Ett ufo gör entre av Jonas Gardell var lite av min räddning i högstadiet.
Samma här! Utan "En komikers uppväxt"-böckerna vet jag inte vad jag hade gjort... gillade speciellt beskrivningen av miljön. "Där växte vi upp utan medel att ifrågasätta någonting" och "Det är som Sävbyholm väntar men inte på något särskilt, det bara väntar. Det bidar sin tid men inte för att använda den till något: den äter tiden som den äter människor, som den åt oss - för att bli fetare, äldre, än mer välmående.
Sävbyholm ärr däst och prunkande, i allt sig själv nog.
Där lider ingen någon nöd.
Paradiset på jorden, vad gjorde det inte med oss.
Inne i husen låg människor på mage med kudde för munnen och skrek.
Det hördes inte ut så ingen skulle erkänna att det var så. Men det var så. De skrek!
De skrek! Ingen ville erkänna det, men de skrek!
Jag kan ännu höra dem skrika."
Usch... det hade lika gärna kunnat vara hålan jag växte upp i som han skrev om. Böckerna gav mig hopp om att jag en dag skulle komma därifrån, vilket jag nu har gjort, inte en dag för tidigt.
Dikten, "Du är inte ensam", är ju också så otroligt fin:
http://blogg.expressen.se/hogmassa/entry.jsp?messid=377501. Men nu ska jag inte posta hela böckerna
