Ta självmord?

[I_miss_the_sunshine]

Det är en tanke som går genom mitt huvud flera ggr om dagen.
Varför kan man inte göra det då, om man värkligen vill det?
Vill jag värkligen leva lika mkt som jag vill dö? Jag fattar inte varför det ska vara så svårt. Jag är ju helt jävla deppig hela tiden. Men ibland
så får jag glädje ryck. Jag började längta till sommarn för typ två månader sen. Men nu önskar jag att det var vinter igen. För då kan man gå ut å gå utan att stöta på folk. Jag vet inte hur jag tänkte. Jag  
hade kanske för höga förhoppningar på mig själv, att jag skulle klara av att börja  
gå ut igen?!?! Vet inte vad jag tänkte.  Men nu har jag iallafall hunnit gå å  bli deppig igen. Allt känns så hopplöst. Jag tror inte att jag pallar detta länge till. Antingen ser jag till att jag blir inlagd på vuxenpsyk, eller så vet jag inte vad som händer?!?!.
Det känns som att allt är mitt fel. Orkar inte med alla tvångstankar, å ångesten mer. Vill kunna åka in till stan igen, kolla i affärer. Träffa vänner, åka å bada. Varför kan jag inte det, bara för att jag tycker att jag är så jävla ful. Men varför gör jag det. Varför är jag så jävla ful? Vad betyder det egentligen? Jag fattar ingenting längre. Allt har tappat sin mening.

[amav]

Jag tycker INTE du ska göra det.

Jag tror rådet skulle vara att du ska kontakta vården. Det du gör är att du ringer en vårdcentral (finns i telefonkatalogen, ringer du fel så kopplar de vidare samtalet till den rätta - detta avgörs av var du är folkbokföringsskriven) och beskriver hur du beter dig, hur du mår, hur du tänker.

Malins mamma vet mer om sånt här, så jag tycker att du ska invänta ett inlägg från henne.


Du är en vettig person, så du kommer bli hjälpt om du kör KBT eller medicinerar. Ge det en chans istället för att utgå från att allt är kört.


/Amav

ps. orsaken till att ingen ännu svarat på denna tråd är nog i vissa fall att man inte riktigt vågar skriva ngt pga att det känns som att man tar på sig ett ansvar - typ, "tänk om han/hon gör ngt, då kommer det ju vara mitt fel!". Det känner jag med (även om jag inte anser att det är så, då det är ditt ansvar vad du gör med ditt liv), och jag gör inte anspråk på att veta ngt. Däremot vill jag skriva så att du ska veta att folk faktiskt bryr sig om dig. ds.

[Anonym]

Vill jag värkligen leva lika mkt som jag vill dö?

Jag tror inte att du vill dö egentligen, du vill väl bara leva och må bra, eller hur?

Vill kunna åka in till stan igen, kolla i affärer. Träffa vänner, åka å bada. Varför kan jag inte det, bara för att jag tycker att jag är så jävla ful.

Att du inte kan göra saker som du vill göra beror inte på ditt utseende, utan på att du tror att det är jätteviktigt hur du ser ut. Om du inte trodde det så skulle det ju inte spela nån roll om du är "fin" eller "ful".
 
Det du kan göra i KBT:n är bla att ta reda på om ditt utseende är så viktigt som du tror. Du hade alltså acne förut, sen gick finnarna bort efter behandling med Roaccutan men du mår inte bättre ändå, nu är du bekymrad över ärren istället.
Tyvärr är det så att så länge man lider av BDD så kommer man alltid att hitta något att oroa sig för (beträffande utseendet) hur "perfekt" man än skulle se ut, i andras ögon.

Du skrev en mycket bra sak förut:
"Jag har kommit på att ju mer jag fixerats vid något på min kropp och ju mer jag försökt förbättra något, har det hela tiden blivit
värre och värre."

Det är just så det funkar. Desto mer man gör för att förbättra utseendet desto fulare ser man sig själv (= desto värre blir BDD:n)  
 
Du skrev:
"Och varför lät jag/låter jag mig fixeras??"

Det kan bero på att du tittar på/granskar ditt utseende alldeles för noga och för nära. Det kan bero på att om du tänker en sak så tror du att det är sant därför att du tänkte det. Det kan bero på att du tror att din känsla är ett faktum.

Men nu önskar jag att det var vinter igen. För då kan man gå ut å gå utan att stöta på folk.

Du är rädd för att stöta på folk om du går ut.
Hur viktigt är det för dig att alla människor du ser har ett "perfekt" utseende? Vad händer om du skulle se att nån har finnar tex?

Du skrev att du har fått ärr efter finnarna. Kolla hur nära spegeln du måste gå för att se ärren tydligt, börja med att stå två meter ifrån spegeln. Är det troligt att folk du stöter på i stan, i affären eller på badstranden skulle kunna/hinna se ärren? Är det troligt att någon skulle bry sig om de gjorde det?

Orkar inte med alla tvångstankar, å ångesten mer.

Desto mer man lyder tvångstankarna desto större makt får de. Lär dig först att "se" tvångstankarna. "Jaha, nu tänker jag så där igen". Lär dig sen att låta tanken "flyga förbi" UTAN att du reagerar på nåt vis. Försök inte stoppa tanken, börja inte oroa dig eller nåt, tänk bara "Jag bryr mig inte".
Om du har läst om KBT så vet du att om du stannar kvar i situationen når du får ångest så kommer den att avta efter en stund och för varje gång du gör det så går det lättare och lättare.

Jag hoppas du mår bättre snart, att läggas in på vuxenpsyk kan kanske vara en tillfällig akutlösning men jag tror att du för att kunna börja leva ett "normalt" liv behöver få riktig KBT-terapi och kanske medicin. Eller att du själv börjar med att ifrågasätta och pröva dina tankar och beteenden.

En grundläggande princip är: You feel the way you think. Därför är det så viktigt att man verkligen kollar upp om ens tankar är baserade på sanning och fakta så att man inte går och mår dåligt, eller vill ta sitt liv helt i onödan pga felaktiga uppfattningar.

Lycka till, det finns hopp!!!  

Mvh Malins mamma

[Malins mamma]

Ps. Jag hade visst glömt att logga in.....

[Anonym]

Oavsett ditt nuvarande utseende har inte du lika mycket rätt till ett lyckligt liv som alla andra levande varelser runt dig... tro mig det är inte lätt för mig att skriva ovanstående kommentar då jag tidigare var inne i de destruktiva tankar som du genomgår nu...
  Under tre år var min mentala hälsa dålig nog att klassas som ickeexisterande... under dessa år gick jag inte ut förutom då det var ytterst nödvändigt, detta för att jag led enormt av min akne... till slut bröt jag ihop och vägrade att ens gå till skolan och det var först då jag sökte hjälp hos en hudläkare som erbjöd mig medicinering med Roaccutan... Dock endast efter en månad började jag uppleva psykiska besvär och mentala störningar från medicinen och jag mådde ännu värre än tidigare, men trots detta fortsatte jag behandlingen för att kunna bli fri från den akne bekymrat under lång tid... Efter avslutad behandling var jag aknefri men de psykiska biverkningarna kvarstod... När huden nu hade tillfrisknat förflyttades mina "defekter" till nya ställen... Tidigare hade självmord påverkat mina tankar dagligen men numera var de med mig varje klockslag och jag var som en tickande bomb och trodde inte jag skulle klara av att kämpa emot dem länge...
   Efter dagliga gråt -& panikattacker i över ett år bröt jag ihop och hamnade på psykakuten och därefter påbörjade jag behandling med KBT och idag är jag nästintill läkt och kan nu börja njuta av de få tonår jag har kvar... vänta inte med att söka hjälp det är inte värt att förlora dyrbar tid av ditt liv åt denna sjukdom...
   Ring din vårdcentral idag eller annan tänkbar hjälpsam verksamhet!!!
Många Kramar till Dig I_miss_the_sunshine

[I_miss_the_sunshine]

Malins mamma

Jag tror inte att du vill dö egentligen, du vill väl bara leva och må bra, eller hur?

Ja jag vill leva och må bra. Och någonstans inom mig måste jag tro att jag kan klarar av det, för annars hade jag nog vart borta idag.

Att du inte kan göra saker som du vill göra beror inte på ditt utseende, utan på att du tror att det är jätteviktigt hur du ser ut. Om du inte trodde det så skulle det ju inte spela nån roll om du är "fin" eller "ful"..

Jag hade kunnat se mig som fin nu med eller utan ärren, men nu är mitt största problem min vikt. Jag har gått upp 12kilo under min 6månaders behandling med roaccutan. Och jag har vart utan medicinen i 1½ månad nu och jag kan inte gå ner endå. Det är jätte jobbigt. Jag kan helt ärligt säga att om jag gick ner till 58kg igen då hade jag kunnat bli fri från mitt fängelse här hemma.
Har man bdd och ett problem försvinner ur världen så dyker ett annat upp. Men jag kan ändå helt säkert hålla fast vid mitt eget ord att om jag blir mitt vanliga smala jag igen så är jag nöjd nu.

Det kan bero på att du tittar på/granskar ditt utseende alldeles för noga och för nära. Det kan bero på att om du tänker en sak så tror du att det är sant därför att du tänkte det. Det kan bero på att du tror att din känsla är ett faktum.

Jag har alltid kollat jätte nära i spegeln, så det stämmer absolut. Jag vet inte vad jag tänkter egentligen. Men hade jag haft större självkänskla å självförtroende hade jag nog inte lagt så stor vikt på mitt utseende. Kanske hade jag fattat att folk kan acceptera  
mig endå. Jag har ju "nästan" hela tiden vetat att finnar är naturligt.

Du är rädd för att stöta på folk om du går ut.
Hur viktigt är det för dig att alla människor du ser har ett "perfekt" utseende? Vad händer om du skulle se att nån har finnar tex?

Jag vill att alla människor ska kunna känna sig perfekta och nöjda med sig själv på det sättet som dom själva väljer. Men dagens skönhetsideal/ smal, perfekt hud och allt, det är det alla går efter tycker jag att det känns som. För mig är det också så iallafall, jag vill hemskt gärna se ut som en riktig perfekt snygging som alla killararna vill vara med och som alla tjejer vill vara. Tack vare dessa skönhetsideal tycker jag synd om sånna som är överviktiga, har finnar mm. Och det känns hemskt att behöva göra det, varför ska det vara dom det är synd om och inte alla dom snygga och perfekta. Och jag kan själv komma ihåg att ibland när jag lägger märke till någon "defekt" hos någon, kanske ett djupt ärr över näsan t.ex. så tänker jag att det är ett problem för han/hon, och jag tänker genast stackars dig. Jag vet hur det känns.

Är det troligt att folk du stöter på i stan, i affären eller på badstranden skulle kunna/hinna se ärren? Är det troligt att någon skulle bry sig om de gjorde det?

Det känns ju så, men det är naturligtvis helt osannolikt att folk går där på stan för att kolla på mig och mina ärr. Nån kan ju råka hinna se. Men just nu är det endå jag shäms över min tjocka kropp.

Det känns bra att läsa det du skriver tack för att du ägnar tid till att skriva till mig.

Jag kommer nog aldrig ge upp endå, även fast det känns som det lättaste ibland.

[amav]

I_miss_the_sunshine

Jag hade kunnat se mig som fin nu med eller utan ärren, men nu är mitt största problem min vikt. Jag har gått upp 12kilo under min 6månaders behandling med roaccutan. Och jag har vart utan medicinen i 1½ månad nu och jag kan inte gå ner endå. Det är jätte jobbigt. Jag kan helt ärligt säga att om jag gick ner till 58kg igen då hade jag kunnat bli fri från mitt fängelse här hemma.

Är det verkligen din vikt som "håller dig fången"?

Är det verkligen så att det skulle vara så lätt att bara "leva som vanligt" om du plötsligt skulle väga din idealvikt? Kan det inte vara så att dina känslor/tankar/beteenden är ngt inarbetat som du inte kommer bli av med förren du börjar jobba mot den, trots att "du väger för mkt" eller "har ärr" eller ngt annat.


Har man bdd och ett problem försvinner ur världen så dyker ett annat upp. Men jag kan ändå helt säkert hålla fast vid mitt eget ord att om jag blir mitt vanliga smala jag igen så är jag nöjd nu.

Du fokuserar på fel saker. Du "har" bdd för att du beter dig som en bddare, för att du tänker som en bbdare. Det är det som är bdd. Alla tjocka har inte bdd, alla smala har inte det heller, alla med finnar har inte bdd osv osv osv. Folk som du tycker ser perfekta ut kan bdda.

Du bddar, därför känner du som du gör, tänker som du gör, handlar som du gör. Och, det kommer inte försvinna förren du ändrar på hur du tänker och handlar.


Men hade jag haft större självkänskla å självförtroende hade jag nog inte lagt så stor vikt på mitt utseende.

Självkänsla/självförtroende är en ackumulativ egenskap, dvs. ngt som man bygger upp. Har du ngnggn börjat med ngt, och i början varit värdelös på det (t.ex. att stå upp) men sedan lärt dig och nu känner dig helt säker på att du kan? Jag är säker på att du kan komma på en mängd saker dom gått till på det viset.

Likadant förhåller sig det med självförtroende, eller rättare sagt, det är det som är självförtroende. Du lär dig att du kan lära dig det ena och andra, t.ex. att gå, att socialisera, att dansa, måla väggar, plugga matte osv.

Fokuserar man däremot på allt man inte kan, och om man vägrar att prova nya grejjer, slutar göra grejjer man egentligen kan - då börjar det kännas som att man inte kan ngnting, och att man måste ha "rätt känsla" först, känna "självförtroende" för att "kunna våga göra grejjer igen". Men det är alltså en illusion. Det är först när man gör grejjer som man inte tror att man kan klara, och man fortsätter och fortsätter, lägger till ännu mer grejjer att göra - det är först då man börjar ta sig ifrån känslan att man "inte har ngt självförtroende".

Ett sätt att göra detta är att man prövar att göra nya grejjer. Har du t.ex. aldrig direkt ägnat dig åt att läsa böcker, träna gymnastik hemma, spela gitarr eller ngt liknande så kan du börja med det. Fortsätta trots att det är jobbigt, svårt och tråkigt. På det viset kommer du börja fatta att du visst kan lära dig grejjer, och i förlängningen kommer du börja fatta att självförtroende är ngt man skaffar, inte ngt man bara har eller inte har.


Jag vill att alla människor ska kunna känna sig perfekta och nöjda med sig själv på det sättet som dom själva väljer. Men dagens skönhetsideal/ smal, perfekt hud och allt, det är det alla går efter tycker jag att det känns som. För mig är det också så iallafall, jag vill hemskt gärna se ut som en riktig perfekt snygging som alla killararna vill vara med och som alla tjejer vill vara. Tack vare dessa skönhetsideal tycker jag synd om sånna som är överviktiga, har finnar mm. Och det känns hemskt att behöva göra det, varför ska det vara dom det är synd om och inte alla dom snygga och perfekta. Och jag kan själv komma ihåg att ibland när jag lägger märke till någon "defekt" hos någon, kanske ett djupt ärr över näsan t.ex. så tänker jag att det är ett problem för han/hon, och jag tänker genast stackars dig. Jag vet hur det känns.

Du blandar ihop dig själv med andra. Det är inte alls säkert att "dagens skönhetsideal" är ngt alla besväras över. Det är inte alls så att du känner samma sak som den med ärr på näsan bara för att du "vet hur det känns att ha en defekt". Den personen kanske inte bryr sig ett dugg. Du är ngnstans medveten om att du lägger över dina egna tankar på andra, men faktum är att det faktiskt inte alls behöver vara så att ngn med ett ärr behöver bry sig om att den har ett ärr - och det tror jag inte att du förstår. Alla bryr sig inte om sitt utseende på det viset du gör.

Just ang. skönhetsideal så tror jag faktiskt inte att folk går så mkt på dem annat än vad de gäller en själv. Det är inte så att "snygga killen som alla vill ha" är en kille som alla verkligen vill ha.


Det känns ju så, men det är naturligtvis helt osannolikt att folk går där på stan för att kolla på mig och mina ärr. Nån kan ju råka hinna se. Men just nu är det endå jag shäms över min tjocka kropp.

Ånyo hoppar du bara på ett nytt problem. Nu är det vikten. Nästa ggn är det att "du har för slapp hud" eller vad helst du kommer börja fokusera på härnäst.


/Amav

[Synthesized]

Jag är så trött i huvudet, har inte mycket att komma med.. Men dö inte. Jag tror knappast att allt är kört även om du känner så just nu. Saker kan återfå sin mening och det kommer dyka upp nya betydelsefulla ting i ditt liv. Ge inte upp, det är inte dags.

[nicole]

I_miss_the_sunshine, du ska inte behöva må så dåligt! vet hur du ser ut och du skall inte behöva slösa bort ditt liv på dehär! Men jag vet det är hyn som förstör mycket (för mig också) var hos en hudläkare nyss och fick utskrivet en ny gel för acne, logga in på msn så kan vi prata mer. kram

[Lill_flickan]

mår åxå dåligt hatar mej själv har så dåligt självförtroende tycker ja har för ful rumpa o allt! Känner mej ensam

[savannah peterson]

Jag lider av att vara ful. Mitt utseende är roten till allt ont som händer mig på alla områden: jobb, vänner, kärlek. Jag får aldrig någon respekt aldrig någon kärlek.
Jag är trettiotre år gammal och har aldrig haft ett förhållande. Hur lätt är det att tycka om sig själv när ingen annan gör det? Mitt inre är heller inte det enklaste, men folk runtomkring mig verkar ändå kunna få partners trots dålig självkänsla eller mindervärdeskomplex. Mina föräldrar har alltid skämts över mig och jag kan verkligen förstå dem. Det är så svårt att vara så gammal och se hur yngre människor hela tiden går om en. Hur småsyskon träffar killar, kompisar, yngre tjejer och själv veta att jag är oälskbar. Jag har aldrig sett någon så ful som jag någonsin och jag vill bara dö för att förhoppningsvis byta utseende då. Jag tror heller inte att någon av er är så ful som jag. Ni är förmodligen ändå av medellängd (jag är kort) Vilket alltid komenteras. Sen har jag väl fel färg också och drag. Vad fan ska man göra? Hur hanterar man detta? Det är vanligt att lida av utseendekomplex i tonåren, men nu som vuxen...Ska det aldrig bli bättre?

[savannah peterson]

Jag lider av att vara ful. Mitt utseende är roten till allt ont som händer mig på alla områden: jobb, vänner, kärlek. Jag får aldrig någon respekt aldrig någon kärlek.
Jag är trettiotre år gammal och har aldrig haft ett förhållande. Hur lätt är det att tycka om sig själv när ingen annan gör det? Mitt inre är heller inte det enklaste, men folk runtomkring mig verkar ändå kunna få partners trots dålig självkänsla eller mindervärdeskomplex. Mina föräldrar har alltid skämts över mig och jag kan verkligen förstå dem. Det är så svårt att vara så gammal och se hur yngre människor hela tiden går om en. Hur småsyskon träffar killar, kompisar, yngre tjejer och själv veta att jag är oälskbar. Jag har aldrig sett någon så ful som jag någonsin och jag vill bara dö för att förhoppningsvis byta utseende då. Jag tror heller inte att någon av er är så ful som jag. Ni är förmodligen ändå av medellängd (jag är kort) Vilket alltid komenteras. Sen har jag väl fel färg också och drag. Vad fan ska man göra? Hur hanterar man detta? Det är vanligt att lida av utseendekomplex i tonåren, men nu som vuxen...Ska det aldrig bli bättre?

[Insatiable]

Mitt utseende är roten till allt ont som händer mig på alla områden: jobb, vänner, kärlek.

Så känner jag också. Fast min nuvarande chef hade tydligen sagt när jag började praktisera på mitt jobb (tack vare praktik där för typ tre-fyra år sen, fick jag jobbet jag har idag) att jag var "snygg". Hm. Jag har svårt att tro på att han verkligen tyckte det, men om han gjorde det så kan jag ju tacka mitt utseende för att det hjälpt mig NÅN gång i mitt liv!! Annars har det bara förstört för mig. Jag är övertygad om att jag tex. blev mobbad pga. att jag är ful.

Jag är trettiotre år gammal och har aldrig haft ett förhållande.

Jag är tjugo år gammal & har inte heller haft ett förhållande, jag har dejtat killar men det har aldrig gått längre än så. Jag hade någon som kunde liknas vid min pojkvän, men det varade så kort att jag egentligen inte vet om det räknas som ett förhållande. Alla säger att jag har tid på mig, men jag tror att jag också kommer att vara trettiotre år gammal & den ständiga singeln. Och 43. Och 53...

Hur lätt är det att tycka om sig själv när ingen annan gör det?

De flesta brukar säga att man måste tycka om sig själv för att andra ska kunna göra det. Jag tror att det är sant, men som du säger: hur ska man kunna tycka om sig själv när ingen annan gör det? Det blir som en ond spiral: man blir inte omtyckt av någon, och börjar då att ogilla sig själv, vilket gör att inte någon i fortsättningen heller kan tycka om en.

Mina föräldrar har alltid skämts över mig och jag kan verkligen förstå dem.

Jag kan inte förstå dem. Nu har jag visserligen inte träffat varken dig eller dina föräldrar, men jag tycker inte att man som förälder ska skämmas över sina barn, utan istället stötta dem. Även om barnen begår misstag ibland- för det kan också föräldrar göra. Det är mänskligt att fela!

Vad är det som gör att du förstår att dina föräldrar skäms över dig?

Jag tror faktiskt att det delvis är dina föräldrars fel att du mår som du gör. Det kanske inte är vad du vill höra, eftersom du anser att du är värdelös, men tänk: om dina föräldrar givit dig stöd & uppskattning hade du kanske tyckt lite bättre om dig själv?

Det är så svårt att vara så gammal och se hur yngre människor hela tiden går om en. Hur småsyskon träffar killar, kompisar, yngre tjejer och själv veta att jag är oälskbar.

Jag känner igen den känslan. Jag har visserligen bara ett yngre syskon, men han träffar kompisar & går på dejter med tjejer. Ibland kommer det fram tjejer till mig & säger: "din bror är så snygg!" Jag är visserligen tretton år yngre än vad du är, men alla i min ålder har körkort & bil, egen lägenhet, hund & sambo/pojkvän. Själv bor jag fortfarande hemma hos mina föräldrar, är singel & har inte ens börjat med körkortet. Folk i min ålder börjar att plugga. Jag har inte ens gått klart gymnasiet.

Jag har aldrig sett någon så ful som jag

Jag har aldrig sett någon så ful som jag.

Jag tror heller inte att någon av er är så ful som jag.

Självklart inte. Du har BDD, och de flesta BDD:are tycker att andra människor är perfekta/väldigt snygga, medan de anser sig själva vara fulast i världen. Precis likadant tänker jag. Om jag ser en snygg BDD:are tänker jag att jag inte kan ha BDD, för jag är ful på riktigt.

Du tänker precis som BDD:are tenderar göra.

Ni är förmodligen ändå av medellängd (jag är kort)

Jag är lång för att vara tjej. Men ofta tycker jag att jag ändå är för kort. Jag är tex. för kort för höjdhopp. Åtminstone om man jämför med hur långa höjdhopperskorna i världseliten är. Så inte ens min längd är bra när det gäller utseendet, för den ger mig nackdelar när det gäller sport.

Hur lång (eller kort) är du? Är det viktigt att vara av medellängd, tycker du? Tror du att andra tycker att det är viktigt att vara av medellängd? I sådant fall, varför? Vad är det som är det riktigt skitiga- om du ursäktar uttrycket!- med att vara kort?

Vilket alltid komenteras.

Alltid? Händer det dagligen, kommer folk fram till dig på stan & säger att usch, vad kort du är?

Sen har jag väl fel färg också och drag.

Har hudfärgen någon betydelse, tror du? Visst, det finns rasister åt båda håll- dvs. folk som ogillar vita, och folk som ogillar svarta. Och det finns folk som ogillar mulatter. Men samtidigt finns det lyckligtvis en betydligt större mängd människor som inte bryr sig alls.

Vad fan ska man göra? Hur hanterar man detta?

Genom att förändra sitt sätt att tänka, vilket du kommer att behöva hjälp med. Jag rekommenderar KBT & kanske, kanske även medicin. Börja med att gå till en läkare & berätta att du mår psykiskt dåligt, så kan denne remittera dig till din lokala psykiatriska mottagning. Där kan du få mer hjälp. Ibland tar det tid, men det får det vara värt. Och det skadar aldrig att tjata & ligga på när det gäller ens mentala hälsa.

Det är vanligt att lida av utseendekomplex i tonåren, men nu som vuxen...

Du är i alla fall inte ensam om att lida av komplex för ditt utseende. Inte ens som vuxen. Dessutom är det inte bara vanliga komplex du har- du har högst troligt BDD.

Ska det aldrig bli bättre?

Någon gång måste det kunna bli bättre. Men jag vet att det kan kännas hopplöst.


//Insatiable

[amav]

Hej savannah peterson!

Du är inte ensam att inte ha haft något förhållande, trots din ålder. Så är det. Vill du ha fakta på det kan du söka runt på Internet.

Jag förstår hur det känns, och jag förstår att du tar ditt tidigare förhållandetomma liv som intäkt för att du är oälskbar.

Jag antar att du också tar det som ett bevis på att du också är ful på riktigt.

Jag förstår att det är otroligt jobbigt, för då du ser på din framtid ser du troligen en oändlig ensamhet. Och, det enda sällskapet du kommer ha är ångest.


Men, det är inte givet att det behöver vara på detta vis. Att du aldrig har haft ett förhållande betyder inte att du aldrig kommer ha ett - detta är två olika saker, som trots att det är lätt, ej ska sammanblandas.

Vidare kan man (om du nu resonerar som så att det är bevisat att du är ful, iom att du inte haft ngra förhållanden) säga att din idé att du är ful är automatiskt motbevisad om du sedemera träffar ngn. Inte sant? Jag förstår att du kanske håller det för otroligt att du skulle träffa ngn, men om du rent hypotetiskt skulle göra det - vore det då inte ett motbevis mot att du är ful?


Vet du ngt om kognitiv- och beteendeterapi (KBT)? Det, och som Insatiable skriver (medicin), är det som hjälper. Jag skulle råda dig att ta reda på så mkt som möjligt om KBT, och att kanske själv också experimentera, men framförallt läsa på och skaffa en KBT-terapeut. Det är viktigt att det är KBT, för annan (t.ex. psykoanalys) "terapi" hjälper inte. KBT fungerar.

Jag har varit i en situation liknande din, men vid 26 års ålder blivit bra. Och, det var KBT som hjälpte. Jag läste väldigt mkt psykologi- och framförallt KBT-litteratur, samt gick c:a 30 sessioner hos en KBT-terapeut.

Ett boktips är "Fri från oro, ångest och fobier" av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Skaffa den och läs på!


/Amav