Hur kan man veta?

[CyanideCupcake]

Jag håller med Telamon.

Vet du hur respektlöst jag har blivit behandlad för mitt utseende? vänner som har hatat en för att man "har sett för bra ut" och killar som behandlar en respektlöst och attraheras av en,fasst man själv är alldeles ör omogen för att ens ha sånna tankar... det har fått mig att känna ett enormt äckel över min egen kropp... jag vet att andra uppfattar mig som vacker,men jag kan lova att jag inte är ett dugg lyckligare för det... visst det är säkert inte roligt att människor uppfattar en som ful heller... men när jag tittar mig i spegeln kan jag inte se någonting vackert hos mig själv,bara en massa fel och brister,så jag har ju ingen glädje över att andra tycker att jag är vacker,jag sitter hemma isolerad för det mesta ändå!

Vet du hur respektlöst JAG har blivit behandlad för MITT utseende? Va? Och det är inte för att folk har tyckt att jag är vacker utan för att de har ansett att jag är ful, ibland till och med det fulaste de sett. Jag är så trött på den här offerrollen som vackra människor tar på sig. "Åhhh, det är så jobbigt att altlid bli närmad av idiotkillar man inte är ett dugg intresserad av, åhh, det är så jobbigt att aldrig bli lämnad ifred, ååhh..." Ska jag berätta för dig vad som är jobbigt? Det som är en jävla MILJARD gånger jobbigare än att vara vacker och ständigt bli uppmärksammad är att vara ful och aldrig bli uppmärksammad alls. Alls. Att alltid bli över på krogen medan dina kompisar blir stötta och raggade på, att stå bredvid när främlingar kommer fram till ens bästa vän på gatan och talar om för henne att hon är det vackraste de har sett och inte ens erkänner din närvaro, inte ens bemödar dig med en BLICK trots att du står bara en decimeter bort. När du varit ute med en kompis och måste följa med henne och en kille hon raggat upp hem till honom för att det var tänkt att du skulle sovit över hos henne den natten och hon därför inte kunde med att lämna dig kvar på klubben, när du sitter bredvid i soffan när de börjar grovhångla och försvinner in i sovrummet medan du sitter kvar där ensam med radion som enda sällskap och får höra efteråt att han sagt "jag tycker synd om din kompis". Att ni i lågstadiet ska lära er pardans på gympalektionerna och du -som valigt- blir sist över och sedan ihoptvingad med klassens populäraste kille (som du i hemlighet är kär i) och han håller sina armar i en vid båge runt dig för att slippa röra vid dig samtidigt som han grimaserar åt sin kompis. Att du får höra, i flera år, av folk som är oberoende av varandra, att du är ful. Ful, ful, ful. Ful för att du har för stor näsa, ful för att du har för stor mun, för att du ser ut som (ja, välj nåt, vadsomhelst...jag har hört det mesta), att din pojkvän "tamigfan måste vara blind" som är tillsammans med dig, att alltid vara tjejen som får passa alla andras väskor medan de blir sötta på oå krogen. DET är jobbigt, och en jävla miljon gånger värre än alla eventuella "problem" som kan uppstå för att man ser bra ut. Jag lovar dig. Att för mig, som fått uppleva allt det här, höra dig som är vacker säga "åhhh, det är så jobbigt med alla människor som är på en hela tiden" är som att sakna ett ben och höra någon klaga över att de har vrickat foten!  Prova att uppleva ovan nämnda saker i en sammanlagd period av tio-femton år och jag lovar dig att du skulle sälja din själ för att få höra komplimangerna och de positiva kommentarerna igen.

[Malins mamma]

Jag måste säga att jag blir bedrövad och ledsen av att se hur liten förståelse för BDD det verkar finnas även bland BDDare sinsemellan.
Peppermintcheescake försöker förklara och beskriva hur man blir bemött som "vacker" och vilka följderna har blivit av det. Ni vidhåller att vackra personer får ett bättre bemötande men samtidigt bevisar ni genom era svar att man blir både ifrågasatt och sämre bemött bara genom att vara vacker och som BDD-drabbad får man mycket lite förståelse för att man lider av sin sjukdom. Ni gör alltså samma misstag som alla andra oinsatta.
 
Tråkigt att det ska vara så och ännu tråkigare att ni som tror er vara fula "på riktigt" själva blir misstrodda på samma grunder. Alltså att folk inte kan förstå varför ni mår så dåligt över ert utseende när ni ser så bra ut.
 
Er reaktion är inte alls ovanlig, har sett den massor med gånger. "Skulle jag se ut som du skulle jag inte ha BDD/må dåligt över mitt utseende." "Jag skulle ge vad som helst för att se ut som du." "Du är ju jättevacker, varför har du BDD?"

Godessceline, du tar exempel ända ifrån lågstadiet som ett bevis för att du verkligen skulle vara ful "på riktigt". Men med den kunskap jag har om BDD (även om jag inte har nån riktig utbildning) så kan jag inte förstå hur någon som ALLTID bara fått höra att den är "ful" skulle kunna få BDD. Det stämmer inte. Det går inte ihop. Det funkar inte så. Du måste under din uppväxttid ha fått höra att du är vacker/söt, inte bara en gång utan många gånger.
Pga det selektiva minne man har som BDDare (= man kommer ihåg allt dåligt man hört om sitt utseende men minns inte/räknar inte med det positiva man hört) så kan det hända att du inte är medveten om det men jag ser det som närmast omöjligt att få BDD om man BARA har fått höra att man är ful.

[peppermintcheesecake]

Jag håller med Telamon.

Vet du hur respektlöst JAG har blivit behandlad för MITT utseende? Va? Och det är inte för att folk har tyckt att jag är vacker utan för att de har ansett att jag är ful, ibland till och med det fulaste de sett. Jag är så trött på den här offerrollen som vackra människor tar på sig. "Åhhh, det är så jobbigt att altlid bli närmad av idiotkillar man inte är ett dugg intresserad av, åhh, det är så jobbigt att aldrig bli lämnad ifred, ååhh..." Ska jag berätta för dig vad som är jobbigt? Det som är en jävla MILJARD gånger jobbigare än att vara vacker och ständigt bli uppmärksammad är att vara ful och aldrig bli uppmärksammad alls. Alls. Att alltid bli över på krogen medan dina kompisar blir stötta och raggade på, att stå bredvid när främlingar kommer fram till ens bästa vän på gatan och talar om för henne att hon är det vackraste de har sett och inte ens erkänner din närvaro, inte ens bemödar dig med en BLICK trots att du står bara en decimeter bort. När du varit ute med en kompis och måste följa med henne och en kille hon raggat upp hem till honom för att det var tänkt att du skulle sovit över hos henne den natten och hon därför inte kunde med att lämna dig kvar på klubben, när du sitter bredvid i soffan när de börjar grovhångla och försvinner in i sovrummet medan du sitter kvar där ensam med radion som enda sällskap och får höra efteråt att han sagt "jag tycker synd om din kompis". Att ni i lågstadiet ska lära er pardans på gympalektionerna och du -som valigt- blir sist över och sedan ihoptvingad med klassens populäraste kille (som du i hemlighet är kär i) och han håller sina armar i en vid båge runt dig för att slippa röra vid dig samtidigt som han grimaserar åt sin kompis. Att du får höra, i flera år, av folk som är oberoende av varandra, att du är ful. Ful, ful, ful. Ful för att du har för stor näsa, ful för att du har för stor mun, för att du ser ut som (ja, välj nåt, vadsomhelst...jag har hört det mesta), att din pojkvän "tamigfan måste vara blind" som är tillsammans med dig, att alltid vara tjejen som får passa alla andras väskor medan de blir sötta på oå krogen. DET är jobbigt, och en jävla miljon gånger värre än alla eventuella "problem" som kan uppstå för att man ser bra ut. Jag lovar dig. Att för mig, som fått uppleva allt det här, höra dig som är vacker säga "åhhh, det är så jobbigt med alla människor som är på en hela tiden" är som att sakna ett ben och höra någon klaga över att de har vrickat foten!  Prova att uppleva ovan nämnda saker i en sammanlagd period av tio-femton år och jag lovar dig att du skulle sälja din själ för att få höra komplimangerna och de positiva kommentarerna igen.

Jag har aldrig sagt att det INTE är jobbigt att betraktas som ful.Men du lyssnar ju inte ens på det jag säger!
Ja,det kan faktist vara ett helvete att vara vacker... är man ful så vet man ju att de som älskar en verkligen älskar den man är innerst inne och inte bara ser till ens utsida.

Det är egentligen ingen större skillnad på att vara vacker eller ful... om man känner som vi gör... även om andra nu ser dig som ful och mig som vacker så har vi båda ändå en känsla av att vara fula... en känsla som finns där oavsett vad någon säger till en.För ärligt om någon sa till dig att du var vacker,skulle hela din syn på dig själv,hela ditt liv ändras då?

Det känns som om du nedvärderar mina problem något oerhört... jag FÖRSTÅR att du känner som du gör.. men du (och telamon också) kan väl lyssna på vad har att säga även om ni har en annan syn?

Jag kan berätta för dig vilket helvete jag har haft med killar som har varit intresserade av mig! Jag har varit nära att bli våldtagen,folk har tafsat på mig mot min vilja flera gånger! Med de killar jag har varit tillsammans med har jag inte varit mer en ett objekt.Alla tjejkompisar jag har haft har hatat mig,och allt detta bara på grund av mitt utseende.Ändå sitter jag inne,hemma för att jag känner mig så ful... det låter motsägelsefullt,eller hur? det är det säkert också... men det känns som om jag har tappat mitt värde som människa... att jag faktist inte är mer än mitt utseende... att det bara finns en evig tomhet innanför.Nu vill jag inte hålla på och berätta om hur himla vacker jag är... för det känns fel,jag ser ju mig själv tvärtom... jag försöker bara se ur andras perspektiv.Jag tvingas in i rollen att alltid se perfekt ut... det får inte finnas ett fel,och även om ni tycker att jag mår dåligt "utan orsak" betyder inte det att mina problem är mindre för det... jag ser ett monster i spegeln... jag går med en ständig ångest hela tiden... jag ser hur hela min framtid rasar utan att jag kan göra ett skit åt det,jag kan inte bryta det hära.. inte ensam! jag behöver hjälp men jag blir lämnad ensam med det här!

Fortsätt att kasta skit på mig och döm mig för att mina problem inte är tillräckligt stora... jag bryr mig inte!
Fortsätt och säg hur mycket ni längtar efter min situation.. men jag tror att om ni någon gång skulle komma dit skulle ni kanske förstå!
Att livet blir inte automatiskt underbart bara för att andra uppfattar en som vacker,det blir inte det!
Det är väl ingen tävling om vem som har det värst? det finns faktist ingen anledning att nedvärdera mina problem som inte större än ett skoskav!

[tristan]

peppermintcheesecake: jag förstår dig. Eller, kanske inte helt, eftersom jag själv aldrig blivit kallad för vacker - men jag har en vän som är som dig. Enligt alla runtomkring henne är hon det vackraste de sett, men hon ser inte den människan de ser.

Jag önskar så att hon skulle göra det. Eller nej, jag önskar att hon slapp tänka kring det hela tiden bara. För hon är så himla mycket mer än det hon ser i spegeln - hon är den som får mig att skratta när jag inte tror att jag kan det, och har så fina, vackra tankar. Hon gör mig faktiskt glad, och jag hoppas att jag kan göra henne lite glad också.

Och jag tror att du är lika fin du med. Hon har också råkat ut för tjejer som nedvärderar henne pga avundsjuka och killar som beter sig som att de har rätt till henne bara för att hon ser bra ut. Det är liksom ingen som brytt sig om något annat än det de ser. Precis som det är för mig, bara det att ingen brytt sig om att lära känna mig pga hur ful jag är, och inte vacker.. men vi känner oss på samma sätt.

[En gammal bekant]

Jag håller med Telamon.

Vet du hur respektlöst JAG har blivit behandlad för MITT utseende? Va? Och det är inte för att folk har tyckt att jag är vacker utan för att de har ansett att jag är ful, ibland till och med det fulaste de sett. Jag är så trött på den här offerrollen som vackra människor tar på sig. "Åhhh, det är så jobbigt att altlid bli närmad av idiotkillar man inte är ett dugg intresserad av, åhh, det är så jobbigt att aldrig bli lämnad ifred, ååhh..." Ska jag berätta för dig vad som är jobbigt? Det som är en jävla MILJARD gånger jobbigare än att vara vacker och ständigt bli uppmärksammad är att vara ful och aldrig bli uppmärksammad alls. Alls. Att alltid bli över på krogen medan dina kompisar blir stötta och raggade på, att stå bredvid när främlingar kommer fram till ens bästa vän på gatan och talar om för henne att hon är det vackraste de har sett och inte ens erkänner din närvaro, inte ens bemödar dig med en BLICK trots att du står bara en decimeter bort. När du varit ute med en kompis och måste följa med henne och en kille hon raggat upp hem till honom för att det var tänkt att du skulle sovit över hos henne den natten och hon därför inte kunde med att lämna dig kvar på klubben, när du sitter bredvid i soffan när de börjar grovhångla och försvinner in i sovrummet medan du sitter kvar där ensam med radion som enda sällskap och får höra efteråt att han sagt "jag tycker synd om din kompis". Att ni i lågstadiet ska lära er pardans på gympalektionerna och du -som valigt- blir sist över och sedan ihoptvingad med klassens populäraste kille (som du i hemlighet är kär i) och han håller sina armar i en vid båge runt dig för att slippa röra vid dig samtidigt som han grimaserar åt sin kompis. Att du får höra, i flera år, av folk som är oberoende av varandra, att du är ful. Ful, ful, ful. Ful för att du har för stor näsa, ful för att du har för stor mun, för att du ser ut som (ja, välj nåt, vadsomhelst...jag har hört det mesta), att din pojkvän "tamigfan måste vara blind" som är tillsammans med dig, att alltid vara tjejen som får passa alla andras väskor medan de blir sötta på oå krogen. DET är jobbigt, och en jävla miljon gånger värre än alla eventuella "problem" som kan uppstå för att man ser bra ut. Jag lovar dig. Att för mig, som fått uppleva allt det här, höra dig som är vacker säga "åhhh, det är så jobbigt med alla människor som är på en hela tiden" är som att sakna ett ben och höra någon klaga över att de har vrickat foten!  Prova att uppleva ovan nämnda saker i en sammanlagd period av tio-femton år och jag lovar dig att du skulle sälja din själ för att få höra komplimangerna och de positiva kommentarerna igen.

På mig låter det mer som om du varit utsatt för extremt dåliga vänner. Riktiga vänner eller ens bra bekanta gör inte så där som de gjorde mot dig. Man måste välja här i livet och inte bara hänga på vem som helst och utsätta sig för vem som helst.

Jag är en person som i perioder ansetts som det starka ordet "vacker" av andra (skriver det för att du skall fatta att det du varit med om inte har med ditt utseende att göra) , och jag var också med om liknande saker när jag var 14 ungefär. Sedan dess har jag oftast inte varit med om det, men det beror på att jag aktivt valt bort sådana situationer och "kompisar".

 På den tiden skulle jag hälsa på kompisar som bara sket i mig och stack i från mig när jag inte kom in på en klubb. Jag hade rest lång väg från en annan stad för att hälsa på dem, men de skulle bara "ut och supa" med andra fast jag inte hade ett dugg lust. De söp mig full, och gav mig huvudvärkstabletter så fyllan blev ännu värre, och kletade mitt hår fullt med raklödder för jag skulle se tuffare ut (utan att jag ens bett dem ändra min frisyr) jag kom inte in på klubben, medan alla de andra försvann in. De sket i mig och jag blev lämnat utanför i iskylan helt ensam i en främmande stad.

Jag har också blivit helt ignorerad, totalt osynligjord. Jag krossade till och med en ruta (ett stort skyltfönster) den natten, bara för att bli synlig.

Hur såg jag ut på den tiden? Jo, jag var smal, hade perfekt hy och jättestora vackra blåa ögon, hjärtformat ansikte, höga kindknotor, raka jättefina drag. Jag var supersöt, men det hjälpte inte ett dugg. Det var aldrig någon som sa det till mig eller verkade tycka det. Utan jag fick bara veta att jag var allmänkt konstig och pinsam.

Jag glömmer aldrig den kvällen jag stod och pratade med några vid vårat lilla samhälle, (jag var ungefär 12) jag kände mig extremt obekväm, och underlägsen, förmodligen pga att det inte var så jävla kul. Jag körde cykeln bakåt när andra gjorde det, och betedde mig väldigt osjälvständigt och osäkert.

Plötsligt stirrade en av personerna mig rakt i ansiktet och sa:

- Gå hem med dig! Ungefär som han sjasade i väg en ful råtta.

Med tårar i ögonen cyklade jag därifrån.

Det du beskriver du har blivit utsatt för har väldigt lite att göra med utseende, utan det är bara så att vissa människor triggas av låg självkänsla.

Sådana människor och situationer skall man undvika. Det spelar ingen roll hur man ser ut, är man känslig eller osäker kommer de att hoppa på en oavsett. Det finns inget skydd mot sådana människor.

Folk som dumpar och sviker  - Dumpa dem!  i stället för att "överge dig själv".

[En gammal bekant]

Jag menar alltså att det är långtifrån självklart att din kompis skulle tvinga dig följa med hem till en kille och ligga där och hångla med honom medan du var med.

Det var ett svek, och i normala riktiga vänrelationer går det inte till så. Då följer man antingen kompisen hem så hon kan gå och lägga sig först, eller fixar en date med den där killen till nästa dag.

Det är också upp till dig att säga ifrån om någon gör så, säga att du vill gå hem etc. Samt att dumpa dåliga "vänner".

Det finns alltid dumma människor, och inget perfekt utseende i världen kan skydda dig i från liknande situationer. Det enda som kan skydda dig är din självkänsla.

Och därför är det viktigt att du bygger upp den, och slutar skylla på att allt beror på ditt utseende.