massvis med tankar.. som innebär massvis med tårar och skit, men också massvis med glädje och lättnad över att iaf BDD-n börjar flyga iväg.
Nä nu ska jag sluta vimsa, Kram alla BDD-are!
|
