Jag vill att alla läser detta!

[bortkastat liv]

Jag ville bara berätta om en kort period i mitt liv då jag fick för mig att jag var cool och snygg och att det var okej att flörta med killar. (Vad i helskotta TÄNKTE jag på? Gud, vad folk måste ha viskat och skrattat bakom min rygg, inte för att jag såg några tecken på att någon gjorde så, men ändå...) På den tiden tänkte jag att jag är snygg, och jag kände mig snygg.  Idag tänker jag att jag är det fulaste som finns, och självklart är det den känslan som infinner sig. Så jag är medveten om att det måste vara någonting psykiskt, samtidigt som jag vet att jag är ful på riktigt, hur mycket jag än skulle intala mig själv något annat. Det ironiska är, att om jag är helt och hållet ärlig kan jag medge att jag ser bättre ut idag (finare hår, fler tatueringar, köper nya kläder hela tiden) än vad jag gjorde på den tiden (när jag ser gamla bilder på mig vill jag bara gråta, tänk att jag visade mig sådär inför folk, det är katastrof), då jag trodde att jag var snygg och betedde mig därefter. Fastän jag vet om detta, så känner jag mig inte vackrare utan precis tvärtom. Som en bluff. Jag sminkar mig, färgar håret, ska förlänga det, lägger skyhöga summor på kosmetika och kläder varje månad, allt för att dölja hur jag ser ut. Jag menar, på den tiden hade jag finnar och sminkade mig inte ens, jag tyckte att jag dög ändå, som jag var! Jag vet inom mig att ett perfekt utseende inte kommer lappa ihop min trasiga självkänsla, för det är inte mitt utseende som är den verkliga skurken, det är min inställning till mitt utseende.

[laktoos]

Jag känner igen mig väldigt mycket. Hade en liknande period för ett år sen. Var ute mycket på krogen och tog verkligen för mig av vad livet har att bjuda på. För min del var det dock mycket alkoholen som gjorde att jag orkade med, för nånstans i bakhuvudet fanns ändå BDD-tankarna som påminde mig om att vad jag gjorde inte var tillåtet för nån som mig. Det höll i sig ett par månader tills jag föll tillbaka i en djup depression.

Jag såg säkert ut ungefär som jag gör idag, med skillnaden att jag då respekterade och nästan tyckte om mig själv för den människa jag är, både utseende och -personlighetsmässigt. Men idag tål jag knappt att se mig själv i spegeln och tänker hela tiden på hur äcklig min hy ser ut. Jag är tillbaka på ruta ett och vet inte hur jag ska komma vidare.

[bortkastat liv]

Ja precis, hur fan gör man för att komma vidare? Jag vill bara bli den där självsäkra tjejen igen. Men det verkar hopplöst.